Final separation

Så, då var det dags för det sista inlägget. 

Egon är utsatt, på riktigt, på alla sätt. 

Hej då, Egon. Hej då, HDK.

Goda råd är dyra och oftast a waste

Youth is wasted on the young, eller något sånt.
Nåväl, postar en video vars budskap som på något sätt sammanfattar generationers visdom och precis som alla andra goda råd är aningen bortkastat, då alla måste få göra sina egna misstag...

Final Cu(n)ts

OK, det var ju jättemoget... Kunde inte låta bli...

Dags att knyta ihop säcken. För ett år sedan lämnade jag in handduken, tog ut tjänstledighet utan att ha någon egentlig och säker plan, sökte till den här utbildningen och hoppades på en väg ut.

Året har gått nästan löjligt fort och nu står jag i begrepp att ta tillbaka handduken och slänga mig in i samma cirkus igen. Jag påstår och tror mig ha lärt mig en del om mig själv och nu måste jag omsätta det i praktik, för jag får inte en chans till. Fixar jag det inte denna gång, får jag bränna handduken.

Gestaltningsprojektet har varit det mest givande under detta år, på många sätt och det som jag främst kommer att minnas och ha med mig när jag återvänder till mitt jobb. Jag har lärt mig enormt mycket om kamratrespons, handledarskap, processinriktat arbete och framförallt om att kunna ändra sig. Släppa på prestigen lite och tänka om, om inte rätt så åtminstone nytt eller annorlunda, för om sanningen ska fram - hur bra har mitt gamla sätt att tänka och förhålla mig till vissa saker funkat, egentligen...?

Jag har litegrann kommit över mitt motstånd jag känt inför teknikens värld och gjort ett antal små filmer/musikvideor/stillbildfilmer (vad ska jag kalla dem?). Jag vill inte ha med dem i vår gemensamma utställning, för jag känner mig inte alls bekväm med det - jag gjorde dem helt och hållet som en form av reflektion och dokumentation med avsikten att de endast skulle användas som presentation. Jag lägger ändå upp dem här, eftersom även bloggen har haft den funktionen.

 

The end is the beginning is the end

Egon och jag ska snart skiljas åt. Det är med kluvna känslor jag slänger ut honom i offentligheten, dels i skolan, men framförallt den slutliga separationen. 

Det har varit en intressant tid, med många oväntade vändningar och insikter, egentligen mer plågsam än rolig, men icke desto mindre givande.

Jag skapade Egon i syfte att illustrera hur konflikter kan sätta sig i kroppen. Jag valde bubbelplast och silvertejp och ironin i det hela är att jag nog inte tål materialet så bra, men upptäckte inte det förrän jag lyckats bli såpass "fäst" vid Egon att jag inte ville avbryta. Nu ligger han i bakluckan på min bil, i väntan på sin sista färd. 

Jag gjorde en testseparation och det kändes jobbigt på många sätt, men jag ska ändå slutföra separationen och lämna honom där jag planerade att göra det. Det blir lite av en symbolisk handling, då platsen erbjuder viss möjlighet till uppföljning - jag befinner mig i närheten ganska ofta. Tidpunkten kommer också vara avgörande, då det blir lite av ett ihopknytande av en separationssäck.

Separation - Edvard Munch

Jag har jobbat mycket med stillbildsfilmer under gestaltningen - ett faktum som förvånar mig själv stort - jag har alltid undvikit teknik så långt det är möjligt. När jag började min lärarutbildning 1995, var min vanligaste fråga "får man lämna in handskrivet?" Nu har jag fått ihop ett antal musikvideor och har valt ut två som jag känner mig tillräckligt nöjd med. Jag funderade igår på att klippa ner en av dem i längd, men kom fram till att jag inte vill klippa i låten. Det ligger för mig något symboliskt att det är plågsamt utdraget - det är sådana mina avsked alltid varit.

Här är musiken jag har valt till en av mina små filmer:

Vad har jag lärt mig? Jag känner att jag svarar olika på den frågan varje gång jag börjar fundera över den. Förutom att jag har lärt mig lite mer om hur man gör sina egna små filmer/videor, så har jag fått med mig en hel del om handledning och kamratrespons. Det kommer jag verkligen kunna använda mig av. Jag har även lärt mig en del om mig själv och om hur jag tänker om konflikter och varför jag hanterar dem så illa. Framförallt har jag börjat fundera väldigt mycket på frågor som jag tidigare förnekat gälla mig. Det gör ont. Det gör mig ödmjuk och jag hoppas att det ska hjälpa mig i framtida möten/krockar och konflikter.

Jag ser nu fram emot att få avsluta gestaltningsprojektet och ta ledigt för att sedan återgå med nya idéer till ett nygammalt jobb.

Separation, separation, separation

Det är vidrigt att vara så beroende av något jag begriper så lite av.

Efter att ha fått ett skrämselskott, vars upphov löstes genom en omstart, sitter jag nu och väntar på att min andra dator (som inte heller är en iPad) ska säkerhetskopieras klart.

Efter dagens handledning känner jag mig dock peppad igen, efter en liten deppdipp. Egons öde är beseglat och en idé om presentation har fötts. Tror jag. I alla fall känns det inte längre tomt.

Jag insåg idag hur jag kan gestalta min egen konflikt. Det handlar om separation. Separationsångesten förklarar det mesta i mitt beteende. Nu måste jag separera(s) från Egon, på samma sätt (?) som någon en gång separerade(s) från mig.

Hej då, Egon.

Mvh
Din mamma

Desperately seeking something

Gav mig i kast med den där jävla silvertejpen igen för att få klart Egon, innan jag avrättar honom nånstans. En liten film blev det och några bilder, men sen får det vara nog. 

Jag funderar på hur mycket jag klarar av att finputsa på filmen - är livrädd för att göra fel och att det ska skita sig  pga av till exempel för låg prestanda eller för litet utrymme på den här antika datorn.

Oavsett - Egon ska ut härifrån, vet bara inte riktigt vart och hur mycket jag ska bry mig om hans fortsatta öden. Om man betraktar honom som en illustration av hur konflikter sätter sig i kroppen borde jag kanske försöka följa upp det, men om jag istället betraktar honom som en gigantisk voodoo-docka, vars bubblor man kan smälla i takt med att man släpper sina konflikter och går vidare - ja, då borde jag bara dumpa honom. 

I'm Doug Stanhope, therefore I drink.

Behövde muntra upp mig själv, men klarade inte det on my ownsies, så jag tog till lite hjälpmedel.

Men det var då själva faaaaan!!!!

Jag får inget gjort!!! Jag vet inte vad jag ska göra, börja eller sluta. Jag har inga idéer, ingen ork och ingen lust. Vill bara sitta och dricka vitt vin på altanen och läsa kassa pocketböcker.

Vad jag än kommer på känns bara som nödlösningar. Var och tittade på Maria Lagers ateljé i helgen. Gillar färgerna och lugnet. Älskar lugnet och vill känna det. Gillar kombinationen av lugn, harmoni, men ändå känslan av att ha släppt på kontrollen. Jag gillar känslan av att både kunna beundra hantverket som idén. Hur fan når jag själv dit?

Jag kan inte ens göra något vackert av mitt monster. Inget fascinerande eller tilltalande, fulsnyggt eller ens skickligt. Han är bara illaluktande, ful och äcklig och duger fan inget till annat än att ge mig klåda i händerna.

Jag var inne på att försöka jobba med animationern med bubbelplasthänderna, men ser liksom ingen poäng med det annat än att jag i så fall utmanar mig rent tekniskt och det känns inte heller särskilt spännande. Jag funderar nog ändå på att bege mig ut med Egon och sätta honom nånstans och låta honom sköta snacket. Får fundera på hur jag löser själva redovisningen av spektaklet. Just nu sitter jag nästan och saknar den vanliga tentaångesten eller uppsatsstressen. Då vet man ju i alla fall vad man förväntas göra och leva upp till...

Hands on

Oj, oj, oj. 

Jag har lämnat Egon åt sitt ofärdiga öde - klarar inte av att bli fullt så sjuk av att pyssla om honom. Det blir lite protesliknande lösningar innan han får lämna hemmet och avsluta sina dagar någon annanstans. Är vi förresten inte lite ofärdiga allihop? Nice save...

Gårdagens handledning lika givande om alltid. Kom att tänka på en ganska ny låt som snurrar mycket på musikkanalen jag oftast har påslagen.

Vi pratade om animering och film och sånt som jag tycker verkar så kul, men känner sådant motstånd inför. Jag tycker det är så svårt att lära mig tekniska saker och är helt urusel på att ta instruktioner om sånt, för jag lyckas inte ens förmedla vad det är jag egentligen undrar över. Det slutar mest i ett hjärndött svammel om "men om jag trycker på den där, vad gör då denna dära och hur får jag bort såna där och varför gör den där saken på det dära viset?". Som en jävla rumpnisse på Siba...


OK, gav det hela ett försök i min iPC (fan - alla verkar ju ha såna där iPrylar. Det har inte jag. Men det är iNgen ursäkt för min tekniska iNkompetens).

 

 

Vad? Jag tror faktiskt att den här redovisningsformen egentligen passar mig bra, när jag väl kommit över de tekniska hindren. Ska testa mig fram mer och se vad jag kan lära mig om t ex övergångar, synkning och annat som kanske kan hjälpa mig att uttrycka en känsla, en stämning.

Hur? Jag tänker fortsätta att sätta ihop bilder av olika slag - kanske en del redan befintliga, både teckningar och foton. Jag ska framföralllt testa mig fram med kameran och mina bubbelhänder - kanske tillverka fler (om jag tål den tejpen) och kanske även ge mig ut, utanför hemmet. Ska nog ta med Egon någonstans också - få se om jag klarar av att bära honom utan att få en anafylaktisk chock, eller vad det nu heter...

Varför (eller hur nu frågeställningen skulle lyda)? Jag får massor av inspiration under handledningarna och det jag främst funderat över med viss ångest är just redovisningsdelen. Jag har alltid känt att jag gör mig bäst skriftligt, i alla fall inte live och film vore ju egentligen ett idealiskt redovisningssätt, för man kan ju få med så många aspekter av sitt projekt, inte bara den färdiga produkten.

Det får vara nog från den här babbel käften för idag. Så, Händerna på täcket. Dax för helg och bubbel av annat slag.

 

Obligatorium

Inser att jag ju inte gör som jag blivit tillsagd - mina inlägg uppfyller ju inte kriterierna! Inga tydliga vad, hur och varför och inte heller länkar jag till annat i tillräckligt hög grad. Fan. Jag lyder ju inte.

Inför handledningen på torsdag:
Vad - jag käkar antihistaminer så att jag kan få gjort lite på Egon varje dag. Funderar över vad jag skulle kunna ersätta honom med, vad han står för, vad han skulle kunna tillverkas av istället. Försöker komma förbi de begränsningar min egen kropp sätter upp. Lite typiskt, det här.

Hur - jag använder skyddsvantar och jobbar bara lite varje dag. Funderar över varför jag känner att det måste bli klart, vad nu klart är. Är det för att jag inte kommer på något annat? Också ganska typiskt i så fall. Men jag vill ju göra detta!

Varför - vi kom överens i basgruppen att formulera om den frågan, så den lät mindre förhörsartad. Nu minns jag inte hur den skulle lyda istället. Skitsamma - jag förhör mig själv hela tiden, men jävligt anklagande röst. Varför är det viktigt att bli klar med det här? Jo, jag måste bevisa för mig själv att det går. Om jag inte vinner över den här jävla kroppen, kan jag lika gärna ringa Arbetsförmedlingen nu och böna och be om ett fas3-jobb.

Who kills whom?

Jag har alltid hatat textilslöjd. Jag var  inte särskilt intresserad av träslöjd heller, men textilslöjd avskydde jag och dagen då man fick välja mellan de tu var en ren befrielse. När jag sedan började på en estetisk grundkurs på en folkhögsskola, innebar det till min stora förtvivlan nio timmar vävning i veckan under en termin. Inte för att det blev så mycket egentlig vävning - mest hade jag straffkommendering och fick sitta och solva tusentals trådar till dukar och jävla myggtjällsgardiner jag själv inte tänkte väva. 

Nu känns det som att jag förstått varför jag hatar textilslöjd så mycket. Det handlar om materialet. Garn, trådar och tyger är mjuka och lyder helt enkelt inte. De skrynklar sig, viker sig, veckar sig, glider ur nålsögon, ramlar ner på golvet och alla jävla knappnålar far åt helvete och man för börja om på nytt med nåt jävla glansigt, halt skittyg till nån ful jävla påse man ändå inte vill ha.

Oj då. Känsligt ämne, det där...

Varför har jag då kommit fram till denna djupsinniga och nödvändiga insikt, då? Jo, plast och tejp beter sig inte riktigt som jag vill heller - fastnar över-jävla-allt, glider, veckar sig, flyttar på sig, Har använt mig av skyddshandskar idag, för att slippa värsta klådan (verkar inte ha hjälpt ett skvatt - händerna börjar bränna och klia, as we speak...) och jag har befunnit mig i den typiska tecknade filmscenen, där något stackars disneydjur fastnar med en bit tejp på en tass.

Mitt bristande tålamod och uthållighet står helt enkelt inte ut med material som inte LYDER!!!!!

 Åh, tänker någon - vilken tur att mänskan valt läraryrket, då'rå...

Här är i alla fall Egon som han ser ut nu, efter dagens kvart med honom. Jag får liksom ta det en kvart i taget (fjantklåda). Undrar vem som tar död på vem först.

Pity the fool who gave birth to a monster

Egon börjar ta form, men lite typiskt nog kommer han nog inte bli klar. Han kommer eventuellt avsluta sina dagar i ofärdigt skick på någon typ av ovärdigt sätt.

Jag valde det här projektet för att på något vis illustrera hur konflikter kan sätta sig i kroppen, hur frustration kan skriva varningstecken på huden och ironiskt nog säger just min jävla skithud stopp. Visst - jag borde ha fattat att något som luktar så starkt och är av sådan effektiv karaktär som vävtejp ingalunda är bra för dig, men va faan!!!!

Dessa kort är inte nytagna - de är ganska exakt ett år gamla, men det är å andra sida exakt så som mina händer och armar mår just nu och idag funkade inte ens träningen. Såååå satans jävla fitttrött på att se ut och känna så här!!!!

Really Strange Glue

Har hur kul som helst med mina händer och mitt huvud. Passar ju dessutom bra med min föreställning om att konst handlar om att lida - jag tror nämligen att limmet i tejpen är mindre nyttig för mig - fy fan, vad mina händer brinner.

Big Giant Bubble Head

Gestaltning av konflikt, bubbly hands

Jag får erkänna att jag inte riktigt är i fas vad gäller obligatoriska inlägg - hur många man ska ha gjort i skrivande stund och tills när. Jag tröstar mig med att jag i alla fall skrivit en del och att jag fått ändan ur den djupa vagnen. Materialet är inköpt och jag har satt igång med vad det nu blir.

Vad? Jag har valt bubbelplast - bubbelemballage, eller vad nu den korrekta termen är. Med detta material, samt järntråd och tejp ska jag göra en konfliktfylld kropp med fokus på huden - därav valet av just bubbelplast.
Hur? Jag ska tejpa, linda mig fram till en skulptur i bubbelplast. Jag bygger ett skelett och sedan tejpar jag på som bara den.
Hur tänker jag nu (dvs varför?)? Jo, bubblorna representerar frustration, utslag, klåda, äckel och allt annan som oförmåga till vettig konflikthantering kan leda till. Jag har själv blivit jävligt varse vad min egen oförmåga kan leda till. Dessutom utmanar jag mig själv i det att jag helt frångått mina vanliga uttrycksformer (målning och teckning). Jag har inte ens skissat upp det hela - jag bara gör och det är läskigt för mig. Dels är materialet helt nytt för mig och dels har jag inte en klar plan eller ens en bild av hur det kommer se ut.

Jag missar tyvärr veckans handledning, men hoppas att det blir lika givande för de närvarande som det hittills varit. Själv kommer jag att njuta av tillvaron på dels en vårdcentral, dels i en tandläkarstol. Ska bli skitkul.

Cancerous

Gillar verkligen våra handledningsmöten. Känner mig upplyft och inspirerad efter varje gång.

Ska svänga förbi en grossist imorgon och köpa en rulle bubbelplast.

Vad är det med bubbelplast, egentligen? Gillar att klämma sönder bubblorna. Samtidigt ser de äckliga ut. På samma sätt som majskolvar ser jävligt äckliga ut. Det associerades till tumörer. Nästan så att det ligger i vårt kollektivt medvetna att äcklas av det som liknar döden. Cancer. Död. Evig separation. Min största ångest och rädsla. Skälet till min oförmåga att hantera konflikter. Lustig tankekedja det blev - från tumörer till bubbelplast.

En av deltagarna i handledningsgruppen är fantastisk på att skapa stämningar och påminner mig om Tim Burton. En av mina favoritfilmer av Tim Burton är Big Fish. Den handlar en del om det jobbigaste jag vet. Död. Evig Separation.

Gestaltningsprojektet börjar ta form?

Efter en helvetisk natt, skulle jag önska att jag kunde utagera min konflikt med detta jävla pollenhelvete, men man ska ju som bekant välja sina strider.

Det kliar. Det kliar något så infernaliskt hemskt och jag vet inte vad jag ska göra. Antihistaminerna hjälper inte, vågar inte ta någon kortison, för trots att man får en paus, så återkommer kliandet i dubbel dos. Dessutom går man upp en massa i vikt, pga att man binder vätska och får ökad aptit.

Mina ben, fötter och händer blöder och lederna känns svullna och mitt tålamod är i botten och jag hatar, hatar, hatar det här. Dessutom jävlas mina tänder och käkleder med mig - varför i helvete har jag slarvat med bettskenan????? Det isar och ilar, lagningar krossas och ramlar ur, tänder går sönder, vet inte hur eller var jag ska tugga. Pga ilningar och trasig tand, tuggar jag snett och får ännu mer ont i käkarna. Fy fan, vad jag är trött på att vara jag.

Fötterna värker - hallus valgus, nageltrång och Mortons syndrom. Axeln är sträckt och nämnde jag att det kliar?????


Alla mina konflikter har satt sig i kroppen. Alla knutna nävar i fickan, alla år av kedjerökande på soffan, alla nätter av tandagnisslan och allt hat, all ilska, all frustration står nu skrivet i huden, i munnen och i fötterna.

Jag vet inte hur min gestaltning ska se ut, men jag har en idé. Nu ska jag bara snatta ihop material, för jag är naturligtvis pank som en jävla kyrkråtta efter all sjukskrivning, tjänstledighet, mediciner och utredningar. Tacka fan för frisktandvård, i alla fall.

Avslutar med att säga piss, piss, piss, piss, piss. Jävla förbannade skitpollen - gå och dö!!!

Denna dagen - ett liv

Har pysslat med konfliktgestaltning hela dagen. Försökt vara kreativ med kläder, letat på Youtube, kört bil (en stooooooor, outtömlig källa till konflikter, bah!), pratat med la madre i telefon (om eventuell utställning, nonethe less - yikes, konfliktpotentialen bara ökar) och försökt få kroppen att inte jävlas så förbannat (jaja, förlåt för fan för alla cig, alla jävla år av tandgnissel och framförallt, förlåt mig för att ha stått och gått på er, jävla fötter!).

