Egon börjar ta form, men lite typiskt nog kommer han nog inte bli klar. Han kommer eventuellt avsluta sina dagar i ofärdigt skick på någon typ av ovärdigt sätt.
Jag valde det här projektet för att på något vis illustrera hur konflikter kan sätta sig i kroppen, hur frustration kan skriva varningstecken på huden och ironiskt nog säger just min jävla skithud stopp. Visst - jag borde ha fattat att något som luktar så starkt och är av sådan effektiv karaktär som vävtejp ingalunda är bra för dig, men va faan!!!!
Dessa kort är inte nytagna - de är ganska exakt ett år gamla, men det är å andra sida exakt så som mina händer och armar mår just nu och idag funkade inte ens träningen. Såååå satans jävla fitttrött på att se ut och känna så här!!!!
Har hur kul som helst med mina händer och mitt huvud. Passar ju dessutom bra med min föreställning om att konst handlar om att lida - jag tror nämligen att limmet i tejpen är mindre nyttig för mig - fy fan, vad mina händer brinner.
Jag får erkänna att jag inte riktigt är i fas vad gäller obligatoriska inlägg - hur många man ska ha gjort i skrivande stund och tills när. Jag tröstar mig med att jag i alla fall skrivit en del och att jag fått ändan ur den djupa vagnen. Materialet är inköpt och jag har satt igång med vad det nu blir.
Vad? Jag har valt bubbelplast - bubbelemballage, eller vad nu den korrekta termen är. Med detta material, samt järntråd och tejp ska jag göra en konfliktfylld kropp med fokus på huden - därav valet av just bubbelplast.
Hur? Jag ska tejpa, linda mig fram till en skulptur i bubbelplast. Jag bygger ett skelett och sedan tejpar jag på som bara den.
Hur tänker jag nu (dvs varför?)? Jo, bubblorna representerar frustration, utslag, klåda, äckel och allt annan som oförmåga till vettig konflikthantering kan leda till. Jag har själv blivit jävligt varse vad min egen oförmåga kan leda till. Dessutom utmanar jag mig själv i det att jag helt frångått mina vanliga uttrycksformer (målning och teckning). Jag har inte ens skissat upp det hela - jag bara gör och det är läskigt för mig. Dels är materialet helt nytt för mig och dels har jag inte en klar plan eller ens en bild av hur det kommer se ut.
Jag missar tyvärr veckans handledning, men hoppas att det blir lika givande för de närvarande som det hittills varit. Själv kommer jag att njuta av tillvaron på dels en vårdcentral, dels i en tandläkarstol. Ska bli skitkul.
Gillar verkligen våra handledningsmöten. Känner mig upplyft och inspirerad efter varje gång.
Ska svänga förbi en grossist imorgon och köpa en rulle bubbelplast.
Vad är det med bubbelplast, egentligen? Gillar att klämma sönder bubblorna. Samtidigt ser de äckliga ut. På samma sätt som majskolvar ser jävligt äckliga ut. Det associerades till tumörer. Nästan så att det ligger i vårt kollektivt medvetna att äcklas av det som liknar döden. Cancer. Död. Evig separation. Min största ångest och rädsla. Skälet till min oförmåga att hantera konflikter. Lustig tankekedja det blev - från tumörer till bubbelplast.
En av deltagarna i handledningsgruppen är fantastisk på att skapa stämningar och påminner mig om Tim Burton. En av mina favoritfilmer av Tim Burton är Big Fish. Den handlar en del om det jobbigaste jag vet. Död. Evig Separation.
Efter en helvetisk natt, skulle jag önska att jag kunde utagera min konflikt med detta jävla pollenhelvete, men man ska ju som bekant välja sina strider.
Det kliar. Det kliar något så infernaliskt hemskt och jag vet inte vad jag ska göra. Antihistaminerna hjälper inte, vågar inte ta någon kortison, för trots att man får en paus, så återkommer kliandet i dubbel dos. Dessutom går man upp en massa i vikt, pga att man binder vätska och får ökad aptit.
