Back 2 reality

Udda upplevelse att komma ut på en skola igen efter att ha varit borta från den miljön ett tag. Udda känsla att befinna sig i ett klassrum, men inte ha ansvaret. Praktik är en så konstlad situation. Att lära sig att bli lärare genom att observera en situation som aldrig kan bli helt autentisk (såvida du inte filmar en lektion i smyg, vilket ju inte är så väldigt lagligt). Fick mig att komma att tänka på det här:

Ett ämnes status

Vad är det som ger ett ämne status? Varför har en del ämnen högre status än andra? Varför anser föräldrar att det är viktigare att deras ungar får bra betyg i matte än i bild?

Har det med användningsområdet i yrkeslivet att göra? De yrken som är naturvetenskapligt orienterade har högre status än yrken inom humaniora. Det är "finare" att vara läkare än socionom.

Har det med svårighetsgrad att göra? Graden av abstrakthet? Nytta för mänskligheten? Svårighet exkluderar, vilket ju är en förutsättning för hög status. Något som är lätt kan inte ha hög status. Är det alltså eftersträvansvärt att göra bilden exkluderand i syfte att höja ämnets status i skolan? Skulle det hjälpa? Nej, jag antar att det även måste finnas en högstatusplats ute i arbetslivet, att ämneskompetens kan leda till en lukrativ karriär, vilket det ju endast gör för ett fåtal. Bör man därför trycka mer på hur bild kan användas inom teknik och naturvetenskap och ihop med the all-time-high prestige subject Matematik (med stor bokstan)? Vad skulle hända då?

Är det viktigt att bild som ämne får högre status? För vems skull i så fall? För lärarens? Går det att jobba för bildämnets status utan att förlora dess essens? Vad är essensen?

Så många frågor, så få svar...

En sak är säker - ökad teoretisering höjer inte statusen för bildämnet vare sig i universitetsvärlden eller ute i lärarrummen. Bara för att man talar om ett ämne med femstaviga termer innebär det inte att ämnet får högre legitimitet i budgetplaneringar, tjänstefördelning och schemaläggning. Antingen accepterar vi att bild är ett praktisk-estetiskt ämne med fokus på material och hantverk och slåss sedan om pengar för material och utrymme, eller så försöker vi integrera ämnet med de mer akademiska och teoretiska och riskerar att bli av med det helt - det överlåts åt SO, NO- och språklärarna, för om bild inte längre ska anses som ett hantverk, så kan lika gärna personer utbildade i språk, samhällsanalys och naturvetenskap göra jobbet.

Allvarligt talat - det som behövs förändras är samhällets attityd till hantverksyrken (och alla andra yrken som inte kräver en massa högskolepoäng), vilket ju har att göra med...pengar igen. Fundera på vad ni vill att era barn ska arbeta med; vilken framtid ni vill att de ska ha. Tänk sedan på det innan ni uttalar er om olika yrkesgrupper och representanter för dessa som ni stöter på under dagen. Fundera på hur ni och era vänner pratar om olika yrkesgrupper. Jag har redan märkt stor skillnad i hur jag blir behandlad beroende på vilken sysselsättning jag säger mig ha.

Bildämnets status kommer inte öka förrän man tydligt kan se en bildrelaterad yrkesframtid för barnen - då kommer föräldrar att pusha sina barn att kämpa även i detta ämne. Så länge ämnet inte leder till framgång på karriärstrappan kommer det att förbli ett skolämne som mer eller mindre betraktas som en paus från de teoretiska studierna...

Jag tycker att det är viktigt att tala om bilder med eleverna, att prata om vad bilder betyder i samhället, men jag tycker även att det är viktigt att de konstnärligt intresserade, de konstnärligt begåvade också ska få sin chans att bli bekräftade i skolan och det får de inte om bilden blir ytterligare ett ämne där de verbalt aktiva tillåts ta plats under diskussioner på bekostnad av tid för handgripligt skapande. Är det helt OK att de idrottsintresserade eleverna (vanligtvis fotbollstokiga killar) favoriseras i idrottsämnet, kidsen som hänger i replokaler eller som spelar på kommunala musikskolan får sitt i musiken, men att de som har begåvning av annan karaktär ska aldrig få chansen, för att bildlärarna vill räknas in i de akademiska lärarnas skara, eller? Jag känner någonstans att jag kan bjuda på att vara den där flummiga bildläraren i sjalar och pinnar i håret, om de elever (som jag så väl känner igen mig själv i - tecknande miffo som jag alltid varit) kan få känna att de är bäst någon gång...

Credo redo

"Gör om, gör rätt" läser och hör man lite varstans nuförtiden. Egentligen stör jag mig enormt på den frasen - låter så självgod och förnumstig på något sätt. Så jävla redigt, liksom.

Trots det känner jag just så just nu vad gäller både skolan, lärarutbildning, men framförallt mig själv och min egen lärargärning. Vart tog visionerna vägen? Drunknade de i ansträngda budgetar, felriktade åtgärder, missriktad välvilja och gränslöshet?

Äsch, orkar inte reflektera över detta just nu - är på för gott humör (för en gångs skull, hahaha!!!).
Istället tänker jag njuta av att ha upplevt en alldeles förträfflig dag i Kernells regi - jag skulle faktiskt kunna sitta och lyssna på honom i timmar. Det är inte många föreläsare som man kan säga det om - kommer på två st. på rak arm.

Lägger in en liten bild som dök upp i huvudet på mig under dagen.

To go or not to go is the question

I will probably end up not going to school, knowing me. I've kind of slipped back into some sort of high school persona or am I simply the living proof that money makes the world go round (or at least makes most of us at least get out of bed)?

How come I am up already, but already sure of the fact that I will not be at the lecture today? Well, as opposed to how it was way back in high school, I don't choose to stay at home in order to sleep, but because I feel I can do other things instead. Arrogant? Yes. Maybe even stupid - who knows?

Well, the main reason I can't bring myself to go there today is because I cannot stand having to listen to something I feel I could read directly from a book instead and even more so, because I know I wouldn't even open those books again. I have read tons of books on didactic in the past - Piaget, Vygotskij, Freinet and the list goes on and on and it's great to have a clue about different ways of teaching and different views on education, but I can't stand the way we are force fed this at uni.

Don't tell me all this, using a method that you despise. Don't turn your back to half the audience half the time while muttering something inaudible about a book we might wanna read. Don't show me slides I can hardly see and tell me they are funny. I might end up thinking the joke is on me (I guess it is).

I feel I have done all this once and during my nine years of work I can't say that I have found all those books very useful at all. You are in the moment and have to make decisions then and there and when you go home at night, thinking about what you have done and how you handled your day, you don't think in the terms of Piaget and Vygotskij or Socrates.

I think yesterday's lecture with Kernell was excellent - a brief presentation of the main ideas of the most famous educators, not because their names are interesting but because we were offered a buffet of ideas to choose from. We were given a chance to put words to our own ideas and see where they land in relation to the existing ideas and theories.

Monday's lecture seemed more like a history lesson, where as yesterday's lecture seemed like a tool box. I want tools, not history lessons.

When it comes to teaching, I stand by my old credo (which I find from time to time when cleaning the drawers)and when it comes to methods, well - you should stick to the methods you are good at and if you are only good at one teaching method - choose another job. Everybody knows how inspiring it is to listen to a talented lecturer and everybody knows how great it is to participate in a well planned and well organized activity. It's uplifting to participate in a debate/discussion/socratic talk instigated by someone with the talent to arrange one. We all know what it's like when the wrong person is doing the wrong thing, so to speak.

Being a teacher - no, working as a teacher - is to know yourself and knowing yourself means knowing your weaknesses and your strengths and it's not fair to your pupils to subject them to constant experiments just in order to train yourself in different methods. During your teacher training - find out who you are and stick to it when teaching a class. If you want to develop (and you should), educate yourself, go to lectures, workshops and take courses at night, but remember that your pupils only get this chance, those few years. They are not there for you to experiment on. I have had far too many teachers far too keen on trying new things on us, just to realise that it didn't work and that took time away from what we were supposed to be doing.

