Dagens eftermiddag tillbringades på några av gallerierna på Götabergsgatan och två av de konstnärer vars verk jag minns bäst är Gunnar Simonsson, samt Lars Calmar. Den förstnämnde gör skulpturer i metallnät och den sistnämnde gör skulpturer i lera.
Båda två förenar det som jag uppskattar i konst; de är skickliga i sitt hantverk och behärskar tekniken, de är originella och väcker tankar och känslor hos mig och vad gäller Gunnar Simonsson tycker jag även att verken är tilltalande. Att Calmars skulpturer snarare är frånstötande gör inte mig mindre imponerad.
Mycket av det jag såg idag känns dock ganska intetsägande och en hel del av det får mig att tänka på planscher på IKEA.
Den tråkigaste känslan på ett galleri är känslan av att ha kunnat gjort det själv, eller att det första man tänker vid anblicken av ett verk är var i ens hus det skulle passa bäst. Jag vill liksom inte komma att tänka på min Ekeskogsoffa i första hand när jag ser någons konstverk.
tisdag 25 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Arbetsbutik
Morgonsamling med fd HDK-studenter inför kulturdag på Schillerska. Planering i grupp av workshop. Genomförande av workshop i grupp. Gruppworkshoppa.
Tänk stort, utanför ramarna, bortse från faktiska begränsningar, hitta på en workshop där inga hänsyn till sådant som pengar eller lokaler behöver tas. Okej då.
I maj, någon dag där någonstans ska alla genomföra en workshop för estet- och samhällseleverna på Schillerska. Workshoppen ska planeras i par och genomföras under en dag, två timmar. Sedan ska alla workshopsupplägg sättas ihop i en mapp som vi alla får varsitt exemplar av för framtida workshops. Bra, för jag kommer genomföra massor av workshops i framtiden.
Allvarligt talat, så är jag aningen mätt.
Tänk stort, utanför ramarna, bortse från faktiska begränsningar, hitta på en workshop där inga hänsyn till sådant som pengar eller lokaler behöver tas. Okej då.
I maj, någon dag där någonstans ska alla genomföra en workshop för estet- och samhällseleverna på Schillerska. Workshoppen ska planeras i par och genomföras under en dag, två timmar. Sedan ska alla workshopsupplägg sättas ihop i en mapp som vi alla får varsitt exemplar av för framtida workshops. Bra, för jag kommer genomföra massor av workshops i framtiden.
Allvarligt talat, så är jag aningen mätt.
torsdag 20 januari 2011
If you can't beat them, join them - blogginlägg om grupparbete
Cuz' if you're not with us, you're against us.
Ordet grupparbete har alltid givit mig rysningar av olust. Jag avskydde det i skolan och kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i det nu, varken som deltagare eller som arrangör (i egenskap av lärare). Jag tror det har med kontrollbehov att göra och mitt kontrollbehov är starkt. Jag vill bestämma vad som ska göras, hur det ska göras när och av vem (helst mig själv), så att jag känner att jag kan stå för resultatet, eftersom resultatet alltid ska bedömas av någon annan, oavsett det är i skol-eller jobbsammanhang.
Varför har jag denna negativa inställning till grupparbete? Har det med position i syskonskaran att göra? Har jag varit med om ett illa planerat grupparbete för mycket under min skoltid eller studietid? Är jag helt enkelt bara inte förmögen att samarbeta? Handlar det om konflikträdsla?
Jag vet inte, men skulle tro att det har med allt detta att göra, så som är fallet med de flesta som har liknande inställning till grupparbete. Det är en blandning av erfarenheter och personlighet som formar oss och gör oss olika.
Det som är intressant är att det fanns en tid, då grupparbete ansågs flummigt och därmed progressivt och i viss mån oacceptabelt att som lärare basera sin undervisning på grupparbeten. Idag är känns det i viss mån tvärtom och som att de individer som inte stöpts i eller trivs i grupparbetsformen anses vara bakåtsträvande, processfientliga och traditionalistiska. Lustigt hur tiderna förändras och att det alltid bara verkar finnas plats för en typ av individ, oavsett hur individ och/ellerbehovsorienterad rådande undervisningsteori är.