Mina ben, fötter och händer blöder och lederna känns svullna och mitt tålamod är i botten och jag hatar, hatar, hatar det här. Dessutom jävlas mina tänder och käkleder med mig - varför i helvete har jag slarvat med bettskenan????? Det isar och ilar, lagningar krossas och ramlar ur, tänder går sönder, vet inte hur eller var jag ska tugga. Pga ilningar och trasig tand, tuggar jag snett och får ännu mer ont i käkarna. Fy fan, vad jag är trött på att vara jag.
Fötterna värker - hallus valgus, nageltrång och Mortons syndrom. Axeln är sträckt och nämnde jag att det kliar?????
Alla mina konflikter har satt sig i kroppen. Alla knutna nävar i fickan, alla år av kedjerökande på soffan, alla nätter av tandagnisslan och allt hat, all ilska, all frustration står nu skrivet i huden, i munnen och i fötterna.
Jag vet inte hur min gestaltning ska se ut, men jag har en idé. Nu ska jag bara snatta ihop material, för jag är naturligtvis pank som en jävla kyrkråtta efter all sjukskrivning, tjänstledighet, mediciner och utredningar. Tacka fan för frisktandvård, i alla fall.
Avslutar med att säga piss, piss, piss, piss, piss. Jävla förbannade skitpollen - gå och dö!!!
Har pysslat med konfliktgestaltning hela dagen. Försökt vara kreativ med kläder, letat på Youtube, kört bil (en stooooooor, outtömlig källa till konflikter, bah!), pratat med la madre i telefon (om eventuell utställning, nonethe less - yikes, konfliktpotentialen bara ökar) och försökt få kroppen att inte jävlas så förbannat (jaja, förlåt för fan för alla cig, alla jävla år av tandgnissel och framförallt, förlåt mig för att ha stått och gått på er, jävla fötter!).
Vad har jag lärt mig? - Att konst föds ur smärta. Jag har nog inte tillräckligt ont, helt enkelt.
Hur har jag kommit till denna ack så djupa insikt? - Jag har ont, men inte fan kommer det något vettigt ur mig i alla fall.
Varför har jag lärt mig detta? - För att den dagen man slutar lära sig något är man död och mina käkleder, fötter och mitt huvud hintar att jag inte är det, alltså lever jag. Man lär inte så länge man lever. Man lever så länge man lär.
Under morgontimmarnas lek med kläder och galgar, kom jag att tänka på en gammal musikvideo, som jag såg nån gång på åttiotalet. Låten var i min mening ganska meningslös, men videon har bitit sig fast. Jag blev liksom obehaglig till mods då och blir det nog fortfarande.
Hur fan ser en sån ut som skriver en sån här blogg? Typisk jävla svensklärare med medelålderskris. Nån som jublar och skålar ymnigt med sitt halvbilliga BIB-vin över förtjusningen att åter fått visa leg på Systemet (enda jävla leg som visas nuförtiden och enda system som verkar funka). En riktig bitterfitta, eller? Som inte klarar av att skriva fitta utan att rodna, trots att ordet ropas ut vitt och brett i bilköer och i ICA Maxis gångar.
Gnällkärring, borgarbracka, fettofitta...
Utklädningskläder sas det. Kläder som en gång köptes i syfte att vaddå? Klä upp? Klä på? Klä ut? Ja, faktiskt. Jag går fanimej på maskerad varenda jävla dag.
Handledning i gestaltning igen. Fan, vad alla andra har bra idéer jämt? Varför är jag så förbannat jävla fantasilös och lat? Självcensurerande subba. Hur fan kan man vara så kritisk till något man inte ens får tummen ur röven att de facto genomföra?????
En del gnäller över svårigheten att "måla fult", eller oförmågan att "måla lite fint". Vad fan - jag kan ju för i helvete inte ens måla klart!!!!
Meh, tyst nu för fan, eller???? Silence is golden. Tala är silver, skriva är skuld...