There something good in each method, the trick is to master it. Find your method and do it well. Don't become your method. The second trick is not go get too comfortable with one, but to expand your range of methods, but doing it without harming others. If you don't appreciate being experimented on, don't do it to others.

Hence, I'm staying at home today. See you on Thursday.

Do as I say, not as I do

Har i åratal funderat över det där med lärarutbildare och deras metoder. De flesta lärarutbildare jag har stött på (pluggade på lärarutbildningen 1995 - 2001) har betonat vikten av varierade undervisningsmetoder, förkastat traditionella metoder och då framförallt katederundervisningen och föreläsningar. Att som lärare stå och föreläsa och lägga på OH-ark efter OH-ark ansågs/anses som förolämpande mot lyssnarna, då det är vetenskapligt bekräftat att man som lyssnare oavsett ålder endast kan ta in de första sju minuterna effektivt. Detta fick jag höra under en 90 minuters lång föreläsning med tillhörande OH-bilder, därefter påpekade någon i hörsalen att en paus kanske vore på sin plats.

Sitter just nu och funderar över när lärarutbildare anser att man utvecklar mottaglighet för timtal av monotont föreläsande med bildspel, för det kan ju inte gärna anses vara lämpligt att träna upp elever till denna mottaglighet genom exponering, med tanke på hur förkastlig denna undervisningsmetod är...

TFIF

Nyss hemkommen för lite vila innan kvällsjobb.

Har haft en fantastisk förmiddag - tack alla kursare! Det var så inspirerande och intressant att se allas pecha kuchas (hur böjer man det ordet i plural?). Jag bockar och bugar mig inför all kreativitet! Jag känner nu att jag hade kunnat göra mer och framförallt knutit mitt bildspel mer tydligt till kursplanen, men men - det får duga så här, den här gången.

Jag har även haft roligt när jag tittat runt på bloggarna och kollat in vad folk gjort med den andra uppgiften; dvs aktivt delta i sociala sammanhang på nätet. Själv vågade jag mig inte in i några chattrum - tittade lite på ett, men tyckte det var så rörigt. Jag försökte logga in på "Second Life" men min ålderdomliga dator gillade inte den idén.

Jag har lärt mig en hel del denna vecka, framförallt tekniska saker - trodde inte jag skulle klara av att sätta ihop ett bildspel med ljud och dessutom lägga upp det på Youtube. Jag ser ljuset - kanske jag har chans att INTE bli den där läraren som inte ens vet hur man startar en video...
--------------------------------
Ett par timmar senare - yay! Har lagt till mitt lilla bildspel och till och med lyckats anpassa storleken så att den passar i bloggen. Shit, kanske nobelpris i tekniskt vetande härnäst... (yeah, right...).

And now for something completely different.

Too many fish in the sea

Ok, jag betraktar uppgiften som gjord. Jag har varit inne i två sociala rum på nätet och interagerat med andra. Jag känner mig själv och tänker inte ge mig in i något spel bara för att utmana mig själv - jag har redan tillräckligt med tidsdödare, hahaha!

Utmaningen fick bli att ge mig in i diskussioner om känsliga saker, dvs barn och adoptioner. När det handlar om familjebildningsfrågor är det inte många som är neutrala, de flesta har åsikter och de flesta är ganska lättstötta. Därför är det intressant att diskutera. Politik, religion, fotboll - det är alla ämnen som visserligen engagerar en del, men i viss mån krävs en viss förförståelse och förkunskap för att diskussionen ska bli intressant. Det är inte alla som har en åsikt eller ens erfarenhet nog att prata om det. Familj och barn däremot - där är ju alla experter, inte sant?

Jag gav mig in i det för att trampa pianon, men hade svårt att upprätthålla spydighet och provocerande stil, trots att jag var anonym - eftersom ämnena låg nära även mig, så hade jag svårt att distansera mig och det blev för mycket av mig själv i inläggen.

Kanske borde jag försöka igen och ta en helt annan ståndpunkt, men faktum är att det faller på att jag helt enkelt inte tycker att det är intressant. Jag gillar att vara anonym, men att bakom anonymiteten ta en helt annan roll känns lite för mycket "heta linjen" (chatversionen på 80-talet, kids!). Då roade jag mig ofta med att utge mig för att vara någon annan, men tröttnade och har inte blivit sugen på att upprepa det.

Så här är avslutningsvis två screenshots från två av de diskussioner jag ägnat dagen åt:

More fishing

Så, ytterligare ett forum. Har gett mig in i debatten om adoption igen. Det är andra gången jag gör det. Det förra forumet jag brukade delta på lade ner, då debatten, dessa underbara adoptivföräldrar emellan, blev så hätsk och ful. Ganska kul, fast skrämmande.

Uppdatering: Fick napp!

Trapped

Alter egos go fishing

Så där - jag tror minsann jag lyckats posta en print screen, eller hur nu den korrekta terminologin lyder...

Skapade ett alter ego av den mer bittra sorten och gick loss inne på Amelias damrum. Tror dock ingen nappar, men vi får väl se.

Försökte bli medlem på Flashback forum, men det tar tre dygn innan ens konto aktiveras, om man inte skickar ett SMS för 30 kr. Kommer följaktligen inte hinna göra något med det forumet innan deadline.

Remember

är ett ord jag tatuerat på handleden. Något jag måste lära mig att komma ihåg är hur privilegierad jag faktiskt är som får en andra chans att göra något av min något sargade lärarkarriär... Med det menar jag inte att jag inte ska vara kritisk, men att det finns en fin linje mellan att vara konstruktivt kritisk eller bara gnällig. Jag har en tendens att falla ner i gnällträsket och glömma att fokusera på det positiva.

Visst finns det saker som kunde vara bättre i vår utbildning, men jujemej, vad saker har varit sämre för mig och att nu få chansen att göra det jag ursprungligen siktade in mig på, men bangade för - det är faktiskt helt otroligt.

En kursare påminde mig om detta under dagens diskussion, som bitvis blev ganska hetsig. Hon pratade om just det fantastiska i att faktiskt få möjligheten och tiden att förkovra sig i något som intresserar en och hon har så rätt - det är ett privilegium som inte är alla förunnat.

Jag kommer fortsätta att vara kritisk, men kanske försöka att inte fastna i det, utan se detta som en tid att fundera över min lärarroll, eller snarare min roll i förhållande till läraryrket. Jag ska även satsa på att glädjas åt att ha fått chansen att ägna mig åt att kombinera nytta med nöje.

Attans, vad hurtigt detta blev, hahaha!

The road to hell is paved with good intentions

Nej, jag kan inte släppa känslan av irritation. Jag ska reflektera loss som bara den en stund.

Jag gillar inte att bli klappad på huvudet av någon som i sitt klappande är precis lika generaliserande som dem som han riktar sin kritik mot. Jag gillar inte offergörandet och generaliserandet av de som anses vara exkluderade. Jag gillar inte att det sätts sådant fokus på en musikstil som i så många avseenden är ytterst exkluderande och intolerant i sig, vad gäller texter, symbolik och kroppsspråk. Det må vara så att Nabila är en stark tjej som lyckas få sin röst hörd (och själv börjar bl en del av kulturetablissemanget); more power to her. Faktum kvarstår dock att för just dessa medelsvenssons som ju det är meningen att man ska nå, för dessa framstår hip-hopen som en stil där materialism, individualism och sexualisering av kvinnor är oerhört framträdande. Om jag som "vit, medelklassig borgarbracka" tittar på musikvideon med Wordsilah, inte känner jag mig särskilt välkommen till Hammarkullen. Inte känner jag att mina fördomar mot Hammarkullen på något sätt ställs på ända. Tvärtom får jag associationer till gängkriminalitet, mörker, aggressivitet och intolerans.

Ove Sernhede får ursäkta, men jag köper inte hans lösning, om han nu över huvud taget presenterade en sådan. Jag uppfattade dagens föreläsning som en historielektion, kombinerad med föreläsarens meritförteckning, lite politisk propaganda och en liten dos moraliserande.

I sin diskussion om minoriteter i dessa områden glömmer han tjejerna, de som inte gillar hip-hop (eller musiscerande alls), de som faktiskt tror på skola i traditionell mening, men som glöms bort i all politisk iver att nå "de utåtagerande och missförstådda". Jag saknar diskussionen om vad som kan göras för de tjejer som drabbas av hederskultur eller helt enkelt en strängt patriarkalisk maktstruktur och som inte får studera vidare. Vad görs för dem? Jag saknar diskussionen om de som växer upp sm minoritet i sitt eget land. Jag undrar vad vi kan göra för killarna som hatar fotboll, för de tysta flickorna eller för de homosexuella som inte vågar komma ut i den starkt religiösa eller machodyrkande miljö som förorten är.

Jag säger inte att insatser för den ena gruppen utesluter insatser för den andra, men ska sanningen fram, så ligger fokus som så ofta på de som skriker högst och åter igen belönas dessa med uppmärksamhet, vilket knappast bryter ett destruktivt mönster.

Jag saknar diskussionen om språkets betydelse. Det hjälper inte att du har världens bästa och längsta utbildning - kan du inte språket funkar det inte ändå. Vi kan inte hitta på yrken utifrån vilka kunskaper människor har eller vill ha. Skolans roll är att förbereda människor på en yrkesverklighet, både ämnesmässigt och socialt. Jag säger inte att det är fel med visioner, men man kan inte offra andra för sina politiska ideal och när skolan tillåts vara en testverkstad för ivriga pedagoger utan verklighetsförankring offras de elever som bara har de där stackars åren på sig.

Jag saknar diskussionen om snedrekryteringen till skolan. När skolan är den enda platsen där nyanlända elever kommer i kontakt med svenskan är det extra viktigt att personalen talar svenska. Istället finns en ambition att anställa personal med annat modersmål i just dessa områden - jävlar vad politiskt inkorrekt det blev nu... Detta är enligt min mening fel väg att gå. Det uppstår massor av situationer och konflikter pga språkförbistring. Varför finns inte ambitionen att anställa tvåspråkig personal i sk etniskt svenska områden? Där har eleverna redan språket hemma och eftersom de har ett språk klarar de även av mötet med någon vars svenska inte är på förstaspråksnivå. Face it - de flesta av eleverna i Angered gör inte det.

Jag har själv i anställningsintervju fått höra att det är bra med färgad pedagogisk personal så att kidsen får se att det finns färgade lärare också.

Det ska inte kvoteras in personal med utländsk bakgrund i Hammarkullen - de ska in på skolor i Askim och Torslanda, om det ska kvoteras alls (gissa vad jag tycker om kvotering).

Ok, färdigskrikit för ikväll.

Senare samma dag...

Tre timmars föreläsning i Folkets Hus, Hammarkulletorget. Ove Sernhede pratade om Göteborgs omvandling från industristad till kunskapsstad. Han talar om territoriell stigmatisering, gentrifiering och informella läromiljöer. Han talar om ungdomskultur som mötesplatser och visar exempel på ungdomskultur i form av två musikvideor:





Det handlade mer om teorier om varför dagens situation uppstått, snarare än om lösningar på de problem vi ser och jag upplever som så ofta på denna utbildning att det är oerhört politiskt. Jag hade gärna hört mer om vad Sernhede tycker ska göras för att det ska bli bättre och då om saker som faktiskt är genomförbara. Ju mer han upprepar att han inte kritiserar eller klandrar skolan och lärarna, desto mer misstänker jag att det är exakt det han gör, då skolan och dess personal ju till största delen består av vad jag uppfattar han ser som roten till problemet, dvs vit medelklass boende i innerstaden, typ Masthugget...

Jag upplever inte att jag lärt mig något nytt idag, men är glad att jag kom ut till Hammarkullen eftersom jag sprang på en av mina elever och fick höra att saker fungerar väl i klassen.

The Delicious

En kortfilm som kan ses i två delar på Youtube - inte bästa ljudet i världen, men det funkar.



Det är intressant att se hur många som verkar förakta det moderna yuppielivet där pengar och rätt adress är måttet på framgång. Så många filmer och böcker handar om att bryta sig fri från detta ytliga, enformiga och själadödande liv, men ändå så fortgår det. En efter en fastnar i ekorrhjulet. Det vi finner så tilltalande och modigt i konstnärligt utförda kortfilmer skulle inte alls uppfattas som så charmigt om det verkligen hände och det beror nog på att om det gjorde det, så skulle man själv vara en del av det som någon annan uppenbarligen fått nog av - inte lika charmigt, antar jag. Oj, trevlig mening...




Nu ska jag snart bege mig till Hammarkullen, sno åt mig en parkering på min gamla skola och fundera över varför lektioner i mångkulturalitet alltd sker i en viss kulturell kontext. Blev en gång uppmanad av en föreläsare på Pedagogen att ta 7:ans vagn till Bergsjön. Fann det lite störande, faktiskt. Dels gick han helt på fördomen om snedrektyteringen till lärarutbildningen och utgick från att alla i salen var vita medelklassungar. Dels pratade han om 7:an spårvagn som ett slags social turist-attraktion och det enda som saknades var ett "mata inte djuren". Jag vet att intentionen var god, men det kändes aningen underligt. Vi kunde väl lika gärna blivit uppmanade att ta bussen till Hovås eller Billdal?

Nåja, jag hoppas eftermiddagen blir givande.

Klonerna anfaller!

And the prize goes to...

En fängslad kines har vunnit fredspriset och Kina tar till brösttonerna och hotar med sämre relationer, då priset gått till någon som bryter mot kinesisk lag...jujemej.

Har ofta tänkt på det där - hur olika etniciteter betraktas här way out west. Att man som oriental står högre i kurs än vad folk från Mellanöstern, Afrika och östeuropeiska länder gör, är för mig inte en myt utan en sanning - även om en del bara vill ha en som något att ställa ölglaset på...

Skämt åsido - varför är det så? Vi (och nu inkluderar jag mig i det vita, dalahästsverige) verkar inte uppleva orientaler som ett så stort hot - de är ambitiösa, duktiga i matte (ej genetiskt, kan tilläggas) och inte muslimer (gubevars...). Dessutom håller de sig för sig själva och kräver inte en massa plats i form av moskéer eller andra tempel. Deras religion är ju oförarglig också, jag menar Richard Gere är ju också buddhist, höhö.

Varför är riktas västvärldens aggressivitet och misstänksamhet så ofta mot muslimer och folk som ser ut att vara muslimer? Varför ser vi en religion (ganska snarlik vår egen, som vi visserligen fjärmat oss en del ifrån) som ett större hot än marknadskrafter?

Återigen vet jag inte vad jag vill säga här - sitter och har någon typ av sokratiskt samtal med mig själv, TV:n och katterna... Vilken är min sokratiska värdefråga?

Itchy and Scratchy

Ok, detta är en skolblogg, inte ett privat gnällforum, men jag vill bara förklara en sak. Klockan är halv fyra, natten till fredag och jag vet inte om jag orkar gå till skolan om några timmar, trots att just denna fredags aktiviteter känns oerhört intressanta. Jag vill verkligen inte missa övningarna i sokratiska samtal, men jag vet inte om jag pallar.

Jag kan inte sova och anledningen heter "urtikaria" och det är rent ut sagt för jävligt! De utredningar som gjorts visar inte på ett skit och inga mediciner hjälper direkt. Det går inte från en dag till en annan förutse hur man ska må och när ett utbrott kommer så sitter man och undrar vad i helvete man ätit, druckit, tänkt, känt, gjort etc, men man vet att det inte lönar sig ett skit, för det kan helt enkelt bara handla om att man är i fel period i hormoncykeln eller att någon fjäril slagit med sina vingar någonstans i Kinas djungler...

Enligt läkare jag träffat (många...) och hemsidor som tar upp sjukdomen så är de flesta patienter besvärsfria inom ett år. Jag lever på hoppet, men kan säga att de få jag känner med dessa besvär har levt med det i över tio år. Jag länkar här till en blogg, skriven av en vän jag kom i kontakt med då jag desperat letade efter info om urtikaria.

