Well, screw me gently with a chainsaw and colour me Kaukasian.
Såg just ett helt avskyvärt deprimerande program i genren freakomentär med frekventa kirurgiska inslag och ingrepp. Yuck. Inte för att TV-tablåerna på något vis lider brist på deprimerande dumma dokumentärer, men detta var alldeles särdeles deprimerande. Plastikkirurger på fancy Harley Street som tjänar grova pengar på andras fysiska komplex och bristande självkänsla och sedan rättfärdigar det med att deras verksamhet kan ses som en del i globaliseringsprocessen, i vilken ett utjämnande mellan etniciteter skulle bidra till minskad rasism... Jag slår mig på min olivgula panna, drar ett djupt andetag genom min platta näsa och låter tårarna falla ur mina krokiga tårkanaler.
Ännu lustigare blir det när man börjar snacka om kroppsformer som något främst genetiskt betingat. Som importerad från ett land där majoriteten är oerhört slank (laktosfri sea food, perhaps?), och som uppväxt i ett laktosmunchande land kan jag nog fungera som ett levande bevis på att den där slankheten nog har mer med kosten att göra än med mina chip-chopgener.
Som sagt, det finns många dokumentärer om plastikkirurgi och skönhetsideal, men det var intressant att fundera på det med etnicitet i bakhuvudet. I Japan, Sydkorea och säkerligen även i Kina är det vanligt att man opererar ögonen för ett mer västerländskt utseende, likadant opereras många mellanöstern-näsor till att efterlikna det mer rakryggade (haha) västerländska idealet.
Vi kan tycka vad vi vill om detta, tyvärr - det förändrar ingenting. Det spelar ingen roll att vi sätter svarta peruker på skyltdockorna på JC eller att Tyra Banks leder ANTM år efter år - det är ett faktum att det västerländska skönhetsidealet är det ledande och så kommer det att vara tills dess att en annan etnicitets kultur får samma genomslagskraft på ekonomin.
Det finns tankar (icke på något sätt nödvändigtvis representativa för adopterade, nota bene!) om att det är inhumant att adoptera asiatiska pojkar till väst, då dessa kommer att få svårare att fortplanta sig, då asiatiska män generellt anses som mindre sexuellt attraktiva. Se länkar här
och här
Under denna termin har vi uppmanats att fundera över det här med kultur, identitet och gränser och som jag nämnt tidigare är det begrepp jag oftare än önskat får anledning att fundera över och jag hamnar hela tiden i samma spår - språket är nyckeln, både språk ur ett rent geografiskt synsätt, dvs att det finns en poäng att tala svenska om man ska leva i Sverige, men även vad gäller sociolektsynpunkt - tala med lärde på latin o s v.
Dock påminner mig detta TV-program om att det finns saker inte ens språket rår på och det är hur könsroller/könsidentitet och identitet/etnicitet hänger ihop (har inte ens begreppen klara för mig här).
Mina länkar leder till en person som uttalat/uttalar sig oerhört skarpt och i många stycken extremt, men hans tankar väcker tankar även hos mig, åtminstone vissa dagar.
Till syvende och sist får jag väl helt enkelt sluta mig till att endast teknik och plånbok sätter gränser för människans make-overbesatthet och vad som styr hur och varför dessa make-overs genomförs får jag nog överlåta åt någon som studerar till något annat än bildlärare, t ex socialantropolog, beteendevetare eller kanske etnolog, vad vet jag?
tisdag 30 november 2010
söndag 28 november 2010
It could be wrong, could be wrong, could be wrong...
...but it should have been right...
Varför är vi så upptagna med att alltid ha rätt? Vad är det som är så vansinnigt farligt med att erkänna och acceptera att ibland vet andra bättre än en själv, att andras lösningar kanske är mer effektiva och att man själv inte alltid har rätt infallsvinkel? Är personligen inte särskilt förtjust i att ha fel eller att erkanna att jag har fel, trots att detta antagligen är fallet mer ofta än sällan...
Vad är det med människan och prestige? Finns det något större hinder är denna eviga prestige? På något sätt måste vikten av att känna att man har rätt vara förknippad med identitet och definition av jaget, annars skulle det väl inte vara så bedrövligt att erkänna sina misstag? Det kan inte ha med etnicitet och etniskt betingad kultur att göra heller, eftersom folk över hela detta klot är lika upptagna med att ha rätt. Rätt inför vem? Vem är man så förbannat rädd för att tappa ansiktet inför? Kan det vara den där allsmäktige guden som spökar igen?
Vi är så upptagna med att bevisa att vi har rätt att vi sällan kommer fram till någon vettig lösning och när vi väl gör det är det alltid med en känsla av misslyckande, eftersom de flesta lösningar nås genom någon typ av kompromiss, då alla har fått ge sig en smula och därför hindras från att känna sig helt bekräftade. Lustigt nog är det bara när lösningen visar sig mindre lyckad som alla lite självgott kan mumla ett litet "vad var det jag sa".
Denna eviga prestigeproblematik blir väldigt tydlig i skolan och i diskussionen kring skolan, eftersom alla anser sig veta bäst och då menar jag ALLA - alltifrån osnutna snöbollskastande lågstadieungar till pedagogikprofessorer och ALLA anser sig ha lika stor rätt att uttala sig i ALLT som har med denna verksamhet att göra. Jag kan inte komma på något annat verksamhetsområde som i samma höga grad anses vara samma allmängods och objekt för allas inblandning och lekmannaexpertis.
Extra infekterad blir debatten om skolan av det faktum att de som arbetar inom den är så upptagna med status och prestige sinsemellan - ämnesmässigt, åldersmässigt, stadiemässigt, politiskt etc, etc, etc.
Dock vore det kanske trevligt med någon typ av grundlag som gör att det slutar svänga så förbannat, så att en läroplan någon gång hinner genomdrivas innan den skrotas. En av de få saker jag faktiskt minns från min lärarutbildning är att jag under en föreläsning hörde att det tar i runda slängar 70 år för en läroplan att slå igenom fullt ut. Men jag har antagligen fel...
Varför är vi så upptagna med att alltid ha rätt? Vad är det som är så vansinnigt farligt med att erkänna och acceptera att ibland vet andra bättre än en själv, att andras lösningar kanske är mer effektiva och att man själv inte alltid har rätt infallsvinkel? Är personligen inte särskilt förtjust i att ha fel eller att erkanna att jag har fel, trots att detta antagligen är fallet mer ofta än sällan...
Vad är det med människan och prestige? Finns det något större hinder är denna eviga prestige? På något sätt måste vikten av att känna att man har rätt vara förknippad med identitet och definition av jaget, annars skulle det väl inte vara så bedrövligt att erkänna sina misstag? Det kan inte ha med etnicitet och etniskt betingad kultur att göra heller, eftersom folk över hela detta klot är lika upptagna med att ha rätt. Rätt inför vem? Vem är man så förbannat rädd för att tappa ansiktet inför? Kan det vara den där allsmäktige guden som spökar igen?
Vi är så upptagna med att bevisa att vi har rätt att vi sällan kommer fram till någon vettig lösning och när vi väl gör det är det alltid med en känsla av misslyckande, eftersom de flesta lösningar nås genom någon typ av kompromiss, då alla har fått ge sig en smula och därför hindras från att känna sig helt bekräftade. Lustigt nog är det bara när lösningen visar sig mindre lyckad som alla lite självgott kan mumla ett litet "vad var det jag sa".
Denna eviga prestigeproblematik blir väldigt tydlig i skolan och i diskussionen kring skolan, eftersom alla anser sig veta bäst och då menar jag ALLA - alltifrån osnutna snöbollskastande lågstadieungar till pedagogikprofessorer och ALLA anser sig ha lika stor rätt att uttala sig i ALLT som har med denna verksamhet att göra. Jag kan inte komma på något annat verksamhetsområde som i samma höga grad anses vara samma allmängods och objekt för allas inblandning och lekmannaexpertis.