När jag står inför en gruppuppgift tar jag antingen kontrollen eller så tar jag ett stort steg tillbaka. Det är nog lite "all or nothing" för mig. Det är viktigt att kunna kompromissa och det är något jag hela tiden måste träna mig i, eftersom kompromiss i mina öron innebär att ingen blir nöjd - alla blir lika missnöjda. Det är inte så kul, men ganska rättvist. Jag tror att jag kanske ser grupprojekt som en typ av tävling och jag är en dålig förlorare och värst av allt är att förlora på annat än ens egna individuella insatser. Jag kan ta ett IG eller en femteplats, men då ska det bero på mina egna misstag, inte någon annans. Kanske därför jag aldrig fallit för lagsporter som fotboll eller basket?
Som lärare i dagens skola tvingas du hela tiden till samarbete och kompromiss och varje dag är en utmaning. Jag jobbar på att tänka på hur jag uttrycker mig i diskussioner (kanske inte alltid märks, dock) och försöker lära mig att se på mitt jobb som just ett jobb och inte hela min tillvaro. Min existens och mitt värde vilar inte på hur bra mina lektionsplaneringar funkar eller på hur mycket av mina egna idéer jag får igenom på lärarkonferenser och dylika möten.
Som student utmanas jag också ständigt i det att jag inte har kontroll eller inflytande. Det är med lärarögon jag betraktar kursen men det är som student mina insatser blir bedömda. Det krockar ofta. Jag tänker ofta "så där skulle inte jag ha gjort" och går sedan hem och gnisslar tänder över det. Jag tränar mig varje dag på att släppa taget och ta det för vad det är (ok, det kanske inte heller märks)- en kurs av många andra jag gått igenom. I slutändan är det som med körkortsutbildning. Man lär sig att köra så att man får sitt körkort, sedan tolkar man reglerna och trafiken utifrån vem man är och handlar därefter, på gott och på ont.
Ordet grupparbete har alltid givit mig rysningar av olust. Jag avskydde det i skolan och kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i det nu, varken som deltagare eller som arrangör (i egenskap av lärare). Jag tror det har med kontrollbehov att göra och mitt kontrollbehov är starkt. Jag vill bestämma vad som ska göras, hur det ska göras när och av vem (helst mig själv), så att jag känner att jag kan stå för resultatet, eftersom resultatet alltid ska bedömas av någon annan, oavsett det är i skol-eller jobbsammanhang.
Varför har jag denna negativa inställning till grupparbete? Har det med position i syskonskaran att göra? Har jag varit med om ett illa planerat grupparbete för mycket under min skoltid eller studietid? Är jag helt enkelt bara inte förmögen att samarbeta? Handlar det om konflikträdsla?
Jag vet inte, men skulle tro att det har med allt detta att göra, så som är fallet med de flesta som har liknande inställning till grupparbete. Det är en blandning av erfarenheter och personlighet som formar oss och gör oss olika.
Det som är intressant är att det fanns en tid, då grupparbete ansågs flummigt och därmed progressivt och i viss mån oacceptabelt att som lärare basera sin undervisning på grupparbeten. Idag är känns det i viss mån tvärtom och som att de individer som inte stöpts i eller trivs i grupparbetsformen anses vara bakåtsträvande, processfientliga och traditionalistiska. Lustigt hur tiderna förändras och att det alltid bara verkar finnas plats för en typ av individ, oavsett hur individ och/ellerbehovsorienterad rådande undervisningsteori är.
När jag står inför en gruppuppgift tar jag antingen kontrollen eller så tar jag ett stort steg tillbaka. Det är nog lite "all or nothing" för mig. Det är viktigt att kunna kompromissa och det är något jag hela tiden måste träna mig i, eftersom kompromiss i mina öron innebär att ingen blir nöjd - alla blir lika missnöjda. Det är inte så kul, men ganska rättvist. Jag tror att jag kanske ser grupprojekt som en typ av tävling och jag är en dålig förlorare och värst av allt är att förlora på annat än ens egna individuella insatser. Jag kan ta ett IG eller en femteplats, men då ska det bero på mina egna misstag, inte någon annans. Kanske därför jag aldrig fallit för lagsporter som fotboll eller basket?
Som lärare i dagens skola tvingas du hela tiden till samarbete och kompromiss och varje dag är en utmaning. Jag jobbar på att tänka på hur jag uttrycker mig i diskussioner (kanske inte alltid märks, dock) och försöker lära mig att se på mitt jobb som just ett jobb och inte hela min tillvaro. Min existens och mitt värde vilar inte på hur bra mina lektionsplaneringar funkar eller på hur mycket av mina egna idéer jag får igenom på lärarkonferenser och dylika möten.
