fredag 15 april 2011

Words come easy, but silence is golden

Hur fan ser en sån ut som skriver en sån här blogg? Typisk jävla svensklärare med medelålderskris. Nån som jublar och skålar ymnigt med sitt halvbilliga BIB-vin över förtjusningen att åter fått visa leg på Systemet (enda jävla leg som visas nuförtiden och enda system som verkar funka). En riktig bitterfitta, eller? Som inte klarar av att skriva fitta utan att rodna, trots att ordet ropas ut vitt och brett i bilköer och i ICA Maxis gångar.

Gnällkärring, borgarbracka, fettofitta...

Utklädningskläder sas det. Kläder som en gång köptes i syfte att vaddå? Klä upp?  Klä på? Klä ut? Ja, faktiskt. Jag går fanimej på maskerad varenda jävla dag.










Handledning i gestaltning igen. Fan, vad alla andra har bra idéer jämt? Varför är jag så förbannat jävla fantasilös och lat? Självcensurerande subba. Hur fan kan man vara så kritisk till något man inte ens får tummen ur röven att de facto genomföra?????

En del gnäller över svårigheten att "måla fult", eller oförmågan att "måla lite fint". Vad fan - jag kan ju för i helvete inte ens måla klart!!!!





Meh, tyst nu för fan, eller???? Silence is golden. Tala är silver, skriva är skuld...

söndag 10 april 2011

Catch 22

Som student ställs man ibland inför motstridiga krav. Den akademiska världen är lite knepig, då den dels förespråkar nytänkande och originalitet, men samtidigt vilar på sekelgamla principer och disciplintraditioner. Det är bara OK att ha en åsikt och tes så länge rätt akademiker tyckt likadant och publicerat det i ett acceptabelt forum. Man får inte dra slutsatser som inte stöds av rätt akademiker, eller som inte refererats till på ett regelrätt korrekt sätt (parenteser eller fotnoter - det är frågan...). 

Även de institutioner som säger sig vilja ställa akademiska traditioner på ända, som anser sig vara lite rebelliska och fritänkande är ändå låsta i de traditioner, modeller och metoder som de vill protestera mot. Om de inte följer reglerna, så räknas nämligen inte deras verksamhet och därmed inte heller deras ifrågasättande av gällande normer.

Man inbillas ibland att tro att det inte finns något rätt och fel, som så - bara rätt eller fel sätt att argumentera på, detta utifrån gällande normer/metoder/discipliner. Dock skulle jag vilja påstå att genom att styra hur man får argumentera, så styr man också vilka teser som får lov att prövas.

Om en elev genom empirisk forskning, argumentation enligt konstens alla regler, gediget förarbete, research och referenser kommer fram till en, för det normerande samhället, vedervärdig slutsats, är det lätt för en handledare/lärare/pedagog att avfärda med hänvisning till svag argumentation, bristande reflektion eller utebliven progression i tankeverksamhet, eller något annat egentligen ganska subjektivt. Det är som sagt inte lätt att bedöma progression, reflektion och utveckling, då det ligger i betraktarens/bedömarens öga att avgöra vad som är tecken på att progression har skett.

Jag upplever ofta att dessa tankar avfärdas, för de är inte accepterade i rådande akademiskt klimat, men nevertheless är det så här jag tänker just nu - referenser eller inte.



fredag 8 april 2011

Teaching Creativity

Har under många år funderat över min roll som lärare och minst sagt gått vilse. Övergav helt min ursprungliga vision om varför jag ville bli lärare. Inte så att jag glömde av det eller min inspirationskälla, men lusten och glädjen drunknade i ett hav av åtgärdsprogram, informella ledare och budgetnedskärningar. Undervisningsglädjen kvävdes av ilska och frustration över att fanimej aldrig räcka till, att äta, dricka och sova skola. Inte så att jag inte fattade att det "bara" är ett jobb, det är bara så, att elevernas öden förföljde mig hem. Mina närmsta vänner jobbade alla på samma skola och på nätterna drömde jag om gråtande elever, soc-tanter och trasiga kopieringsmaskiner. Ju mer frustrerad jag blev, desto starkare blev behovet av kontroll; till slut vågade nog vare sig elever eller kollegor andas i samma rum som mig - jag var ljudkänslig som få. Jag höll lika mycket koll på kollegors förmåga att skriva korrekta omdömen och passa tider som på elevers inlämningsdatum och antal fotbollar i korridoren. Jag blir andfådd av att skriva detta, pulsen och magsyra stiger och klådan tilltar.

Fritiden gick åt till gnäll över bag-in-boxvin och trots att vi ibland försökte införa en "inte-snacka-jobb"-regel, så bröts den efter fem minuters ansträngd tystnad - plågsam då insikten om hur tomt livet blivit sköljde över oss - vi som en gång varit unga, nya visionärer...

Har under det sista året fått anledning (eller ska jag säga möjligheten?) att fundera över framtiden och kommit fram till att jag vill vara lärare. Var nog egentligen aldrig säker på det innan; det var mer ett resultat av ett exkluderande av allt annat. Nu vet jag att jag vill jobba som lärare och jag vet varför och jag har inte tid att gå vilse en gång till. Gör jag det, får jag ta en annan väg och inte streta på bara för att bevisa något.

However; idag fick jag följande bild för ögonen. Läraren som förlösare av kreativitet som inte kanaliserats. Elever med ett enormt behov av att få uttrycka sig och alla har olika behov och olika förutsättningar och det är min uppgift att hjälpa deras inneboende kreativitet att hitta ut ur det som stänger inne. Lite "halleluja" över det och egentligen mår jag nästan lite illa över alla dessa pastellfärger, men för första gången på många år känner jag mig peppad och inspirerad och jävligt redo att gå till jobbet (med betoning på JOBBET).