Extra infekterad blir debatten om skolan av det faktum att de som arbetar inom den är så upptagna med status och prestige sinsemellan - ämnesmässigt, åldersmässigt, stadiemässigt, politiskt etc, etc, etc.
Dock vore det kanske trevligt med någon typ av grundlag som gör att det slutar svänga så förbannat, så att en läroplan någon gång hinner genomdrivas innan den skrotas. En av de få saker jag faktiskt minns från min lärarutbildning är att jag under en föreläsning hörde att det tar i runda slängar 70 år för en läroplan att slå igenom fullt ut. Men jag har antagligen fel...
fredag 26 november 2010
Limits and borders
Babels torn är en av de mer kända berättelserna ur Bibeln och jag har funderat en del på dessa myter en hel del genom åren och just denna berättelse har fastnat hos mig. Kanske tack vare den berömda målningen, kanske tack vare det välkända temat i texten - människans högmod, kanske för att jag är språkligt intresserad.
Känner människans högmod några gränser alls? Ponera att det finns en gud som sätter stopp - fine and dandy, då borde det stoppet vara på väg ganska snart. En annan inte helt osannolik tanke är ju att det inte finns något sådant väsen och att det därför inte kommer någon varnande hand som sätter stopp.
Bibeln är ju inte ensam om att presentera varnande texter på temat högmod, girighet och andra små laster. Dock är vi här i väst kanske mest bekanta med just de bibliska myterna.
Kan inte låta bli att lite konspiratoriskt spekulera i bästa Discovery-channel-anda. Är det en slump att man talar om kunskapens frukt (ofta lite lustigt nog gestaltat som ett äpple) och att just ett äpple används som logotyp för ett stort företag som levererar verktyg till obegränsad (?) kunskap? Är internet ett Babels torn? Hmmm, hur kommer det där stoppet se ut? Ett enormt virus?
En liten sidotanke; har alltid varit lite fascinerad av hur science-ficiontexter så att säga slår in - The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy är en strålande berättelse och på sin tid en något annorlunda science-fictionbok och när jag läste den i början på 90-talet kunde jag inte i min vildaste (nåja) fantasi föreställa mig hur ett sådant uppslagsverk skulle se ut och voilá - en iPad! (med ett äpple på).
Känner människans högmod några gränser alls? Ponera att det finns en gud som sätter stopp - fine and dandy, då borde det stoppet vara på väg ganska snart. En annan inte helt osannolik tanke är ju att det inte finns något sådant väsen och att det därför inte kommer någon varnande hand som sätter stopp.
Bibeln är ju inte ensam om att presentera varnande texter på temat högmod, girighet och andra små laster. Dock är vi här i väst kanske mest bekanta med just de bibliska myterna.
Kan inte låta bli att lite konspiratoriskt spekulera i bästa Discovery-channel-anda. Är det en slump att man talar om kunskapens frukt (ofta lite lustigt nog gestaltat som ett äpple) och att just ett äpple används som logotyp för ett stort företag som levererar verktyg till obegränsad (?) kunskap? Är internet ett Babels torn? Hmmm, hur kommer det där stoppet se ut? Ett enormt virus?
En liten sidotanke; har alltid varit lite fascinerad av hur science-ficiontexter så att säga slår in - The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy är en strålande berättelse och på sin tid en något annorlunda science-fictionbok och när jag läste den i början på 90-talet kunde jag inte i min vildaste (nåja) fantasi föreställa mig hur ett sådant uppslagsverk skulle se ut och voilá - en iPad! (med ett äpple på).
Happiness and money
Man säger lite rutinmässigt att pengar inte gör en lycklig, men är det verkligen sant? Vad gör en lycklig? Frihet gör en lycklig. Frihet att spendera sin tid som man vill och för att kunna detta, krävs det pengar. Pengar för att inte behöva ägna tid åt sina basbehov, så som att stilla hunger och skydda sig från väder och vind. När dessa behov är fyllda handlar det bara om grader av bekvämlighet och möjlighet att kunna "förverkliga sig själv" - den största lyxvaran av dem alla.