Som student ställs man ibland inför motstridiga krav. Den akademiska världen är lite knepig, då den dels förespråkar nytänkande och originalitet, men samtidigt vilar på sekelgamla principer och disciplintraditioner. Det är bara OK att ha en åsikt och tes så länge rätt akademiker tyckt likadant och publicerat det i ett acceptabelt forum. Man får inte dra slutsatser som inte stöds av rätt akademiker, eller som inte refererats till på ett regelrätt korrekt sätt (parenteser eller fotnoter - det är frågan...).
Även de institutioner som säger sig vilja ställa akademiska traditioner på ända, som anser sig vara lite rebelliska och fritänkande är ändå låsta i de traditioner, modeller och metoder som de vill protestera mot. Om de inte följer reglerna, så räknas nämligen inte deras verksamhet och därmed inte heller deras ifrågasättande av gällande normer.
Man inbillas ibland att tro att det inte finns något rätt och fel, som så - bara rätt eller fel sätt att argumentera på, detta utifrån gällande normer/metoder/discipliner. Dock skulle jag vilja påstå att genom att styra hur man får argumentera, så styr man också vilka teser som får lov att prövas.
Om en elev genom empirisk forskning, argumentation enligt konstens alla regler, gediget förarbete, research och referenser kommer fram till en, för det normerande samhället, vedervärdig slutsats, är det lätt för en handledare/lärare/pedagog att avfärda med hänvisning till svag argumentation, bristande reflektion eller utebliven progression i tankeverksamhet, eller något annat egentligen ganska subjektivt. Det är som sagt inte lätt att bedöma progression, reflektion och utveckling, då det ligger i betraktarens/bedömarens öga att avgöra vad som är tecken på att progression har skett.
Jag upplever ofta att dessa tankar avfärdas, för de är inte accepterade i rådande akademiskt klimat, men nevertheless är det så här jag tänker just nu - referenser eller inte.
Har under många år funderat över min roll som lärare och minst sagt gått vilse. Övergav helt min ursprungliga vision om varför jag ville bli lärare. Inte så att jag glömde av det eller min inspirationskälla, men lusten och glädjen drunknade i ett hav av åtgärdsprogram, informella ledare och budgetnedskärningar. Undervisningsglädjen kvävdes av ilska och frustration över att fanimej aldrig räcka till, att äta, dricka och sova skola. Inte så att jag inte fattade att det "bara" är ett jobb, det är bara så, att elevernas öden förföljde mig hem. Mina närmsta vänner jobbade alla på samma skola och på nätterna drömde jag om gråtande elever, soc-tanter och trasiga kopieringsmaskiner. Ju mer frustrerad jag blev, desto starkare blev behovet av kontroll; till slut vågade nog vare sig elever eller kollegor andas i samma rum som mig - jag var ljudkänslig som få. Jag höll lika mycket koll på kollegors förmåga att skriva korrekta omdömen och passa tider som på elevers inlämningsdatum och antal fotbollar i korridoren. Jag blir andfådd av att skriva detta, pulsen och magsyra stiger och klådan tilltar.
Fritiden gick åt till gnäll över bag-in-boxvin och trots att vi ibland försökte införa en "inte-snacka-jobb"-regel, så bröts den efter fem minuters ansträngd tystnad - plågsam då insikten om hur tomt livet blivit sköljde över oss - vi som en gång varit unga, nya visionärer...
Har under det sista året fått anledning (eller ska jag säga möjligheten?) att fundera över framtiden och kommit fram till att jag vill vara lärare. Var nog egentligen aldrig säker på det innan; det var mer ett resultat av ett exkluderande av allt annat. Nu vet jag att jag vill jobba som lärare och jag vet varför och jag har inte tid att gå vilse en gång till. Gör jag det, får jag ta en annan väg och inte streta på bara för att bevisa något.
However; idag fick jag följande bild för ögonen. Läraren som förlösare av kreativitet som inte kanaliserats. Elever med ett enormt behov av att få uttrycka sig och alla har olika behov och olika förutsättningar och det är min uppgift att hjälpa deras inneboende kreativitet att hitta ut ur det som stänger inne. Lite "halleluja" över det och egentligen mår jag nästan lite illa över alla dessa pastellfärger, men för första gången på många år känner jag mig peppad och inspirerad och jävligt redo att gå till jobbet (med betoning på JOBBET).