F som i konflikter

Kanondag, även om jag hade önskat att jag någon gång kunde lära mig att hålla tand för tunga eller åtminstone käften.

Handledning i gestaltning av konflikt. Fantastisk grupp - supernöjd på alla sätt. Tack.

Är så oerhört konflikträdd. Funderar på varför. Funderar mycket på det jag spytt ur mig under middagen. Ber om ursäkt för det, btw.

Den person som främst format min oförmåga att hantera konflikter uppvisar en stark ängslan över vad andra ska tycka. Denna ängslan tar sig i uttryck i form av ett stort bekräftelsebehov och självhävdelsebehov. Brister kompenseras med föraktfulla fnysningar, som egentligen bottnar sig i avund. Där - så. Det är jag.

Usch. Dessa ord kommer att ångras, men å andra sidan kommer jag inte komma vidare om jag inte tar denna uppgift på allvar.


Morr.



tisdag 5 april 2011

Obligatoriskt inlägg #1 på tema konflikter

Gestaltningsprojektet har startat och detta känns en aning nervöst. Jag är inte van vid att jobba konstnärligt och experimenterande eller gestaltande alls och framförallt inte van vid att examineras på annat sätt än genom typiskt akademiska metoder. Spännande - ja, men aningen läskigt. Bra, dock, för jag behöver ändra mitt sätt att se på skola och undervisning av flera skäl.

Dels behöver jag tänka om, eftersom jag nu ska börja undervisa i ett helt nytt ämne - har tidigare undervisat i svenska, engelska och svenska som andraspråk. Bild behöver inte alls skilja sig från dessa ämnen, det jag har ambitionen att göra är att istället försöka integrera förhållningssättet jag har till bildämnet med mitt förhållningssätt till mina språkämnen och försöka arbeta processinriktat, vilket jag inte gjort så mycket tidigare.

Jag ska försöka att inte vara så låst i att allt ska vara mätbart, bara för att jag vill ha ryggen fri, gentemot föräldrar och elever. Jag har jobbat i många år och ska inte vara så ängslig. Det tar dessutom död på lusten att undervisa och det begränsar en i planerandet.

Jag måste hitta tillbaka till lusten att undervisa, annars hamnar jag bara i sjukskrivning och stress igen och då kommer jag aldrig att kunna återgå till lärarjobbet och det innebär en massa studieskulder och tid som lagts ner helt i onödan.

Vi ska göra en gestaltning på temat konflikt och till att börja med fundera över hur vi själva definierar begreppet konflikt och hur vi förhåller oss till det. För mig innebär konflikt en kollision och sådana undviker jag helst, för kollisioner medför oftast smärta av något slag.

Ordet känns spretigt och spetsigt och ger inga trevliga associationer.


Jag blir mer och mer medveten om hur jag egentligen tänker just i konflikter med andra. Jag gillar inte konflikter - är inte den typen som medvetet söker dem (men kanske ofta hamnar i dem?), men jag tror att vissa konflikter är nödvändiga för att man ska kunna konfrontera sidor hos sig själv. Under implementeringsarbetet med den nya läroplanen hamnar man ofta i konfliktsituationer, då olika lärares synsätt blottläggs och ställs mot varandra. Det är bra och nödvändigt och jag märker hur det skärper mina egna argument, hur det hjälper mig att formulera mig tydligare och även att ifrågasätta vad jag själv står.



En våldsam diskussion uppstod kring vikten av förmåga att använda passare och linjal. Är kunskap och förmåga att använda olika tekniker ett självändamål eller ett verktyg? Kan man skriva in förmåga att använda ett hjälpmedel som ett mål i sig och även betygsätta denna förmåga?

Jag har deltagit i många ämneskonferenser under mina nästan tio år inom yrket och upphör aldrig att förvånas över hur olika texter kan tolkas och vilka uppslitande konflikter dessa olika tolkningar ger upphov till. Det är svårt att se vad konflikterna egentligen bottnar i. Politik? Socio-ekonomisk bakgrund? Etnicitet, kultur, musiksmak?  Blir nog aldrig klok på detta, men jag tror att det främst handlar om prestige och fåfänga.

Jag ska visa den här videon för framtida elever:

måndag 21 mars 2011

Argument och/and arguments

Tillbaka efter VFU:n och vintern.

Idag skulle vi debattera och inte med nödvändighet försvara våra egna, personliga åsikter. Istället blev vi tilldelade en uppfattning och ställningstagande. Jag gillade upplägget, för det är väldigt applicerbart i en autentisk lektionssituation. Det passar när man ska jobba med argumentationsteknik med ungdomar, då många tycker det är oerhört jobbigt att framföra sina åsikter i gruppen.

Idag skulle ett debattlag stå för en mer processinriktad syn på undervisning och bedömning och det andra debattlaget skulle föreställa ett lärarlag som tror sig jobba processinriktat, men som de facto inte gör så.

Intressant att konstatera att det är lättare att "försvara" den rådande, mer traditionella, produktfokuserande undervisnings/bedömningssynen.

Intressant också att det kom fram att kursplanen för bild på gymnasiet skiljer sig så markant från den som ska användas för högstadiet.

Åter kan man konstatera att högstadiet är den studieperiod som nog är den mest absurda, där metoder, syfte och funktion helt går stick i stäv med varandra. Ska utveckla den tanken vidare i något senare inlägg - måste fundera på hur det ska låta.