Tips och datorfrustration

http://pedagogstockholmblogg.se/maxentin/

En av mina kompisar - även hon lärare (som de flesta av min kompisar...) tipsade mig om den här killen. Jag har inte läst in mig på hans blogg ännu, men verkar underhållande och bitvis tankeväckande.

Har spenderat en stor del av helgen på att vara frustrerad och förbannad på min dator som gör konstiga saker. Jag grämer mig över att jag inte var den där lille datanörden när jag var liten, som fann Commodore 64 ofantligt intressant och som sedan dess djupt intresserat mig för allt i datorväg. Hade jag hyst ett genuint intresse för dessa apparater sedan barnsben hade mitt bankkonto sett annorlunda ut och jag hade inte hjälplöst suttit framför en halvgammal laptop, skrikande över att inte kunna se ett töntigt Youtube-klipp utan att uppdatera gud-vet-vad för bildskärmsdrivrutinerna...

Det är inte läraren i mig som är teknikfientlig och förändringsobenägen så snart kommunen kommer med ytterligare ett IT-projekt för skolan. Det är JAAAAAAG! Den där individen som fanns där innan jag bestämde mig för att gå en lärarutbildning, detta som ett resultat av det faktum att inget mer lukrativt låg för mig. Tro mig, hade jag varit bättre på och gillat datorer och siffror eller försäljning hade jag inte suttit här med kronisk nässelfeber och 490 000 kr i skuld till CSN.

Jag kan fylla huvudet med PLU-nummer och birollsinnehavare i engelska dramaserier, men när det kommer till datorer - BARA FUNKA, FÖR H-E!!! Jag bryr mig verkligen inte om hur eller varför; bara att. När det gäller datorer och andra tekniska prylar - ut med alla didaktiska frågor - effing work, goddamn it!



Morr.

Kollektiv - individ

Fundering efter att ha sett "Säljsekten" på SVT, Dokument inifrån.

Dagens ungdomar slits ut på löpande band i sälj- och servicesektorn i jakten på höga löner och därmed hög status. Fyrtiotalisterna undrar över vad som gått fel och om deras egna arbetsvillkor är en parentes. Samma generation slogs för och vann en oerhört fördelaktig livssituation, generellt och historiskt sett. Framförallt skapades en ny skolpolitik där individen ställdes i centrum, framför kollektivet.

Min kanske något tillspetsade fråga är följande:

Har man med denna individcentrering offrat kollektivet och därmed skapat en generation som har svårt att gå samman hävda sig mot vad som upplevs som starkare, högre och viktigare? Har denna individcentrering även försvårat för andra fokus som t ex förmåga till empati? I vår strävan att se varje individ och sätta varje individs behov och lust främst - har vi då misslyckats i att träna individerna i att hålla ihop?

Ja, det finns exempel där man kämpar i grupp i gemensam sak, men då talar vi om grupper med mer extrema åsikter och/eller metoder - det som ofta får etiketten aktivism. Det är inte det jag avser här, då aktivism av olika slag alltid funnits och ofta är ett uttryck för ungdomlig revolt och frigörelse.

Nej, det jag undrar över och som jag befarar håller på att gå förlorad är det som populärt benämns solidaritet. Jag är som bekant själv kluven till socialism, men kan inte låta bli att fundera på om det är så att just socialdemokraternas skolpolitik som dels syftat till att montera ner auktoriteter men också har satt individens behov främst, just bidragit till att skapa en ängslig och utsatt grupp som nu ska ut i arbetslivet. Dessa individer har inte fostrats med Ådalen i bakhuvudet och har vuxit upp i en samhälle där de fackliga pamparna snarare representerar den överhet men ska hålla ihop mot, än de representerat den anställde.

Jag blir ledsen när jag ser reportage som det ovannämnda och jag hoppas att vi i skolan kan hitta en balans där både individ och kollektiv värnas.

En skola för ingen.

Jag är inte en förespråkare av betyg som så, trots att det nog kan låta så. Jag tycker inte att betyg är ett mått på kunskap och jag tycker inte heller att det nödvändigtvis är så att det skolan lär ut är den kunskap som sedan krävs. Jag är inte heller särskilt förtjust i ämnessegregerad undervisning.

Min vilja står och växer i skogen. Om jag vill förändra skola och samhälle (vilket genererar vilket?), måste jag engagera mig politiskt på min fritid och inte använda skolan som en plattform för mina egna politiska ställningstaganden. Vygotskij talade om skolan som en opolitik plats. Det gäller även MIN politik, hur jävla rätt jag än anser mig ha.