Som student utmanas jag också ständigt i det att jag inte har kontroll eller inflytande. Det är med lärarögon jag betraktar kursen men det är som student mina insatser blir bedömda. Det krockar ofta. Jag tänker ofta "så där skulle inte jag ha gjort" och går sedan hem och gnisslar tänder över det. Jag tränar mig varje dag på att släppa taget och ta det för vad det är (ok, det kanske inte heller märks)- en kurs av många andra jag gått igenom. I slutändan är det som med körkortsutbildning. Man lär sig att köra så att man får sitt körkort, sedan tolkar man reglerna och trafiken utifrån vem man är och handlar därefter, på gott och på ont.
söndag 16 januari 2011
Kinapuffar och geishor.
Efter n-bollsdebatten kände jag mig lite ställd. Som asiat (eller oriental, eller vad jag nu ska kalla mig) känns det som att man ofta hamnar lite utanför all debatt om invandring, segregering och interkulturalitet. På något sätt verkar inte vi snedögda med rakt svart hår vara inkluderade i debatten. De som vanligen avses när invandrarrelaterade frågor dyker upp är svartmuskiga män eller slöjförsedda kvinnor från Mellanöstern eller Afrikas horn. När Ove Sernhede talade om invandrarungdomar var det främst arga unga killar från mellanöstern i munktröjor och burberrymönstrade bandanas som avsågs (ja, och kanske en och annan tjej i översized munkjacka och bandana, arga killar som skriker och vevar med raka armar åt kameran och skriker om hur det är att leva under den blågula flaggan. Rakade, ljushylta killar från förorten som också vevar med raka armar och skriker om att äga den blågula flaggan ingår inte i Sernhedes lösning (vilken lösning???) på problemet med den misslyckade integrationen.
Samtidigt finns det en massa ungdomar i den så omstridda förorten som inte passar in i Sernhedes väldigt schablonartade bild av vad en ungdom med invandrarbakgrund är. De passar inte inte, för de rappar inte, de ser inte tillräckligt mellanöstern eller Afrika ut, de spelar inte basket eller fotboll, de hänger inte i gäng i Nordsta'n och är inte aktiva i autonoma politiska grupper. Ändå finns de där i statistiken, för de möts av samma problem i bostadskön, vad gäller rekrytering till akademiska utbildningsprogram och de har lika svårt att få jobb som sina icke-etniskt-svenska gelikar.
Varför pratas det inte om dessa? Kan det vara så att just den retorik Sernhede m fl använder sig av bidrar till ökad segregering och polarisering, då den ytterligare förstärker den vedertagna och väldigt generaliserande synen på invandrare och förorten?
Vadan nu detta utbrott, då? Ja, jag läste nyligen om att 50% av alla utom-europeiskt födda kvinnor i Sverige saknar anställning/sysselsättning och finner mig själv ingå i den statistiska gruppen. Lucky, lucky me då, som har en anställning (sysselsättning - hmmm...). I det fallet är jag nog invandrare. Oftast inte. För jag har svensk medelklassbakgrund och talar svenska utan brytning. Alltså är jag inte invandrare. Inte ens de "riktiga" invandrarna tycker att jag är det. Vilka nu de där invandrarna är.
En riktig invandrare har muslimsk bakgrund och kommer från ett land i mellanöstern eller från Afrikas horn. Det är oftast en kille som lyckas dåligt i skolan och han säger saker som "jalla" och "sho mannen". Därför är det intressant att höra en vietnamesisk, akademiskt högpresterande, militant ateist (ja, det finns sådana) skrika "wallah bilah" i skolkorridoren.
Asiater räknas ofta inte in någonstans. Det finns lika många nidbilder och klyschor av asiater - t ex överaggressiva karatesparkande killar med kass musiksmak, underdåniga orientaliska tjejer (alternativt skrikiga golddiggers) eller känslokalla datagenier. Dock slår det mig ibland att det verkar mer OK att förlöjliga just asiater. Nu är jag inte särskilt finkänslig själv och jag skämtar mer än gärna, men tycker att det borde finnas någon jäkla rättvisa och jag frågar mig titt som tätt varför chokladdoppade vetepuffar (INTE RIS!!!!) kallas Kina snacks (det hette förresten kinapuffar förr) och varför en chokladpralin med någon typ av crispnougatsfyllning heter Geisha.
OK, kvällens lilla utbrott är över och jag lutar mitt snedögda huvud bakåt i IKEA-soffan, tar en näve kinapuffar till och tittar på "Gökboet" eller något.
