Jag har alltid hatat textilslöjd. Jag var inte särskilt intresserad av träslöjd heller, men textilslöjd avskydde jag och dagen då man fick välja mellan de tu var en ren befrielse. När jag sedan började på en estetisk grundkurs på en folkhögsskola, innebar det till min stora förtvivlan nio timmar vävning i veckan under en termin. Inte för att det blev så mycket egentlig vävning - mest hade jag straffkommendering och fick sitta och solva tusentals trådar till dukar och jävla myggtjällsgardiner jag själv inte tänkte väva.
Nu känns det som att jag förstått varför jag hatar textilslöjd så mycket. Det handlar om materialet. Garn, trådar och tyger är mjuka och lyder helt enkelt inte. De skrynklar sig, viker sig, veckar sig, glider ur nålsögon, ramlar ner på golvet och alla jävla knappnålar far åt helvete och man för börja om på nytt med nåt jävla glansigt, halt skittyg till nån ful jävla påse man ändå inte vill ha.
Oj då. Känsligt ämne, det där...
Varför har jag då kommit fram till denna djupsinniga och nödvändiga insikt, då? Jo, plast och tejp beter sig inte riktigt som jag vill heller - fastnar över-jävla-allt, glider, veckar sig, flyttar på sig, Har använt mig av skyddshandskar idag, för att slippa värsta klådan (verkar inte ha hjälpt ett skvatt - händerna börjar bränna och klia, as we speak...) och jag har befunnit mig i den typiska tecknade filmscenen, där något stackars disneydjur fastnar med en bit tejp på en tass.
Mitt bristande tålamod och uthållighet står helt enkelt inte ut med material som inte LYDER!!!!!
Åh, tänker någon - vilken tur att mänskan valt läraryrket, då'rå...
Här är i alla fall Egon som han ser ut nu, efter dagens kvart med honom. Jag får liksom ta det en kvart i taget (fjantklåda). Undrar vem som tar död på vem först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar