Instant Karma

Saxat från GP 30/9 2010:
"Vad betyder skyltarna?

Det har många besökare undrat vid Marianne Lindberg De Geers utställning med skyltar. Nu är stölden av sju skyltar polisanmäld.

Marianne Lindberg De Geers utställning Under belägring öppnade i Konsthallen i Skövde den 18 september. I den ingår elva stycken skyltar, placerade vid in- och utgångar till Kyrkparken i centrala stan.

Skyltarna är tillverkade av konstenheten och själva skyltprojektet heter Across the Universe.

- Vi förstod att skyltarna skulle väcka uppmärksamhet, det är ju precis vad konstnären önskar. Hon frågar vem som äger rätten att vistas i den offentliga rummet. Något som fickor och kvinnor ofta frågat sig. Skyltarna sätter verkligen fingret på den frågan, säger Ingemar Arnesson, konstchef i Skövde.

Den 29 september fick han anledning att polisanmäla Across the Universe. Då hade sju av de ursprungligen elva skyltarna stulits eller i alla fall plockats från platsen.

- Det visar en oerhörd brist på respekt för Marianne Lindberg De Geers verk. Alla känner kanske inte till att skyltarna tillhör en utställning. De läser väl inte tidningarna, gissar Arnesson.

Han antar att gärningsmännen kan vara flera olika. Det kan vara män eller kvinnor. Runt kyrkparken ligger flera nattklubbar och ofta besöks området av många militärer.

- Skyltarna uppfattas nog som väldigt provocerande, säger Arnesson som är helt överens med Marianne Lindberg De Geer om att polisanmäla stölderna.

Gp.se har inte lyckats nå konstnären för en kommentar.

Eva Heyman 031-62 45 94 eva.heyman@gp.se"

På något sätt otroligt roligt. Med tanke på ifrågasättandet av ägandet i sin utställning "Jag tänker på mig själv" så kan jag inte låta bli att fnissa lite över stölden av skyltarna och ännu mer över att den är polisanmäld. Kommer det forumläret dyka upp i framtida utställningar, tro?

Procrastination

Var och hälsade på mina gamla elever idag och det slog mig hur lätt det är att som lärare helt glömma (förtränga?) hur det är att vara elev/student och därmed i händerna på andra och deras uppfattning om hur tid ska spenderas. Så många gånger som jag predikat för stackars tonåringar om vikten av arbetsmoral och planeringsförmåga...

Dark Days and Informal City

Måndag morgon innebär filmvisning och i måndags såg vi två filmer:
Dark Days och Caracas, the Informal City:

Det har handlat mycket om boende och brist på boende under de senaste veckorna. Det är intressant att se hur desperation kan leda till kreativitet, men även att de som varit där, på botten av samhället kan hitta en väg ut. Mest inspirerande var att se hur de två arkitekterna använder sin kunskap att göra något positivt i en av de farligaste städerna i världen, Caracas.

Intressant att se filmer om boende på denna nivå, på en skola där morgondagens inredningsdesigners formas.

Responsibility to develop

Uppgiften för dagen är att hitta litteratur att använda i basgruppsdiskussionen på fredag på temat "Vad är Utveckling?". Jag har siktat in mig på en bok av Ann Heberlein, teologie doktor i etik. Boken heter Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar (2008) och titeln talar för sig själv. Jag har inte kommit så långt i den ännu, men har hittat en hel del tänkvärt för både människor och lärare (för det är ju inte riktigt samma sak, eller?)



(klicka på bilden så blir den större - mina begränsade datakunskaper tillät mig inte att förstora den ytterligare - och ja, det är mitt ansvar att se till att lära mig mer om sådant...)

Same same but different

Världskulturmuseum. Workshop med deltagare som inte är lärarstudenter, föreläsningar och funderingar kring identitet.