Jag vill kunna sova, träna och måla när jag vill och för att kunna göra detta behöver jag inte bara pengar till material, men även möjlighet att disponera min tid som jag vill och för att kunna göra det behöver jag pengar. För att få dessa pengar, måste jag sälja min tid. Vilken paradox (eller infoga mer passande ord - jag är för trött för att hitta rätt begrepp). Hade jag kunnat disponera min tid som jag vill, hade jag känt mig lite lyckligare - alltså köper pengar mig lycka. Just nu är jag helt hysteriskt sömnig, men eftersom money makes my world go round, sitter jag vaket (nåja) och stirrar på telefonen, som antagligen ringer i samma stund som jag sluter mina sneda och drömmer om en trisslottsvinst eller ett besök från Richard Sjöberg - gren, eller vad nu den där postkodslotterisnubben heter.
Jag vill kunna sova, träna och måla när jag vill och för att kunna göra detta behöver jag inte bara pengar till material, men även möjlighet att disponera min tid som jag vill och för att kunna göra det behöver jag pengar. För att få dessa pengar, måste jag sälja min tid. Vilken paradox (eller infoga mer passande ord - jag är för trött för att hitta rätt begrepp). Hade jag kunnat disponera min tid som jag vill, hade jag känt mig lite lyckligare - alltså köper pengar mig lycka. Just nu är jag helt hysteriskt sömnig, men eftersom money makes my world go round, sitter jag vaket (nåja) och stirrar på telefonen, som antagligen ringer i samma stund som jag sluter mina sneda och drömmer om en trisslottsvinst eller ett besök från Richard Sjöberg - gren, eller vad nu den där postkodslotterisnubben heter.
lördag 20 november 2010
Tastes and trends
Sitter och tittar på Nyhetsmorgon på landets myskanal numero uno, kanalen som prackat på oss flanellklädda inredningsprogram sedan hans helighet vandrade i tofflor. En trädgårdsmästare berättar för tittarna om vilka mysiga blommor vi kan arrangera till adventsupplagan av våra IKEA/MIO-hem. Vitt och grönt. Quelle surprise, verkligen. Och naturligtvis en slump och ett uttryck för den ofrivilliga trendsättaren att det går i vitt och accentuerande grönt. Programledaren påpekar just bristen på starkare färger och antyder att hennes förslag går helt i linje med rådande inredningstrender, men ack nej - hon är heeeeelt ointresserad av trender och utgår baaaara utifrån vad hon själv tycker är fint. Precis som alla andra. Och ändå ser majoriteten av alla svenska hem likadana ut i färg och form. ZZZZZ zzzzz zzzzz.
lördag 6 november 2010
Kultur, ondska och godhet
Såg precis ett klipp i vilket författaren Ann Heberlein (lite av en favorit för mig) pratar om sin bok om ondska.
Jag funderar ofta på det där med ondska och godhet, på avsikt och konsekvens och detta ofta i sammanhang som har med skola och kultur att göra. Skolan är en moralrelativismens och kulturrelativismens stora paradarena, där välmenande vuxna med bristande kunskap, bristande budget och bristande civilkurage försöker uppfostra andras ungar till goda samhällsmedborgare.
Jag tror att anledningen till att det är så känsligt att diskutera kultur är just begreppet ondska. Det spelar väl ingen som helst roll varifrån folk kommer, vilka kläder de har eller vilket språk de talar, så länge man känner att man kommer överens, så länge man känner begriplighet? Det är när vi inte gör det som det börjar bli mer komplicerat och när de andras obegripliga handlingar drabbar någon av oss, ja, då har de skitit i det blå skåpet och då börjar man värdera och jämföra kulturer.
Diskussionen om mångkulturalitet handlar sällan om bara ett samtal om olika kulturer, utan om att alla har en bild av vilken kultur som är bäst och även om i vilka geografiska områden olika kulturuttryck hör hemma. Skit samma om man måste bära slöja på gatorna i Sanaa - här i Västerår gör vi det förbanne mig inte! OK, att man käkar katter i Kina, men här i Motala äter vi bruna bönor med salt griskött.
Jag blir även lite trött på snobbismen inom den intellektuella, politiskt korrekta medelklassen, som fördömer andras skepsis utifrån att andras skepsis är intolerans, medan deras egna skepsis och ifrågasättande alltid har goda moraliska förtecken. Lika lätt som det borde vara att förstå utåtagerande, mobbande Kalle, borde det vara att förstå mobbade tjockisen Lisa och i samma andetag våga fördöma vad Kalle gör. Men ack nej, vi kan inte fördöma handlingar för skarpt, för då kan vi ju råka även få gärningsmannen att känna sig fördömd och det är ju skillnad på sak och person....
ÄR DET? Är du inte dina handlingar? Är du frikopplad från dina tankar och handlingar, från avsikterna och konsekvenserna av dina handlingar? Om Kalle begår onda handlingar - varför är det då så farligt att påpeka detta för honom och faktiskt låta honom skämmas? Det är skammen som gör att vi rättar oss i leden - vi är trots allt flockdjur. Det är inte skadligt att skämmas - om vi inte ska tillåtas skämmas - varför är det då så vansinnigt viktigt att barn lär sig säga förlåt? Skam är en inbyggd känsla, på samma sätt som glädje och sorg och den har alltså sin funktion.
Ok, då kan vi konstatera att jag menar att människor är får och därför står till vilken ondskefull diktators förfogande som helst... Nej, vi måste däremot vara uppmärksamma på vår omgivning, på vad som händer och reflektera över våra egna handlingar utifrån huruvida dessa handlingar och dess konsekvenser är till hela mänsklighetens gagn. Vi måste bedöma det som sker runt om utifrån om vi själva skulle acceptera att bli behandlade på samma sätt - och då detta i minsta lilla situation. Vill jag ha en bussdörr slängd i ansiktet - nej, så håll för fan upp dörren åt nästa! Vill jag att mina barn ska bli retade i skolan - nej, så försvara då för 17 inte när mina egna ungar är taskiga mot andra. Vill jag köra iväg med en bil som är slarvigt ihopskruvad - nej, så då slarvar jag inte heller på mitt montörsjobb osv. Jobbar jag som lärare, får jag försöka vara den lärare jag själv skulle velat ha, eller att mina barn skulle ha.'
Ann Heberlein talar om ökad ondska i ett samhälle där den lilla människan inte känner att hon hör till, där det blir svårare att se sin egen roll i ett större sammanhang och då ökar risken för onda handlingar, då man aldrig känner sig direkt ansvarig. Om jag startat ett eget café i Haga, så kanske jag känner mig mer benägen att göra ett bra jobb med bakverk och service än om jag står i bröd-och kakavdelningen på ett ICA MAXI. Bandet mellan den arbetande människan, hennes uppdragsgivare och hennes klient är så utsträckt att det knappast upplevs existera längre. Vem finns jag för? I en liten butik, liten verksamhet blir det nog mer tydligt och då ökar motivationen att göra att gott jobb, eftersom konsekvenserna av mitt utförande drabbar mig direkt. I en stor organisation, där jag knappt vet vem som är min chef är det svårare och där man visserligen kan få skäll av kunder, men där man hela tiden kan hänvisa bakåt, uppåt - där är inte motivationen och känslan av ansvar så stor.
Det är därför det är så viktigt att alla får känna tillhörighet - oavsett kön, ålder, etnicitet, sexualitet osv. En person som inte känner tillhörighet känner inte ansvar och är därmed mer benägen att begå gärningar som ligger utanför den i sammanhanget rådande normen.
Jag funderar ofta på det där med ondska och godhet, på avsikt och konsekvens och detta ofta i sammanhang som har med skola och kultur att göra. Skolan är en moralrelativismens och kulturrelativismens stora paradarena, där välmenande vuxna med bristande kunskap, bristande budget och bristande civilkurage försöker uppfostra andras ungar till goda samhällsmedborgare.
Jag tror att anledningen till att det är så känsligt att diskutera kultur är just begreppet ondska. Det spelar väl ingen som helst roll varifrån folk kommer, vilka kläder de har eller vilket språk de talar, så länge man känner att man kommer överens, så länge man känner begriplighet? Det är när vi inte gör det som det börjar bli mer komplicerat och när de andras obegripliga handlingar drabbar någon av oss, ja, då har de skitit i det blå skåpet och då börjar man värdera och jämföra kulturer.
Diskussionen om mångkulturalitet handlar sällan om bara ett samtal om olika kulturer, utan om att alla har en bild av vilken kultur som är bäst och även om i vilka geografiska områden olika kulturuttryck hör hemma. Skit samma om man måste bära slöja på gatorna i Sanaa - här i Västerår gör vi det förbanne mig inte! OK, att man käkar katter i Kina, men här i Motala äter vi bruna bönor med salt griskött.
Jag blir även lite trött på snobbismen inom den intellektuella, politiskt korrekta medelklassen, som fördömer andras skepsis utifrån att andras skepsis är intolerans, medan deras egna skepsis och ifrågasättande alltid har goda moraliska förtecken. Lika lätt som det borde vara att förstå utåtagerande, mobbande Kalle, borde det vara att förstå mobbade tjockisen Lisa och i samma andetag våga fördöma vad Kalle gör. Men ack nej, vi kan inte fördöma handlingar för skarpt, för då kan vi ju råka även få gärningsmannen att känna sig fördömd och det är ju skillnad på sak och person....
ÄR DET? Är du inte dina handlingar? Är du frikopplad från dina tankar och handlingar, från avsikterna och konsekvenserna av dina handlingar? Om Kalle begår onda handlingar - varför är det då så farligt att påpeka detta för honom och faktiskt låta honom skämmas? Det är skammen som gör att vi rättar oss i leden - vi är trots allt flockdjur. Det är inte skadligt att skämmas - om vi inte ska tillåtas skämmas - varför är det då så vansinnigt viktigt att barn lär sig säga förlåt? Skam är en inbyggd känsla, på samma sätt som glädje och sorg och den har alltså sin funktion.
Ok, då kan vi konstatera att jag menar att människor är får och därför står till vilken ondskefull diktators förfogande som helst... Nej, vi måste däremot vara uppmärksamma på vår omgivning, på vad som händer och reflektera över våra egna handlingar utifrån huruvida dessa handlingar och dess konsekvenser är till hela mänsklighetens gagn. Vi måste bedöma det som sker runt om utifrån om vi själva skulle acceptera att bli behandlade på samma sätt - och då detta i minsta lilla situation. Vill jag ha en bussdörr slängd i ansiktet - nej, så håll för fan upp dörren åt nästa! Vill jag att mina barn ska bli retade i skolan - nej, så försvara då för 17 inte när mina egna ungar är taskiga mot andra. Vill jag köra iväg med en bil som är slarvigt ihopskruvad - nej, så då slarvar jag inte heller på mitt montörsjobb osv. Jobbar jag som lärare, får jag försöka vara den lärare jag själv skulle velat ha, eller att mina barn skulle ha.'
Ann Heberlein talar om ökad ondska i ett samhälle där den lilla människan inte känner att hon hör till, där det blir svårare att se sin egen roll i ett större sammanhang och då ökar risken för onda handlingar, då man aldrig känner sig direkt ansvarig. Om jag startat ett eget café i Haga, så kanske jag känner mig mer benägen att göra ett bra jobb med bakverk och service än om jag står i bröd-och kakavdelningen på ett ICA MAXI. Bandet mellan den arbetande människan, hennes uppdragsgivare och hennes klient är så utsträckt att det knappast upplevs existera längre. Vem finns jag för? I en liten butik, liten verksamhet blir det nog mer tydligt och då ökar motivationen att göra att gott jobb, eftersom konsekvenserna av mitt utförande drabbar mig direkt. I en stor organisation, där jag knappt vet vem som är min chef är det svårare och där man visserligen kan få skäll av kunder, men där man hela tiden kan hänvisa bakåt, uppåt - där är inte motivationen och känslan av ansvar så stor.
Det är därför det är så viktigt att alla får känna tillhörighet - oavsett kön, ålder, etnicitet, sexualitet osv. En person som inte känner tillhörighet känner inte ansvar och är därmed mer benägen att begå gärningar som ligger utanför den i sammanhanget rådande normen.
torsdag 4 november 2010
Pronomen
"Ingångar till samtal om Interkulturalitet:
Subjektets position i samhällskontexten.
Har alla något att bidra med i gemensamheten?
Hur menar du då?
Vilka är vi?"
______________________________________________________________
Läste precis en blogg i vilken bloggaren skriver om sina tankar efter att ha läst böcker om interkulturalitet och hur vi tenderar att definiera personer utifrån negationer, dvs att vi i definitionen fokuserar det någon INTE är, snarare än vad de är.
Ska man hårddra det, så är det väl så med alla benämningar. Att vara man innebär att man inte är kvinna. Att man är vuxen innebär att man inte längre är ett barn, att vara invandrare innebär att man inte är infödd osv.
Ett "vi" är alltid exkluderande och existerar inte utan ett "ni" eller "de".
Interkulturalitet definieras som ett begrepp närbesläktat med ordet mångkulturalitet eller multikulturalitet och dessa ord dyker oftast upp i sammanhang där kultur och etnicitet avhandlas. Kultur är inte bara etnicitet. Jag är lite mätt på mångkulturalitetsdiskussionen så som den oftast ser ut. Den är så infekterad av politisk korrekthet, av politisk färg och framförallt av brist på ödmjukhet och lyhördhet. Det vilar en sådan ängslan över diskussioner som berör etnicitet och kultur.
Jag har länge jobbat med "invandrarelever", vad nu det är. Som om det vore en homogen grupp, buntas de ihop i fråga om både budgetförslag och i läromedel på lärarutbildningarna. De demoniseras eller offerförklaras - lika illa båda delarna. Antingen ska man vara rädd för dem, eller så ska man helgonförklara. Inget bidrar till vare sig integration eller ökad förståelse mellan olika grupper. Ängsliga pedagoger, journalister och andra åsiktsmaskiner/spridare darrar i rädsla för att säga något generaliserande, men ändå talas det om förortskids, språkförbistring och det anställs sk "integrationsunderlättare" och liknande kompetenser i skolorna, trots att varje elev ju ska ses som en individ. Om kurdiska Kalle nu i första hand är Kalle och inte kurd - varför antas Kalle behöva en landsman i personalen? Kurdiska Kalle kanske inte har ett skit gemensamt med denne. Kultur är ju så mycket mer! Vi fastnar så ofta i etnicitetsfrågan när vi avhandlar kultur att vi glömmer de socioekonomiska faktorerna. En föreläsare i socialantropologi tog en gång upp detta genom att påpeka att en högutbildad storstadsbo i t ex Teheran troligtvis har mer gemensamt med en högutbildad Stockholmare än med en lantbrukare från bergstrakterna i Iran.
Själv har jag ett utseende som gör att frågor om kultur och etnicitet ofta dyker upp och det har fått mig att dels fundera en del över vad kultur är. Vad är svensk kultur? Vem får vara svensk?
Åter hamnar jag i detta att det är språket som är centralt. Det är språket som ger mig nyckeln till den svenska kulturen, som gör mig välkommen och som är min biljett in i det svenska folkhemmet. Mitt sätt att tala väcker igenkännande hos folk och gör att de tryggt kan placera mig i ett fack där vi alla har samma referenser, t ex julfirande, midsommarsill, etc.
Jag ska följa upp detta senare, när jag läst lämplig litteratur, för det var visst något som stilla gick mig förbi.
Subjektets position i samhällskontexten.
Har alla något att bidra med i gemensamheten?
Hur menar du då?
Vilka är vi?"
______________________________________________________________
Läste precis en blogg i vilken bloggaren skriver om sina tankar efter att ha läst böcker om interkulturalitet och hur vi tenderar att definiera personer utifrån negationer, dvs att vi i definitionen fokuserar det någon INTE är, snarare än vad de är.
Ska man hårddra det, så är det väl så med alla benämningar. Att vara man innebär att man inte är kvinna. Att man är vuxen innebär att man inte längre är ett barn, att vara invandrare innebär att man inte är infödd osv.
Ett "vi" är alltid exkluderande och existerar inte utan ett "ni" eller "de".
Interkulturalitet definieras som ett begrepp närbesläktat med ordet mångkulturalitet eller multikulturalitet och dessa ord dyker oftast upp i sammanhang där kultur och etnicitet avhandlas. Kultur är inte bara etnicitet. Jag är lite mätt på mångkulturalitetsdiskussionen så som den oftast ser ut. Den är så infekterad av politisk korrekthet, av politisk färg och framförallt av brist på ödmjukhet och lyhördhet. Det vilar en sådan ängslan över diskussioner som berör etnicitet och kultur.
Jag har länge jobbat med "invandrarelever", vad nu det är. Som om det vore en homogen grupp, buntas de ihop i fråga om både budgetförslag och i läromedel på lärarutbildningarna. De demoniseras eller offerförklaras - lika illa båda delarna. Antingen ska man vara rädd för dem, eller så ska man helgonförklara. Inget bidrar till vare sig integration eller ökad förståelse mellan olika grupper. Ängsliga pedagoger, journalister och andra åsiktsmaskiner/spridare darrar i rädsla för att säga något generaliserande, men ändå talas det om förortskids, språkförbistring och det anställs sk "integrationsunderlättare" och liknande kompetenser i skolorna, trots att varje elev ju ska ses som en individ. Om kurdiska Kalle nu i första hand är Kalle och inte kurd - varför antas Kalle behöva en landsman i personalen? Kurdiska Kalle kanske inte har ett skit gemensamt med denne. Kultur är ju så mycket mer! Vi fastnar så ofta i etnicitetsfrågan när vi avhandlar kultur att vi glömmer de socioekonomiska faktorerna. En föreläsare i socialantropologi tog en gång upp detta genom att påpeka att en högutbildad storstadsbo i t ex Teheran troligtvis har mer gemensamt med en högutbildad Stockholmare än med en lantbrukare från bergstrakterna i Iran.
Själv har jag ett utseende som gör att frågor om kultur och etnicitet ofta dyker upp och det har fått mig att dels fundera en del över vad kultur är. Vad är svensk kultur? Vem får vara svensk?
Åter hamnar jag i detta att det är språket som är centralt. Det är språket som ger mig nyckeln till den svenska kulturen, som gör mig välkommen och som är min biljett in i det svenska folkhemmet. Mitt sätt att tala väcker igenkännande hos folk och gör att de tryggt kan placera mig i ett fack där vi alla har samma referenser, t ex julfirande, midsommarsill, etc.
Jag ska följa upp detta senare, när jag läst lämplig litteratur, för det var visst något som stilla gick mig förbi.
tisdag 2 november 2010
Teacher aka student
Ska villigt erkänna att jag har lite dåligt samvete för min bristande närvaro denna vecka, men jag antar att min gamla lärarhjärna tagit höstlov... Faktum är att jag fokuserar helt på andra saker, som t ex att försöka lyfta höger ben och vänster arm samtidigt. Man ska ju utmana sig själv och herre jädrar i havet vilken utmaning detta tydligen är för mig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)