Klockan närmar sig fyra och det känns som att jag sitter i en myrstack med mygg och knott vinandes runt huvudet och förgäves som tusen gånger förr under det senaste halvåret undrar jag vad i helvete jag nu gjort för att det ska vara så här...

Speaking words of wisdom

En otroligt givande dag; detta sagt utan tillstymmelse av sarkasm.

Ann S Pihlgren föreläste om sokratiska samtal i undervisningen och sedan fick vi pröva på ett antal sådana, både i egenskap av samtalsledare och som deltagare.

Jag har under alla år som lärare tyckt att det är svårt att vara samtalsledare i klassrummet, särskilt att styra upp kring brännande laddade ämnen. Det är svårt att förhindra elever från att kränka varandra. Det är svårt att avhålla sig ifrån att lägga sig i för mycket. Det är svårt att hitta ämnen som fungerar och det är svårt att bedöma. Ann S Pihlgren täckte upp allt. Grädden på moset för en aningens alltför konventionell högstadielärare var att få en bedömningsmatris i handen.

Jag har tagit tjänstledigt i ett år för att studera till bildlärare, men nu sitter jag och längtar tillbaka till jobbet, då jag vill testa det här arbetssättet snarast möjligt. En för mig okaraktäristisk entusiasm riktigt bubblar inom mig.

Jag avslutar med en liten sång som liksom legat på lur under dagen.

There ain't no "I" in team

Ju fler kockar...? Ibland är det lättare att vara ensam. Ett skäl till att det så sällan arbetas ämnesövergripande ute i skolorna kan vara att inte ens lärare med samma ämnesinriktning finner det lätt att komma överens. Jag tror fortfarande att det generellt sett är en viss typ av människor som väljer läraryrket och just denna typ av människor har inte alltid lätt för att samarbeta, då det lite ligger i yrkets karaktär att vara ledare och bäst vetande. Jag säger detta med all ödmjukhet och självinsikt.




Hur som helst var det givande på många sätt att dels försöka planera och genomföra en lektion (om än i mikroformat) och även ta del av andras lektioner. En grupp iscensatte ytterligheter inom pedagogiken och det slår mig hur kategorisk lärarutbildningen alltjämt är. Ut med det gamla, in med det nya och då jävlar menar vi UUUUT!!! Man skäms nästan när man medger att man som elev ibland uppskattar eller till och med längtar efter riktlinjer, struktur, förutsägbarhet och lugn. Man stämplas av ivriga pedagogiska proggare som traumatiserad och bakåtsträvande.

Någon nämnde idag att det finns en poäng i balans, något som också blev extra tydligt idag när vi kastades mellan olika workshops i dubbelt tempo.

En annan sak är även att man som lärare inte bara företräder en metod - man är faktiskt människa också och i viss mån bör man även göra det man är mest bekväm med, då man då också gör bäst ifrån sig. En bra föreläsare kan vara en usel grupparbetsledare och tvärtom. Oavsett jag gillar grupparbete eller föreläsning, så föredrar jag en lärare som vet vad h*n gör - en vilsen lärare är lika meningsfull som en guide utan vare sig karta, lokalsinne eller GPS...

A Gucci veil

Vi såg tre kortfilmer, varav den första, "Stranger in her own city" och den sista, "Kids and Money" var som ett slag i ansiktet.

Den första filmen handlar om en 13-årig flicka, Najmia i Sanaa, Yemen. Hon vägrar bära slöja, spelar boll med pojkarna och hänger ute på kvällarna. Hennes omgivning provoceras enormt av hennes frimodighet, men som västerländsk tittare provoceras man enormt av hur omgivningen behandlar henne. Man fattar inte varifrån hon får sitt mod.



Den sista filmen "Kids and Money" handlar om shoppingfixeringen, märkesfixeringen bland tonåringar i Los Angeles.



För andra gången denna måndagmorgon gnisslar jag tänder av ilska. Jag blir så vansinnigt provocerad av att se dessa bortskämda materialistiska ungar.

Det som sedan slår mig är att dessa ungdomar väljer en Guccislöja och är lika ofria som de beslöjade flickorna i Yemen. Najmia vägrar låta sig fångas av ett klädesplagg, medan flickorna i Hollywood och Beverly Hills glatt låter sig fångas av en annan sorts slöja.




Sorgligt.

Filmen vi såg mellan de två jag nämner ovan heter "Hidden" och handlar om Giancarlo, en avvisningshotad flyktingpojke som vid tiden för filmen levde gömd någonstans i Sverige. Naturligtvis blir man berörd av hans öde, men filmen kändes inte lika stark som de andra två filmerna. Kanske för att jag länge arbetat med just den typen av problem och därför är en aning luttrad. Jag var under flera år engagerad i en gömd familj och även om jag blir väldigt upprörd av hur barn behandlas av myndigheters beslut, så tror jag min frustration och upprördhet gått över i ett slags apati och resignation.

Yes Men fix the world

En elev sa till mig en gång att ett ord som han precis hade lärt sig plötsligt verkade dyka upp överallt. Han hörde det på TV, såg det i tidningar och böcker och hörde folk säga det lite varstans. Jag minns inte vilket ord det var.

Samma sak upplever jag nu. Många av de saker vi gör på utbildningen verkar liksom dyka upp lite varstans. GP rapporterar om Marianne Lindberg De Geer och hennes stulna skyltar, veckan efter att jag varit på hennes utställning. SVT visar en film av the Yes Men, som bl a tar upp problematik med hemlöshet, just när vi på utbildningen fokuserat så på boende och även sett en film med the Yes Men.

Vad är utveckling?

Fredag 1 oktober - diskussion om vad utveckling är. Intressant att se vad alla andra hade valt att läsa. Uppgiften bestod i att välja ut en bok man på något sätt anser berör begreppet utveckling och boklistan innehåller böcker av många skilda sorter: barnböcker, pedagogikböcker, självhjälpsböcker och facklitteratur i arkitektur och mode.

Seminariet leddes av Lars-Åke Kernell och det kändes roligt att bli glatt överraskad ibland. Lärarutbildare har jag sällan tyckt varit särskilt givande eller fängslande att lyssna på, men jag tycker att Lars-Åke Kernell uppvisade en närvaro och ett engagemang jag sällan varit med om på kurser i Pedagogens regi.

Jag hade tidigare varit lite skeptisk till att så fritt välja bok utifrån ett sådant vitt begrepp, men Kernell förklarade var i vinningen ligger och jag är böjd att hålla med och är i framtiden beredd att arbeta på ett för mig annorlunda sätt. Att läsa en bok med öppet sinne och koncentrera sig på att lista ut vad författaren egentligen vill säga är så mycket mer lärorikt än att läsa utifrån instuderingsuppgifter - det säger ju sig själv, men som lärare har jag ofta gått i fällan och försökt jobba med läsförståelse på ett mycket snävare sätt. Jag tror det ofta handlar om överdrivet kontrollbehov och tidsbrist, samt svårigheter att motivera eleverna. Hatten av, säger jag.

Vidare talade Lars-Åke om hur synen på undervisning skiftar med åren och att det tunga fokus som lagts på att utforma en mer icke-auktoritär lärarroll med mindre styrning numera inte är lika viktigt. Dagens barn redan är medvetna om sina rättigheter och behandlas som självtänkande individer av föräldrar och skolpersonal. Nu ligger det mer poäng i att bygga upp stramare strukturer igen för att hjälpa barnen att sålla i informationsflödet. Detta var lite befriande att höra, då mina år ute i grundskolan givit mig uppfattningen om att det inte är MER frihet och elevinflytande som behövs, utan mer struktur och något barnen kan förhålla sig till. Utan normer finns inga väggar att slå in för revolterande tonåringar och då går gärna den revolten över styr.


Och nu åter till dagens traumatik...

All nerves, no guts

Off topic igen. Förbereder för egotripp i vardagsrummet och är vansinnigt nervös. Snacka om gränser - ska åter visa upp resultatet av mitt totala breakdown. Min beundran för riktiga, verksamma konstnärer som ställer ut för allmänhet bara växer.










Ps. Shit, vad jag är röksugen!!!!!