Den första workshopen kändes aningen snuttifierad och den var tydligen egentligen planerad att vara i tre timmar, istället för en. Det förklarar varför det blev så stressigt. En mängd olika uppgifter genomfördes i rasande tempo och jag har i efterhand fått försöka fundera ut hur de olika momenten hörde ihop. Jag tror mig ha förstått andemeningen, men då tid och lokal inte blir vad man planerat för måste man ha en plan B. Jag tror att vi hade vunnit på om några moment hade plockats bort för bättre fokus och tid för eftertanke. Jag hade själv valt bort momentet med texten och fokuserat på gruppindelning och temat lika/samma.

Vad gäller den andra workshopen, så kändes den splittrad och ur fokus. Jag förväntade mig mer aktivt deltagande från åhörarna, men fick något som mer liknade en föreläsning med syfte att sälja böcker. Jag hade själv nog valt antingen att tala om världsmedborgaren ELLER om det goda samtalet.

Det jag känner att jag främst minns av de båda workshops:en är nog tankar om identitet och grupptillhörighet och vad gäller detta är jag inte alls klar över vad jag tycker och tänker ännu, om någonsin.

Jag ställs väldigt ofta inför frågan om hur jag själv identifierar mig. Min svenskhet blir ofta ifrågasatt och jag tillskrivs egenskaper och kultur utifrån hur jag ser ut. Min ovilja att söka mina rötter på "rätt" plats provocerar tydligen många. Andra andas ut med lättnad när jag förklarar varför en sådan som jag pratar svenska så bra.

Allvarligt talat - jag är skittrött på att fundera över min identitet. En individs identitet är bara en individs egen placering i ett vedertaget fack. Jag vill inte fundera på vad jag är i första, andra eller hundrafemtifjartonde hand. Ja, jag vet att vi kategoriserar och sorterar för att få ordning i vår flockdjursomgivning, men varför lägga så mycket energi på något som vi ändå inte kan påverka och som ändå anses politiskt inkorrekt? Det är inte politiskt korrekt att döma folk, sortera folk på basis av...någonting. VI ÄR ALLA INDIVIDER!!!!!



Soraya Post föreläste sedan om romernas situation i Europa förr och nu. Jag är kluven inför hur man ska gå tillväga med integration och upprättelse. Om man nu ska betrakta oss alla som individer och få stopp för etnisk diskriminering, kanske intresseföreningar och stödorganisationer är fel väg att gå. Det skapar lätt ett "vi och de" och i kombination med människors behov av att alltid ha rätt, så blir resultatet inte vad man arbetar för. Det finns många stödgrupper för adopterade, t ex AKF. Jag hörde talas om denna förening först i vuxen ålder och blev förbluffad över dess existens. Ja - det är bra med detta forum, men jag betvivlar att man som vilsen och rotlös finner trygghet och tillhörighet genom att gå med i en grupp med andra vilsna och rotlösa. Man är inte mer vilsen för att man är flera stycken.

Som vanligt har jag inte kommit fram till något under dagens funderingar. Identity, schmidentity...

Provocera mera, sälj till flera

Funderade vidare på det där med provokationer och på vad som är god konst. Är det så att god konst måste provocera och i så fall; provocera vem? Håller med den självutnämnde (?) konstexperten Ola Gustafsson som driver en litterär rådgivningssite om att provokation för provocerandets skull är meningslös.

Dock undrar jag över begreppet "god" konst - vem annan än jag själv kan egentligen avgöra vad som är god konst för mig och särskilt när det gäller abstrakt konst? Konstvärlden definierar själva vad god konst är och då gäller det att hålla sig väl med konstvärlden och det är svårt, med tanke på hur trendkänslig och nyckfull denna är. Du ska inte bara provocera rätt personer, utan även hålla dig väl med rätt personer.

Marianne Lindberg De Geer vill provocera kultureliten, men frågan är hur lyckad den provokationen är om hon ständigt lyckas ställa ut i kulturelitens hemvister. Att hon trampar någon annan överkänslig konstnär på tårna är väl lite kul, men knappast provocerande, eller? Hade hon verkligen provocerat hade hon väl åkt ut med huvudet före och sålt sin sista staty. En konstkritiker som på allvar blivit provocerad skulle inte skriva en enda rad till som kan tänkas generera försäljning och vinst för konstnären.

En god provokation måste ha ett syfte, ett tydligt syfte som folk köper och för att du ska bli framgångsrik ska det vara "rätt" folk som köper syftet. Blir du hyllad av "fel" folk säljs dina verk på IKEA eller på ett hötorg någonstans.

Nej, jag är inte klar över vad jag vill säga här - det hela är en process. Den är klar när jag säger att den är klar. Jag får fundera mera.

Could I paint that?

Filmen "My Kid Could Paint That" fick mig att tänka på vad det är man betalar för om man köper ett konstverk. Är det storyn om konstnären eller själva konstverket? Varför blir en tavla som ena sekunden är helt underbart vacker och originell trivial och ful nästa sekund? Problemet med att avgöra vad som är bra inom abstrakt konst sätts på sin spets i denna film, där en femårings tavlor går åt som smör i solsken tills dess misstanken föds om att det i själva verket är fadern som ligger bakom målandet.

Handlar konsthandel om konst eller marketing?

Vilken story krävs för att sälja min bild?

To steal or not to steal

Efter att ha sett Marianne Lindberg De Geers utställning på Bohusläns Museum, börjar jag fundera på vad ägande är, det privata och det offentliga. När upphör det du skapat vara ditt? Om någon betalat för det, får köparen göra vad h*n vill med det? Får någon annan tjäna pengar på det?

Tavlor och skulpturer är beständiga och konkreta och att "förgripa" sig på ett konstuttryck av denna sort är så påtagligt. På samma sätt känns det som ett mer konkret ägande att inneha en tavla eller en skulptur.

Verket "45 år senare" i vilket Inger Nilsson spelar en vuxen Pippi Långstrump i ett polisförhör väcker frågan om litterära figurer och äganderätten till dessa. Skådespelaren Inger Nilsson spelade Pippi i sin barndom, valde sedan en skådespelarkarriär, men har förblivit synonym med sin genomslagsroll, en av Astrid Lindgrens mest kända skapelse. Vad är Ingers verk, vad är Astrid Lindgrens verk? Var går gränsen mellan de två?



Författaren Bengt Ohlsson skrev en roman baserad på en karaktär ur Hjalmar Söderbergs klassiska roman "Doktor Glas", "Gregorius" Var går gränsen mellan stöld och inspiration (i brist på bättre term). Någon klippte in Pippi i ett pornografiskt sammanhang. Var i ligger den egentliga skillnaden, förutom att det är en fråga om tycke och smak? Vem har rätt att avgöra?

När det gäller musik är gränserna än mer luddiga. I dagens musik vimlar det av samplingar, covers och remixar. Vem är egentligen ägaren? Man kan köpa rättigheter, dvs betala för att få cred för någon annans skapelse. Skumt. Samtidigt, i denna musikvärld där mixande och samplande utvecklat sig till en genre i sig, går debatten för högtryck om piratkopiering och nedladdningar. Ännu skummare.

Vad har jag lärt mig? Att det vore fel av mig att rita streckgubbar på Marianne Lindberg De Geers upphängda tavlor på Bohusläns Museum, för jag är inte ägare till dem. Hmmm.

A Swede or a turnip?

På tal om identitet och gränser...

Are there limits?

Var går gränsen för var ens egen frihet tar slut och någon annans börjar? Läste precis i GP om hur demokratin hotas av vad som benämns som ungdomligt oförstånd. Det irriterar mig. Det är att bagatellisera ett beteende som faktiskt är ett hot mot demokratin, mot yttrandefrihet och i förlängningen leder till att någons (vems?) godtycke kommer styra vad som är OK att tycka, tänka och säga.

Sympatier för rasistiska partier stoppas inte bara för att ett fåtal stoppas från att rösta. En röst på ett rasistiskt parti är visserligen en önskan om att begränsa just min frihet, men att hota och skrämma folk (och vi snackar en förfärligt liten minoritet, än så länge) från att rösta är ett mycket större angrepp på min frihet och integritet.

