Final separation

Så, då var det dags för det sista inlägget. 

Egon är utsatt, på riktigt, på alla sätt. 

Hej då, Egon. Hej då, HDK.

Goda råd är dyra och oftast a waste

Youth is wasted on the young, eller något sånt.
Nåväl, postar en video vars budskap som på något sätt sammanfattar generationers visdom och precis som alla andra goda råd är aningen bortkastat, då alla måste få göra sina egna misstag...

Final Cu(n)ts

OK, det var ju jättemoget... Kunde inte låta bli...

Dags att knyta ihop säcken. För ett år sedan lämnade jag in handduken, tog ut tjänstledighet utan att ha någon egentlig och säker plan, sökte till den här utbildningen och hoppades på en väg ut.

Året har gått nästan löjligt fort och nu står jag i begrepp att ta tillbaka handduken och slänga mig in i samma cirkus igen. Jag påstår och tror mig ha lärt mig en del om mig själv och nu måste jag omsätta det i praktik, för jag får inte en chans till. Fixar jag det inte denna gång, får jag bränna handduken.

Gestaltningsprojektet har varit det mest givande under detta år, på många sätt och det som jag främst kommer att minnas och ha med mig när jag återvänder till mitt jobb. Jag har lärt mig enormt mycket om kamratrespons, handledarskap, processinriktat arbete och framförallt om att kunna ändra sig. Släppa på prestigen lite och tänka om, om inte rätt så åtminstone nytt eller annorlunda, för om sanningen ska fram - hur bra har mitt gamla sätt att tänka och förhålla mig till vissa saker funkat, egentligen...?

Jag har litegrann kommit över mitt motstånd jag känt inför teknikens värld och gjort ett antal små filmer/musikvideor/stillbildfilmer (vad ska jag kalla dem?). Jag vill inte ha med dem i vår gemensamma utställning, för jag känner mig inte alls bekväm med det - jag gjorde dem helt och hållet som en form av reflektion och dokumentation med avsikten att de endast skulle användas som presentation. Jag lägger ändå upp dem här, eftersom även bloggen har haft den funktionen.

 

The end is the beginning is the end

Egon och jag ska snart skiljas åt. Det är med kluvna känslor jag slänger ut honom i offentligheten, dels i skolan, men framförallt den slutliga separationen. 

Det har varit en intressant tid, med många oväntade vändningar och insikter, egentligen mer plågsam än rolig, men icke desto mindre givande.

Jag skapade Egon i syfte att illustrera hur konflikter kan sätta sig i kroppen. Jag valde bubbelplast och silvertejp och ironin i det hela är att jag nog inte tål materialet så bra, men upptäckte inte det förrän jag lyckats bli såpass "fäst" vid Egon att jag inte ville avbryta. Nu ligger han i bakluckan på min bil, i väntan på sin sista färd. 

Jag gjorde en testseparation och det kändes jobbigt på många sätt, men jag ska ändå slutföra separationen och lämna honom där jag planerade att göra det. Det blir lite av en symbolisk handling, då platsen erbjuder viss möjlighet till uppföljning - jag befinner mig i närheten ganska ofta. Tidpunkten kommer också vara avgörande, då det blir lite av ett ihopknytande av en separationssäck.

Separation - Edvard Munch

Jag har jobbat mycket med stillbildsfilmer under gestaltningen - ett faktum som förvånar mig själv stort - jag har alltid undvikit teknik så långt det är möjligt. När jag började min lärarutbildning 1995, var min vanligaste fråga "får man lämna in handskrivet?" Nu har jag fått ihop ett antal musikvideor och har valt ut två som jag känner mig tillräckligt nöjd med. Jag funderade igår på att klippa ner en av dem i längd, men kom fram till att jag inte vill klippa i låten. Det ligger för mig något symboliskt att det är plågsamt utdraget - det är sådana mina avsked alltid varit.

Här är musiken jag har valt till en av mina små filmer:

Vad har jag lärt mig? Jag känner att jag svarar olika på den frågan varje gång jag börjar fundera över den. Förutom att jag har lärt mig lite mer om hur man gör sina egna små filmer/videor, så har jag fått med mig en hel del om handledning och kamratrespons. Det kommer jag verkligen kunna använda mig av. Jag har även lärt mig en del om mig själv och om hur jag tänker om konflikter och varför jag hanterar dem så illa. Framförallt har jag börjat fundera väldigt mycket på frågor som jag tidigare förnekat gälla mig. Det gör ont. Det gör mig ödmjuk och jag hoppas att det ska hjälpa mig i framtida möten/krockar och konflikter.