Jag ska erkänna en sak, med risk för att bli lynchad. Jag röstade på djävulen själv och jag ska berätta varför. Jag vill ha en statlig skola. Jag vill inte att skolorna ska konkurrera med varandra. Jag vill inte att någon annan än samhället självt ska profitera på verksamheten och då endast i form av individer som mår bra och kan delta i samhället.

Jag tycker herr B är ute och cyklar på en enorm segelbåt på ett högst irriterande sätt, allt som oftast. B börjar i fel ända, men faktum kvarstår (enligt mig, nota bene) - för att kunna skapa en skola för alla, måste alla få tillgång till samma skola och det kan endast ske om skolan förstatligas. Endast då går det att göra genomgripliga förändringar. Som det är nu, präglas utbildningsväsendet av en djup orättvisa och detta för att skolan tillåtits bli ett politiskt experiment, med tillhörande prestigekamp och maktutövande och de som offras i första hand är eleverna, sedan lärarna och till syvende och sist, hela vårt samhälle.

Failing a test with dignity

Lite mer i linje med veckans serietema. Jättekul, tycker jag.

High in the ceiling

Kan inte låta bli. Det har trots allt varit serietema denna vecka.

Planning for life, pt II

Jag inser att jag i vanlig ordning lyckades fokusera på det svåra med ett arbete, på alla hinder och begränsningar. Det var ju inte det uppgiften vi fick gick ut på och inte heller gagnar det någon att läsa mitt gnäll. Jag raderar dock inte mitt tidigare inlägg, då det ändå är en del av vårt jobb att förhålla oss till just begränsningar. Det är ju just begränsningar som genererar problemlösningar och i förlängningen genier (undertecknad naturligtvis löjligt exkluderad från skaran med det epitetet).

Jag gillade skarpt det inspelade TV-programmet Tarja visade för oss på VHS-band. Jag minns tråkigt nog inte namnet, men det var inspirerande och särskilt läraren som genomförde ett arbete där eleverna skulle arbeta med begreppet "förutsättningar". Jag önskar jag hade kommit på det själv.

Eleverna delades in i grupper. Varje grupp fick material och redskap att arbeta med. De olika grupperna fick olika verktyg och material och de fick inte låna av varandra. Utifrån dessa förutsättningar skulle de bygga (jag tror det var hus) och därefter följde en diskussion om just begreppet förutsättningar.

Utifrån detta kan man diskutera och arbeta med så mycket. Man kan har en diskussion om rättvisa, om begränsningar, om kreativitet, om vad ett hem är, om material osv osv.

Är det något vi lärare är duktiga på så är det att sno från andra. Vi kanske inte är den mest innovativa yrkeskåren alla gånger, men vi känner igen en god idé och är inte sena att sno den och sedan modifiera den utifrån våra egna förutsättningar. Det vi måste bli bättre på är att dela med oss, även av sådant vi själva snott och modifierat, lämna stolthet och prestige därhän och tillsammans se till att vår undervisning funkar - oavsett ämne. Om vi lärare kan släppa prestige, revistänkande och gnällighet, kan våra rektorer bidra med att ge oss tid. Planering kräver nämligen tid i första hand och tid är den största bristvaran i skolan.

Planning for life, pt I

Att lägga upp sin undervisning med alla de hänsyn som måste tas är ju inte lätt. Dessutom med tanke på alla begränsningar som finns och som du måste tänka runt, främst för att inte bli tokig av frustration och bitterhet. Brist på tid, pengar, lokaler, kollegor, idéer, pedagogisk frihet, and the list goes on and on.

Det jag kommer att tänka på inför uppgiften att planera en egen genomförbar workshop är det fåfänga i just det här med planering. Jag minns min förra period på lärarutbildningen och min praktik som just ett evigt planerande. Detta stod sedan i så skarp kontrast till vad jag pysslat med som yrkesverksam under nästföljande nio år. Det är klart att jag fortfarande planerar, men utifrån andra förutsättningar än vad jag då trodde skulle finnas.

Planeringsarbetet har för någon med ett kontrollbehov som jag har börjat redan vid läsåretstjänstefördelning och schemaläggning, detta i samband med att de preliminära elevlistorna släppts. Naturligtvis kan det visa sig att ett tiotal elevern har tillkommit eller slutat vid terminsstart. Antalet elever och schemaläggningen påverkar hur elevgrupperingarna ska se ut - vilka konstellationer som bör förändras, placering i klassrummet och hur mentorskapet bör fördelas.

När det kommer till själva lektionsplaneringen, utgår man från styrdokumenten och utifrån var eleverna befinner sig. Hur man tar reda på detta beror naturligtvis på hur väl man känner dem. Har man fått tio nya elever från en och samma skola, beror överlämningen på vilken lärare de har haft. Det skiljer sig oerhört mycket åt. Om en elev står det helt enkelt "X är duktig". Inget mer. En annan elev har en mapp fylld med papper - elevteckningar, gamla prov blandat med utredningar från specialpedagoger och ännu äldre skolor.

Den enskilda lektionen - ja, det beror ju också på hur mycket tid man tilldelats i den lokala timplanen. I år 6 har eleverna på x-skolan ca 600 minuter svenska i veckan. Året efter har de 145 minuter svenska. Dessa minuter fördelas sedan på x antal tillfällen, beroende på hur elevernas andra lektioner och mina egna ligger. Ett exempel kan vara att jag på måndag och torsdag har år 8 i konstellationen 8a, 8b och 8c 2 x 40 min/veckan. Sedan har jag samma årskurs, men uppdelade i fyra grupper vid två halvtimmespass den övriga svenskatiden.

I bild kommer jag träffa år 8 40 minuter i veckan, ca 18 st/gång och för hälften av klassen ligger idrotten precis före, så de kommer att komma i genomsnitt 10 minuter försent varje gång, för man får inte lägga in för kort tid mellan idrotten och andra ämnen pga lokalernas läge.

Detta är tidsramen. Det är tydligt att samarbete med andra lärare är avgörande om man vill genomföra en mer varierad undervisning, då schemaläggningen är så svår, då två högstadieskolor är inblandade (idrottlärare och språkvalslärare arbetar på båda skolorna).

Sammanfattningsvis - i den verklighet som möter mig är ämnesövergripande arbete helt avgörande om man ska hinna täcka in alla moment. Budget och lokaler är helt underordnat tidsaspekten, som jag ser det.

Serier, series, cereals, cerebral

Dagen handlar om serier - vad är serier egentligen? Bildsekvens? Text? Berättelse? Hur mycket text får det vara i en ruta innan rutan upphör vara en serie? När går sen serie över från att vara en serie till att bli en bilderbok? Svårt att definiera. Är det viktigt att definiera det alls? Egentligen inte. Idag flyter genrer in i varandra ständigt och jämt inom alla kulturyttringar och det stör inte mig det minsta. Om genretillhörighet är det primära för en under en betraktelse, kanske man bör se annorlunda på sin omgivning. Det som är komik för mig är tragik för dig och vice versa.

Just nu känns det som att det svåraste inför onsdagen är av teknisk karaktär, då hemmets skrivare antagligen kommer att utmana mitt mer eller mindre obefintliga tålamod genom att inte skriva ut det jag vill få utskrivet. Nåväl, jag garderar mig genom att blogga om vilka serier som påverkat mig.

Så vilka serier (inte TV-serier...synd...) har då inspirerat mig i mitt konstnärliga arbete? Hmmmm. Inga. Har inte haft några serier i åtanke alls när jag själv tecknat. Möjligtvis Kalle Anka eller Bamse i min tidiga barndom, då de var de enda tecknade figurerna jag minns att jag hade liggande på mitt IKEA-skrivbord. Den som främst inspirerade mig när jag började teckna (stora ord) var Ilon Wikland.

Jag tror att jag helt enkelt får presentera tre av de serier jag gillar - dels för att jag gillar teckningarna, dels för att jag gillar humorn. Det finns naturligtvis fler än dessa, men det är dessa jag kommer att tänka på:

1. Mutts Jag har inte läst så mycket av denna serie, men det var lustigt nog den första serie som jag kom att tänka på idag. Min bror introducerade den för mig för många år sedan - han klippte ur strippar och sparade i en plåtburk. De är så sött tecknade och humorn är både varm och finurlig.
2. Sigges Lagun Det var länge sedan jag läste denna serie, men jag tycker den är jätterolig och behaglig att titta på.
3. Elvis Kan bara säga "hahaha".

Vad gäller serier som skulle kunna inspirera mig som pedagog. Allvarligt talat, så har jag inte en aning. Visst är det bra att utmanas i att botanisera i utbudet, men detta ter sig som aningen svårt. Jag funderar på om jag ska utgå ifrån att serien ska vara pedagogisk; dvs kan användas i undervisningen, om den ska innehålla karaktärer som i sig kan inspirera mig som pedagog eller om den till sitt innehåll ska ta upp pedagogiska dilemman.

Här är några serier som kanske passar in - inte alla på varje punkter, dock.

1. Bamse - väldigt pedagogisk och barnvänlig och går i linje med värdegrunden.
2. Kalle och Hobbe - får mig att fundera över en logik man själv har förträngt. Lånade en gång ett citat från Kalle - det var på ett svenskaprov på gymnasiet. Min lärare tyckte nog jag var mer än lovligt dryg.
3. Dilbert - underfundigt om en arbetsplats och kollegor. Har fått en trött kommunalanställd lärare att fnissa mången gång.




Nej, jag läser inte serier särskilt ofta, men när jag väl gör det tänker jag att jag borde göra det oftare. Ungefär som med teaterbesök och besök på Nordens Ark.

Response and responsibility

Ytterligare en realityserie (yuck) om skolan. "Klass 9A" har startat igen och denna gång med fokus på lärarna. Bra. Det är klart att lärarna spelar en stor roll i skolan. Det gör även eleverna och deras sociala situation. Så även politiker och deras visioner. Det finns mängder av lärare som brister. Det handlar om ledarskap, om ämneskunskap, samarbetsförmåga, empati, simultankapacitet och organisationsförmåga. Det är klart att lärare som brister i kompetens spelar en avgörande roll i hur väl en skola fungerar.

Det som serien gör är dock att skuldbelägga en hel yrkeskår som fastnat mellan curlande föräldrar och idealistiska politikers visioner. Lärare som drunknat i ett hav av administration och klämts fast i kopieringsmaskinen. När svensson sitter hemma och tittar på serien så kan han nicka instämmande och släppa sitt eget ansvar; "Se där, det är inte mitt fel att mitt barn inte lyckas i skolan". Politikerna och alla andra kommunala mellanchefer kan släppa sitt ansvar och luta sig tillbaka och prioritera bort skolan ytterligare i nästa års budget, för "det handlar ju inte om pengar. Det handlar ju om att alla lärare inte är som Gunilla och Stavros!" Då är det ju inte politikernas fel heller.



Titta särskilt på hur Gunilla Superpedagog lämnar Johnny. På vilket sätt lyfte denna superpedagog denne unge, relativt nyutexaminerade lärare? Kritiken var saklig och relevant, men en superpedagog bör även veta hur man framför kritik på ett sätt så att den tas emot på ett konstruktivt sätt och det misslyckas hon kapitalt med.

Johnny är själv en produkt av den moderna svenska skolan som varit mycket noga med att sätta individen i centrum i en problembaserad, induktiv och processinriktad pedagogisk miljö. Helt plötsligt, vid typ 25 års ålder betraktas han mottaglig för ett undervisning/tillrättavisningssätt som under hela hans skoltid/utbildningstid ansetts som bakåtsträvande och kränkande. Han hängs ut i TV som representativ för en misslyckad yrkeskår och får smäll på fingrarna av en lärare som är allt annant än pedagogisk så att han ska lära sig hur han ska vara mer pedagogisk mot sina elever. Wow.

Något som kanske bör lyftas fram i denna anda då, är väl lärarutbildningen, men lärarutbildningen verkar ha fokuserat på att öka läs-och skrivbördan i sin strävan att bli mer vetenskaplig och accepterad i akademiska kretsar, snarare än att fokusera på att jobba med att utrusta sina studenter för klassrummet. Lärarutbildningen verkar fortfarande sträva mer efter att infria egna politiska visioner än att utrusta sina studenter med verktyg som krävs i den skola som faktiskt finns just nu och som de ska verka för.

Det är en svår balans - ska lärarutbildningen vara visionären som leder förändringen av skolan eller ska den se till att de nyutexaminerade studenterna har tillräckligt på fötterna att klara av den skola vi har? Hönan och ägget igen. Kanske hör det visionära hemma i fortbildning, medan "verktygsutrustande utbildning" hör hemma på lärarutbildningen? Kanske det är dags att åter se lärarutbildningen som en yrkesutbildning i första hand och som en akademisk disciplin i andra hand? Det är trots allt ett yrke och därtill ett av de viktigaste vi har. För övrigt anser inte jag att det på något sätt är att sänka statusen för en utbildning genom att se den som en yrkesutbildning. Det är viktigare för mig att vara en god pedagog än att ha en fin och hög examen i...pedagogik.

Sense or sensibility?

Var går gränsen? Sitter med ett halvsvårt beslut framför mig och försöker utröna om mina resonemang faller under rubriken "Ursäkter för fegisar" eller "Förnuftiga skäl för förnuftig person".

Det där med att lyssna till sin inre röst - hur vet man vilken av en det är som pratar? Är det mitt äventyrligare jag (en genom åren inte alltför framträdande figur) eller den sansade förnuftiga (som troligtvis tagit de flesta besluten hittills - how's that been working out for ya?) eller det enormt manisk-neurotiska kontrollfreaket som hatar förändringar?

Uttrycket "lyssna till din inre röst" antyder ju att det finns någon sida inom dig, kanske flera sidor som bör/ej bör konsulteras när livsavgörande beslut ska tas. Jag vet att detta ter sig som en insändare till Veckorevyn (eller kanske Tara, i mitt fall) men jag undrar faktiskt på riktigt - var går gränsen mellan bortförklaringar och ursäkter och reellt förnuft?