Kanondag, även om jag hade önskat att jag någon gång kunde lära mig att hålla tand för tunga eller åtminstone käften.
Handledning i gestaltning av konflikt. Fantastisk grupp - supernöjd på alla sätt. Tack.
Är så oerhört konflikträdd. Funderar på varför. Funderar mycket på det jag spytt ur mig under middagen. Ber om ursäkt för det, btw.
Den person som främst format min oförmåga att hantera konflikter uppvisar en stark ängslan över vad andra ska tycka. Denna ängslan tar sig i uttryck i form av ett stort bekräftelsebehov och självhävdelsebehov. Brister kompenseras med föraktfulla fnysningar, som egentligen bottnar sig i avund. Där - så. Det är jag.
Usch. Dessa ord kommer att ångras, men å andra sidan kommer jag inte komma vidare om jag inte tar denna uppgift på allvar.
Gestaltningsprojektet har startat och detta känns en aning nervöst. Jag är inte van vid att jobba konstnärligt och experimenterande eller gestaltande alls och framförallt inte van vid att examineras på annat sätt än genom typiskt akademiska metoder. Spännande - ja, men aningen läskigt. Bra, dock, för jag behöver ändra mitt sätt att se på skola och undervisning av flera skäl.
Dels behöver jag tänka om, eftersom jag nu ska börja undervisa i ett helt nytt ämne - har tidigare undervisat i svenska, engelska och svenska som andraspråk. Bild behöver inte alls skilja sig från dessa ämnen, det jag har ambitionen att göra är att istället försöka integrera förhållningssättet jag har till bildämnet med mitt förhållningssätt till mina språkämnen och försöka arbeta processinriktat, vilket jag inte gjort så mycket tidigare.
Jag ska försöka att inte vara så låst i att allt ska vara mätbart, bara för att jag vill ha ryggen fri, gentemot föräldrar och elever. Jag har jobbat i många år och ska inte vara så ängslig. Det tar dessutom död på lusten att undervisa och det begränsar en i planerandet.
Jag måste hitta tillbaka till lusten att undervisa, annars hamnar jag bara i sjukskrivning och stress igen och då kommer jag aldrig att kunna återgå till lärarjobbet och det innebär en massa studieskulder och tid som lagts ner helt i onödan.
Vi ska göra en gestaltning på temat konflikt och till att börja med fundera över hur vi själva definierar begreppet konflikt och hur vi förhåller oss till det. För mig innebär konflikt en kollision och sådana undviker jag helst, för kollisioner medför oftast smärta av något slag.
Ordet känns spretigt och spetsigt och ger inga trevliga associationer.
Jag blir mer och mer medveten om hur jag egentligen tänker just i konflikter med andra. Jag gillar inte konflikter - är inte den typen som medvetet söker dem (men kanske ofta hamnar i dem?), men jag tror att vissa konflikter är nödvändiga för att man ska kunna konfrontera sidor hos sig själv. Under implementeringsarbetet med den nya läroplanen hamnar man ofta i konfliktsituationer, då olika lärares synsätt blottläggs och ställs mot varandra. Det är bra och nödvändigt och jag märker hur det skärper mina egna argument, hur det hjälper mig att formulera mig tydligare och även att ifrågasätta vad jag själv står.
En våldsam diskussion uppstod kring vikten av förmåga att använda passare och linjal. Är kunskap och förmåga att använda olika tekniker ett självändamål eller ett verktyg? Kan man skriva in förmåga att använda ett hjälpmedel som ett mål i sig och även betygsätta denna förmåga?
Jag har deltagit i många ämneskonferenser under mina nästan tio år inom yrket och upphör aldrig att förvånas över hur olika texter kan tolkas och vilka uppslitande konflikter dessa olika tolkningar ger upphov till. Det är svårt att se vad konflikterna egentligen bottnar i. Politik? Socio-ekonomisk bakgrund? Etnicitet, kultur, musiksmak? Blir nog aldrig klok på detta, men jag tror att det främst handlar om prestige och fåfänga.