Samtidigt finns det en massa ungdomar i den så omstridda förorten som inte passar in i Sernhedes väldigt schablonartade bild av vad en ungdom med invandrarbakgrund är. De passar inte inte, för de rappar inte, de ser inte tillräckligt mellanöstern eller Afrika ut, de spelar inte basket eller fotboll, de hänger inte i gäng i Nordsta'n och är inte aktiva i autonoma politiska grupper. Ändå finns de där i statistiken, för de möts av samma problem i bostadskön, vad gäller rekrytering till akademiska utbildningsprogram och de har lika svårt att få jobb som sina icke-etniskt-svenska gelikar.
Varför pratas det inte om dessa? Kan det vara så att just den retorik Sernhede m fl använder sig av bidrar till ökad segregering och polarisering, då den ytterligare förstärker den vedertagna och väldigt generaliserande synen på invandrare och förorten?
Vadan nu detta utbrott, då? Ja, jag läste nyligen om att 50% av alla utom-europeiskt födda kvinnor i Sverige saknar anställning/sysselsättning och finner mig själv ingå i den statistiska gruppen. Lucky, lucky me då, som har en anställning (sysselsättning - hmmm...). I det fallet är jag nog invandrare. Oftast inte. För jag har svensk medelklassbakgrund och talar svenska utan brytning. Alltså är jag inte invandrare. Inte ens de "riktiga" invandrarna tycker att jag är det. Vilka nu de där invandrarna är.
En riktig invandrare har muslimsk bakgrund och kommer från ett land i mellanöstern eller från Afrikas horn. Det är oftast en kille som lyckas dåligt i skolan och han säger saker som "jalla" och "sho mannen". Därför är det intressant att höra en vietnamesisk, akademiskt högpresterande, militant ateist (ja, det finns sådana) skrika "wallah bilah" i skolkorridoren.
Asiater räknas ofta inte in någonstans. Det finns lika många nidbilder och klyschor av asiater - t ex överaggressiva karatesparkande killar med kass musiksmak, underdåniga orientaliska tjejer (alternativt skrikiga golddiggers) eller känslokalla datagenier. Dock slår det mig ibland att det verkar mer OK att förlöjliga just asiater. Nu är jag inte särskilt finkänslig själv och jag skämtar mer än gärna, men tycker att det borde finnas någon jäkla rättvisa och jag frågar mig titt som tätt varför chokladdoppade vetepuffar (INTE RIS!!!!) kallas Kina snacks (det hette förresten kinapuffar förr) och varför en chokladpralin med någon typ av crispnougatsfyllning heter Geisha.
OK, kvällens lilla utbrott är över och jag lutar mitt snedögda huvud bakåt i IKEA-soffan, tar en näve kinapuffar till och tittar på "Gökboet" eller något.
lördag 15 januari 2011
China puffs
Varför heter chokladdoppade rispuffar kinasnacks? Och varför heter inte isberg "polar mountains" på engelska? Eller i alla fall "ice mountains"? Haver jag intagit för många kinapuffar nu och därmed skadat min koreanskimporterade hjärna? Skulle satsat på japanskt...
onsdag 12 januari 2011
The small matter of grading
Det har kommit ett förslag om att elever ska få rätt att överklaga sina betyg. Helt OK. Bra. Men. Hur många elever kommer att överklaga ett betyg som är satt för högt?
Det finns många problem med bedömning och betyg och lösningen finns inte på grundskolenivå utan högre upp. Elever vill klara grundskolan för att komma in på gymnasiet, som de vill klara av för att sedan kunna komma in på högskola eller universitet. Kanske det där utgallringssystemet ska utformas och förändras på slutstationen istället? Universitetsutbildningarna kanske borde se över vilka kriterier som verkligen behöver uppfyllas och sedan kan de förberedande utbildningarna utformas därefter? Kanske finns den tanken någonstans i någons intention, men hur det än är med den saken, så är det ett faktum att alla åtgärder som vidtagits för att motverka snedrekryteringen till de högre utbildningarna har misslyckats.
Ett annat problem är medias rapportering om kvaliteten i skolan och betygen. En skolas meritvärde, eller samlade betygspoäng säger väldigt lite om undervisningskvaliteten och detta är något som gått hela journalistkåren förbi, vilket leder till att vi har en oerhört missledd allmänhet.
Så länge lärarna rättar skolans egna nationella prov, så länge det inte finns en rikstäckande kursplan, där antal ämnesminuter, stoffet och nerbrutna betygskriterier står klart angivna kan man inte använda betygen som kvalitetsmarkör. Att en skola presenterar höga meritvärden innebär inte per automatik att kvaliteten är god. Det säger med om elevunderlaget än undervisningskvaliteten. Det är först om man följer upp eleverna och deras prestationer flera år EFTER att de lämnat sin grundskola som man kan avgöra om nämnda grundskola var god.
Dessutom måste man acceptera det faktum att betygsättningen inte är likvärdig ens inom ett lärarlag. Det skiljer enormt från kollega till kollega hur man tolkar kriterierna och därför kan en skolas meritvärde dippa eller stig i takt med vem som sätter betyget. Detta är lite hysch-hysch. Men det är så.
Jag skulle önska att universiteten funderar över vilka de vill ha in på sina utbildningar och hur det ska gå till.
Jag skulle önska att man utformade en skola där de enskilda skolorna hade mindre frihet att göra som de vill. Som det är nu, kan en elev som flyttar ofta i princip gå miste om ett helt ämne, eftersom det tillåts att det diffar enormt mellan skolorna vad gäller timplaner i de olika ämnena. Bestäm t ex att i år 8 ska alla elever i hela landet läsa 200 minuter svenska i veckan. Det ska inte gå att ta från det sammanlagda timantalet i ämnet och fördela det olika på olika skolor, speciellt inte nu när föräldrar byter skola titt som tätt.
Jag skulle önska att massmedia slutade med sina sensationsreportage om sämsta och bästa skolor utifrån en så missvisande sak som meritvärdet och istället gick till grunden med vad som de facto görs för att eleverna ska uppnå målen och sedan KLARA de utbildningar som deras kunskaper är menade att räcka till för.
Det finns många problem med bedömning och betyg och lösningen finns inte på grundskolenivå utan högre upp. Elever vill klara grundskolan för att komma in på gymnasiet, som de vill klara av för att sedan kunna komma in på högskola eller universitet. Kanske det där utgallringssystemet ska utformas och förändras på slutstationen istället? Universitetsutbildningarna kanske borde se över vilka kriterier som verkligen behöver uppfyllas och sedan kan de förberedande utbildningarna utformas därefter? Kanske finns den tanken någonstans i någons intention, men hur det än är med den saken, så är det ett faktum att alla åtgärder som vidtagits för att motverka snedrekryteringen till de högre utbildningarna har misslyckats.
Ett annat problem är medias rapportering om kvaliteten i skolan och betygen. En skolas meritvärde, eller samlade betygspoäng säger väldigt lite om undervisningskvaliteten och detta är något som gått hela journalistkåren förbi, vilket leder till att vi har en oerhört missledd allmänhet.
Så länge lärarna rättar skolans egna nationella prov, så länge det inte finns en rikstäckande kursplan, där antal ämnesminuter, stoffet och nerbrutna betygskriterier står klart angivna kan man inte använda betygen som kvalitetsmarkör. Att en skola presenterar höga meritvärden innebär inte per automatik att kvaliteten är god. Det säger med om elevunderlaget än undervisningskvaliteten. Det är först om man följer upp eleverna och deras prestationer flera år EFTER att de lämnat sin grundskola som man kan avgöra om nämnda grundskola var god.
Dessutom måste man acceptera det faktum att betygsättningen inte är likvärdig ens inom ett lärarlag. Det skiljer enormt från kollega till kollega hur man tolkar kriterierna och därför kan en skolas meritvärde dippa eller stig i takt med vem som sätter betyget. Detta är lite hysch-hysch. Men det är så.
Jag skulle önska att universiteten funderar över vilka de vill ha in på sina utbildningar och hur det ska gå till.
Jag skulle önska att man utformade en skola där de enskilda skolorna hade mindre frihet att göra som de vill. Som det är nu, kan en elev som flyttar ofta i princip gå miste om ett helt ämne, eftersom det tillåts att det diffar enormt mellan skolorna vad gäller timplaner i de olika ämnena. Bestäm t ex att i år 8 ska alla elever i hela landet läsa 200 minuter svenska i veckan. Det ska inte gå att ta från det sammanlagda timantalet i ämnet och fördela det olika på olika skolor, speciellt inte nu när föräldrar byter skola titt som tätt.
Jag skulle önska att massmedia slutade med sina sensationsreportage om sämsta och bästa skolor utifrån en så missvisande sak som meritvärdet och istället gick till grunden med vad som de facto görs för att eleverna ska uppnå målen och sedan KLARA de utbildningar som deras kunskaper är menade att räcka till för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)