Acceptera inte odemokratiskt, gränslöst, respektlöst beteende bara för att det vid första anblick ter sig som en sympatisk aktion. Fundera på vad det i längden kan leda till för slags samhällsklimat.

Vem avgör

vad som stör ordningen, är en fara för allmänheten etc? Varför blev jag egentligen bortkörd i onsdags där jag satt med mitt plakat utanför matvarubutiken? Enligt vilken lag har jag inte rätt att befinna mig där? Hade det varit skillnad om jag varit annorlunda klädd? Om jag varit mer vit? Om jag suttit på en fin pall? Om min skylt varit mindre hemgjord?

Min kursare hörde ett äldre par klaga till butikschefen, vilket medförde att jag blev bortkörd. Min kursare visste då inte att det var just jag som var föremålet för deras klagomål.

Uppenbarligen störde jag ordningen, då ju butiken fick klagomål, men jag undrar vilken ordning jag störde. Den ordning som tillåter barns gallskrik? Samma ordning som accepterar högljudda privata samtal både människor emellan, men även i mobiler. Den ordning som tillåter cyklister på gångvägar, försäljare i butiksentréer, folk som badar i parfym innan bussresan och bilister som vägrar använda blinkers?

Vilken fara utgjorde jag för allmänheten genom att sitta med ett plakat som det står "hjälp" på?

Kan jag sluta mig till att jag helt enkelt påminde om något som folk vanligtvis får dåligt samvete av och dåligt samvete är värre än alla felplacerade fimpar, barnvagnsmaffior och mobilabonnemangsförsäljare tillsammans? Blotta anblicken av en person som sitter på marken stör ens välbefinnande så mycket att man inte ens läser vad som står på skylten.

Jag kommer att tänka på alla experiment som gjorts där folk iscensatt situationer där någon utsätts för våld eller drabbas av plötslig sjukdom bara för att upptäcka att omgivningen inte alls är benägen att hjälpa till.







Särskilt det sista youtubeklippet får mig att undra över hur jag själv blivit bemött om jag sett annorlunda ut.

Jag blir gråtfärdig, men föga förvånad och man ska inte sätta sig på sina höga hästar - det är ju mer statistiskt sannolikt att man själv är en av de som går förbi...

Examination?

Har nu suttit och funderat över vad jag egentligen gjorde igår och på vilket sätt man kan anse att jag gjort min uppgift. Kanske inte alls, eller?

Jag har inte förändrat något i det offentliga rummet - jag kom inte på något jag vill förändra som jag kan göra något åt under de förutsättningar vi gavs.

Som nämnts i ett tidigare inlägg, så är jag måttligt intresserad av det offentliga rummet - vill att det ska passera så tyst och lugnt som möjligt. Jag tror att det jag gjorde igår handlade mer om att förändra mig själv i relation till det offentliga rummet. Jag minns knappt när jag senast tog ett steg utanför dörren utan hörlurar i öronen. Nu tvingade jag mig att sitta i timmar utan musik i öronen och jag fick mig även att ta kontakt med främlingar och be dem om något helt oväntat.

Nej, nog med efterkonstruktioner. Har nu lagt upp bilder och text i min portfolio på HDK's hemsida - börjar ju känna mig riktigt datavan, hahaha!

Social turist

Skylten ovan är resultatet av 2.5 timmar i en busskur på Stigbergstorget.
Skylten nedan är resultatet av ca 45 min på Eriksbergs köpcentrum, samt ca 1 timme ett stenkast från Ostindiefararen nere vid älven.


Jag tog två kartongbitar, ca 50 x 70 cm stora. Överst på vardera skylt skrev jag: "Hjälp mig, snälla. Det är gratis. Vad blir du glad av?" Utrustad med märkpennor begav jag mig till Eriksbergs köpcentrum och satte mig utanför en mataffär (där det brukar sitta Faktumförsäljare, dragspelsspelare, telefoniförsäljare etc). Blev efter ca 45 minuter bortkörd av en butikschef, då inga får stå utanför butiken och göra...öh, någonting.