Jag ser nu fram emot att få avsluta gestaltningsprojektet och ta ledigt för att sedan återgå med nya idéer till ett nygammalt jobb.

Separation, separation, separation

Det är vidrigt att vara så beroende av något jag begriper så lite av.

Efter att ha fått ett skrämselskott, vars upphov löstes genom en omstart, sitter jag nu och väntar på att min andra dator (som inte heller är en iPad) ska säkerhetskopieras klart.

Efter dagens handledning känner jag mig dock peppad igen, efter en liten deppdipp. Egons öde är beseglat och en idé om presentation har fötts. Tror jag. I alla fall känns det inte längre tomt.

Jag insåg idag hur jag kan gestalta min egen konflikt. Det handlar om separation. Separationsångesten förklarar det mesta i mitt beteende. Nu måste jag separera(s) från Egon, på samma sätt (?) som någon en gång separerade(s) från mig.

Hej då, Egon.

Mvh
Din mamma

Desperately seeking something

Gav mig i kast med den där jävla silvertejpen igen för att få klart Egon, innan jag avrättar honom nånstans. En liten film blev det och några bilder, men sen får det vara nog. 

Jag funderar på hur mycket jag klarar av att finputsa på filmen - är livrädd för att göra fel och att det ska skita sig  pga av till exempel för låg prestanda eller för litet utrymme på den här antika datorn.

Oavsett - Egon ska ut härifrån, vet bara inte riktigt vart och hur mycket jag ska bry mig om hans fortsatta öden. Om man betraktar honom som en illustration av hur konflikter sätter sig i kroppen borde jag kanske försöka följa upp det, men om jag istället betraktar honom som en gigantisk voodoo-docka, vars bubblor man kan smälla i takt med att man släpper sina konflikter och går vidare - ja, då borde jag bara dumpa honom. 

I'm Doug Stanhope, therefore I drink.

Behövde muntra upp mig själv, men klarade inte det on my ownsies, så jag tog till lite hjälpmedel.

Men det var då själva faaaaan!!!!

Jag får inget gjort!!! Jag vet inte vad jag ska göra, börja eller sluta. Jag har inga idéer, ingen ork och ingen lust. Vill bara sitta och dricka vitt vin på altanen och läsa kassa pocketböcker.

Vad jag än kommer på känns bara som nödlösningar. Var och tittade på Maria Lagers ateljé i helgen. Gillar färgerna och lugnet. Älskar lugnet och vill känna det. Gillar kombinationen av lugn, harmoni, men ändå känslan av att ha släppt på kontrollen. Jag gillar känslan av att både kunna beundra hantverket som idén. Hur fan når jag själv dit?

Jag kan inte ens göra något vackert av mitt monster. Inget fascinerande eller tilltalande, fulsnyggt eller ens skickligt. Han är bara illaluktande, ful och äcklig och duger fan inget till annat än att ge mig klåda i händerna.

Jag var inne på att försöka jobba med animationern med bubbelplasthänderna, men ser liksom ingen poäng med det annat än att jag i så fall utmanar mig rent tekniskt och det känns inte heller särskilt spännande. Jag funderar nog ändå på att bege mig ut med Egon och sätta honom nånstans och låta honom sköta snacket. Får fundera på hur jag löser själva redovisningen av spektaklet. Just nu sitter jag nästan och saknar den vanliga tentaångesten eller uppsatsstressen. Då vet man ju i alla fall vad man förväntas göra och leva upp till...

Hands on

Oj, oj, oj. 

Jag har lämnat Egon åt sitt ofärdiga öde - klarar inte av att bli fullt så sjuk av att pyssla om honom. Det blir lite protesliknande lösningar innan han får lämna hemmet och avsluta sina dagar någon annanstans. Är vi förresten inte lite ofärdiga allihop? Nice save...

Gårdagens handledning lika givande om alltid. Kom att tänka på en ganska ny låt som snurrar mycket på musikkanalen jag oftast har påslagen.

Vi pratade om animering och film och sånt som jag tycker verkar så kul, men känner sådant motstånd inför. Jag tycker det är så svårt att lära mig tekniska saker och är helt urusel på att ta instruktioner om sånt, för jag lyckas inte ens förmedla vad det är jag egentligen undrar över. Det slutar mest i ett hjärndött svammel om "men om jag trycker på den där, vad gör då denna dära och hur får jag bort såna där och varför gör den där saken på det dära viset?". Som en jävla rumpnisse på Siba...


OK, gav det hela ett försök i min iPC (fan - alla verkar ju ha såna där iPrylar. Det har inte jag. Men det är iNgen ursäkt för min tekniska iNkompetens).

 

 

Vad? Jag tror faktiskt att den här redovisningsformen egentligen passar mig bra, när jag väl kommit över de tekniska hindren. Ska testa mig fram mer och se vad jag kan lära mig om t ex övergångar, synkning och annat som kanske kan hjälpa mig att uttrycka en känsla, en stämning.

Hur? Jag tänker fortsätta att sätta ihop bilder av olika slag - kanske en del redan befintliga, både teckningar och foton. Jag ska framföralllt testa mig fram med kameran och mina bubbelhänder - kanske tillverka fler (om jag tål den tejpen) och kanske även ge mig ut, utanför hemmet. Ska nog ta med Egon någonstans också - få se om jag klarar av att bära honom utan att få en anafylaktisk chock, eller vad det nu heter...

Varför (eller hur nu frågeställningen skulle lyda)? Jag får massor av inspiration under handledningarna och det jag främst funderat över med viss ångest är just redovisningsdelen. Jag har alltid känt att jag gör mig bäst skriftligt, i alla fall inte live och film vore ju egentligen ett idealiskt redovisningssätt, för man kan ju få med så många aspekter av sitt projekt, inte bara den färdiga produkten.

Det får vara nog från den här babbel käften för idag. Så, Händerna på täcket. Dax för helg och bubbel av annat slag.

 

Obligatorium

Inser att jag ju inte gör som jag blivit tillsagd - mina inlägg uppfyller ju inte kriterierna! Inga tydliga vad, hur och varför och inte heller länkar jag till annat i tillräckligt hög grad. Fan. Jag lyder ju inte.

Inför handledningen på torsdag:
Vad - jag käkar antihistaminer så att jag kan få gjort lite på Egon varje dag. Funderar över vad jag skulle kunna ersätta honom med, vad han står för, vad han skulle kunna tillverkas av istället. Försöker komma förbi de begränsningar min egen kropp sätter upp. Lite typiskt, det här.

Hur - jag använder skyddsvantar och jobbar bara lite varje dag. Funderar över varför jag känner att det måste bli klart, vad nu klart är. Är det för att jag inte kommer på något annat? Också ganska typiskt i så fall. Men jag vill ju göra detta!

Varför - vi kom överens i basgruppen att formulera om den frågan, så den lät mindre förhörsartad. Nu minns jag inte hur den skulle lyda istället. Skitsamma - jag förhör mig själv hela tiden, men jävligt anklagande röst. Varför är det viktigt att bli klar med det här? Jo, jag måste bevisa för mig själv att det går. Om jag inte vinner över den här jävla kroppen, kan jag lika gärna ringa Arbetsförmedlingen nu och böna och be om ett fas3-jobb.

Who kills whom?

Jag har alltid hatat textilslöjd. Jag var  inte särskilt intresserad av träslöjd heller, men textilslöjd avskydde jag och dagen då man fick välja mellan de tu var en ren befrielse. När jag sedan började på en estetisk grundkurs på en folkhögsskola, innebar det till min stora förtvivlan nio timmar vävning i veckan under en termin. Inte för att det blev så mycket egentlig vävning - mest hade jag straffkommendering och fick sitta och solva tusentals trådar till dukar och jävla myggtjällsgardiner jag själv inte tänkte väva. 

Nu känns det som att jag förstått varför jag hatar textilslöjd så mycket. Det handlar om materialet. Garn, trådar och tyger är mjuka och lyder helt enkelt inte. De skrynklar sig, viker sig, veckar sig, glider ur nålsögon, ramlar ner på golvet och alla jävla knappnålar far åt helvete och man för börja om på nytt med nåt jävla glansigt, halt skittyg till nån ful jävla påse man ändå inte vill ha.

Oj då. Känsligt ämne, det där...

Varför har jag då kommit fram till denna djupsinniga och nödvändiga insikt, då? Jo, plast och tejp beter sig inte riktigt som jag vill heller - fastnar över-jävla-allt, glider, veckar sig, flyttar på sig, Har använt mig av skyddshandskar idag, för att slippa värsta klådan (verkar inte ha hjälpt ett skvatt - händerna börjar bränna och klia, as we speak...) och jag har befunnit mig i den typiska tecknade filmscenen, där något stackars disneydjur fastnar med en bit tejp på en tass.

Mitt bristande tålamod och uthållighet står helt enkelt inte ut med material som inte LYDER!!!!!

 Åh, tänker någon - vilken tur att mänskan valt läraryrket, då'rå...

Här är i alla fall Egon som han ser ut nu, efter dagens kvart med honom. Jag får liksom ta det en kvart i taget (fjantklåda). Undrar vem som tar död på vem först.