Mitt plakat fick några ord och bilder utanför affären. Det var främst medelålders kvinnor av typen kulturtant som vågade närma sig. Jag drog mig ner till Ostindiefararen vid älven. Där fick jag ytterligare ett par bidrag av en mamma och hennes lille son, samt en äldre herre.

Intressant - jag skrev om att jag vill slippa offentligheten och jag lider ofta av scenskräck och agorafobi. Nu har jag upptäckt ett utmärkt sätt att bli i princip osynlig på - sätt er på gatan med en kartongbit i famnen och du blir garanterat lämnad ifred. Dock är man inte osynlig - jag har aldrig blivit så uttittad som idag. Idag har jag mötts av nyfikenhet i bästa fall och äckel, vantro och arrogans. De flesta ignorerade mig.

Efter äventyret utanför butiken på Eriksberg styrde jag kosan mot Stigbergstorget. Regnet öste ner, så jag parkerade mig och ett nytt, tomt plakat i en busskur. Detta plakat fylldes helt under de ca 2,5 timmar jag satt där, mycket tack vare en fd elev som dök upp med hela sin gymnasieklass. Han undrade förstås vad hans fd engelsklärare gjorde med en kartongskylt i en busskur i Majorna. Det undrade nästan jag också. Så gjorde även en fd kollega som kom förbi en timme senare, samt alla som passerade till fots och på vagnen.

Det som var en akt av desperation inför ett projekt jag inte var riktigt bekväm med, utvecklade sig till ett socialt experiment. Jag har inte fått mersmak, men funderade en stund på om jag skulle göra om det i morgon, iklädd andra typer av kläder, typ "business suit". Idag var jag klädd i cargopants, luvjacka och jeansjacka. En annan sak som slog mig var att mitt mindre europeiska utseende bidrog till folks reaktioner, men jag kan ju inte ändra på just den saken.

Människa - material. Hmm. Jag vet inte hur det hade blivit om jag valt en mer genomarbetad skylt - troligtvis hade det blivit mindre "tiggare" över det, men då hade det inte blivit samma uttryck för frustration och desperation, vilket jag kände när jag bestämde mig för att göra detta. Jag kanske borde testa att köra med en ordentlig skylt och med andra kläder, men faktum är att jag inte känner mig riktigt bekväm med det. Dels för att det helt enkelt kändes jobbigt att bli betraktad på det sätt jag blev av många, men även för att det på ett vis känns stötande, av följande skäl:



En textsnutt som ifnns med på skivan, men inte i videoversionen av låten:

"Like a dog lying in a corner
They will bite you and never warn you
Look out.
They'll tear your insides out
`cos everybody hates a tourist
Especially one who thinks it's all such a laugh
Yeah and the chip stain and grease will come out in the bath"

Och nu, en liten whiskypinne som belöning, methinks.

Action talks, bullshit walks

eller? Jag vet - sluta gnäll - ut och GÖR något!

Men jag vet inte vad!!!! Jag vill undvika det offentliga rummet, det fysiska, inte Internet - där kan man gömma sig - man slipper ljud och lukter. Det offentliga rummet är ett nödvändigt ont, det som fyller ut mellan mina utspridda privata rum. Det offentliga rummet är det som måste passeras när jag reser från A till B och det utrymmet är fyllt av saker jag gärna slipper, saker jag inte vill höra, se, känna eller lukta på.

Jag vill ha broar mellan mina privata rum. Den bron är min mp3-spelare (ursprungligen en Sony Walkman).

Jag funderar vidare.

Beordrad civil olydnad

Bob Hund

Helt off-topic, men då jag ju är oerhört nyfiken på hur mina kursares arbetsprover, känns det inte mer än rätt än att jag själv slänger ut mina. Framför allt är jag nyfiken på vad folk gjorde med den där Bob Hund-texten.




För övrigt känns denna dag inte alltför inspirerande - jag vet exakt vad jag vill förändra i det offentliga rummet, men det kan jag inte, för jag är ingen vädergud.

Förändring i det offentliga rummet

Vad är det offentliga rummet? Vad är privat? Har många gånger haft den diskussionen med mina högstadieeelever. Dessa ungdomar har vuxit upp med världen i sitt sovrum; ständigt uppkopplade, ständigt SMS:ande. Min första nalle var gul med en nos av garn. Deras första nalle var av märket Nokia.

Mina elever använder verbet "säga" när de egentligen menar "skriva" (dvs i SMS och i chatt). De förstår inte skillnaden i beständighet mellan det sagda och det skrivna. Enda gången de anser sig skriva något är i skoluppgifter.

Känslan för vad som är privat och offentligt suddas ut. På gator, torg och bussar skriker folk ut sina privatliv i sina handsfreemobiler. Det stör mig. Desperat försöker jag stänga ute världen med min mp3-spelare. Bland annat lyssnar jag på den här:



Observera just vad han sjunger om det privata, ganska sent i låten.

Nu ska jag ut och utsätta mig själv, men framförallt andra för mig. Yikes.

Mood Swings

OK, denna blogg ska väl i slutändan bestå av typ 7 inlägg denna termin, men som den reclusive (?) exhibitionist som jag är, dristar jag mig till ytterligare ett inlägg denna vecka - nyhetens behag, antar jag. Jag slänger in en bild som ganska väl sammanfattar mig just nu.

Premiärinlägg

Hej
Efter en dryg vecka på ny utbildning försöker jag samla tankarna och få klart för mig vad som händer. Inte lätt. Inget är klart. Nya ansikten, nya platser, nya tankar. Har svårt att ta in vad som händer och svårt att gå från en roll till en annan.

Efter nio år som lärare och klassföreståndare är det både intressant och svårt att gå till att vara elev igen. Det komplicerar ytterligare att utbildningen handlar om just den miljö jag själv vistats i under så lång tid. Det hade varit annorlunda om jag läst t ex...låt säga fastighetsmäklarkurs eller tagit dykarcertifikat. Nu är jag så att säga ny på gammal mark, eller hur man nu ska uttrycka det.

Första veckan är fortfarande ett virrvarr av kaos. Jag har aldrig haft svårt att lära mig namnen på mina elever, men nu fastnar ingenting.

Första dagen - oerhört läskigt att trampa uppför de tunga stentrapporna in genom den tunga porten och sedan bli stående i en ekande tom korridor. Av förklarliga skäl tom - är typ 1,5 timma för tidig...

Andra dagen - hyddor i Slottsskogen. Intressant med gruppdynamik. Tur att lärarstudenter oftast är artiga och väluppfostrade - annars hade vi nog haft ett veritabelt Robinson med ö-råd och kamerabikt :) - oj - en smiley! Jag börjar lämna min roll som den despotiska svenskläraren, haha!

Tredje dagen - bussresa till Louisiana. Tacksam för tystnaden på sätet bredvid mig - det tillåter mig timmar där jag kan gömma mig i min musik. Jag är medveten om att det är en social aktivitet, men ibland är det bästa sättet att vara social att stänga in sig.

Louisiana - Sophie Calle. Jag är nog hopplöst modernistisk - vill se målningar och skulpturer, men möts av foton och text. För mycket text. Tänker lite spydigt att varför skriver inte människan en bok istället. Kommer på att Jenny Diski redan åkt tåg...

Workshops följer under följande vecka. Vi gör tonåringar av stenar, vi associerar kring bildlärare, diskuterar bildämnet och associerar till varandras föremål plockade ur en låda. Känner mig åter som obstinat gymnasieelev, den där svartklädda sura saken längst bak i klassrummet.



Under övningar känner jag mig som ovan, under diskussioner som den medelålders, fyrtioårskrisiga lärartant jag är. Vill hitta balans i detta. Vore nog bäst så.