Vad har jag lärt mig? - Att konst föds ur smärta. Jag har nog inte tillräckligt ont, helt enkelt.

Hur har jag kommit till denna ack så djupa insikt? - Jag har ont, men inte fan kommer det något vettigt ur mig i alla fall.

Varför har jag lärt mig detta? - För att den dagen man slutar lära sig något är man död och mina käkleder, fötter och mitt huvud hintar att jag inte är det, alltså lever jag. Man lär inte så länge man lever. Man lever så länge man lär.


Ps. Det va' fan, va' människan svär.

Rock it, rock well, rock it real good

Under morgontimmarnas lek med kläder och galgar, kom jag att tänka på en gammal musikvideo, som jag såg nån gång på åttiotalet. Låten var i min mening ganska meningslös, men videon har bitit sig fast. Jag blev liksom obehaglig till mods då och blir det nog fortfarande.

Words come easy, but silence is golden

Hur fan ser en sån ut som skriver en sån här blogg? Typisk jävla svensklärare med medelålderskris. Nån som jublar och skålar ymnigt med sitt halvbilliga BIB-vin över förtjusningen att åter fått visa leg på Systemet (enda jävla leg som visas nuförtiden och enda system som verkar funka). En riktig bitterfitta, eller? Som inte klarar av att skriva fitta utan att rodna, trots att ordet ropas ut vitt och brett i bilköer och i ICA Maxis gångar.

Gnällkärring, borgarbracka, fettofitta...

Utklädningskläder sas det. Kläder som en gång köptes i syfte att vaddå? Klä upp?  Klä på? Klä ut? Ja, faktiskt. Jag går fanimej på maskerad varenda jävla dag.

Handledning i gestaltning igen. Fan, vad alla andra har bra idéer jämt? Varför är jag så förbannat jävla fantasilös och lat? Självcensurerande subba. Hur fan kan man vara så kritisk till något man inte ens får tummen ur röven att de facto genomföra?????

En del gnäller över svårigheten att "måla fult", eller oförmågan att "måla lite fint". Vad fan - jag kan ju för i helvete inte ens måla klart!!!!

Meh, tyst nu för fan, eller???? Silence is golden. Tala är silver, skriva är skuld...

Catch 22

Som student ställs man ibland inför motstridiga krav. Den akademiska världen är lite knepig, då den dels förespråkar nytänkande och originalitet, men samtidigt vilar på sekelgamla principer och disciplintraditioner. Det är bara OK att ha en åsikt och tes så länge rätt akademiker tyckt likadant och publicerat det i ett acceptabelt forum. Man får inte dra slutsatser som inte stöds av rätt akademiker, eller som inte refererats till på ett regelrätt korrekt sätt (parenteser eller fotnoter - det är frågan...). 

Även de institutioner som säger sig vilja ställa akademiska traditioner på ända, som anser sig vara lite rebelliska och fritänkande är ändå låsta i de traditioner, modeller och metoder som de vill protestera mot. Om de inte följer reglerna, så räknas nämligen inte deras verksamhet och därmed inte heller deras ifrågasättande av gällande normer.

Man inbillas ibland att tro att det inte finns något rätt och fel, som så - bara rätt eller fel sätt att argumentera på, detta utifrån gällande normer/metoder/discipliner. Dock skulle jag vilja påstå att genom att styra hur man får argumentera, så styr man också vilka teser som får lov att prövas.

Om en elev genom empirisk forskning, argumentation enligt konstens alla regler, gediget förarbete, research och referenser kommer fram till en, för det normerande samhället, vedervärdig slutsats, är det lätt för en handledare/lärare/pedagog att avfärda med hänvisning till svag argumentation, bristande reflektion eller utebliven progression i tankeverksamhet, eller något annat egentligen ganska subjektivt. Det är som sagt inte lätt att bedöma progression, reflektion och utveckling, då det ligger i betraktarens/bedömarens öga att avgöra vad som är tecken på att progression har skett.

Jag upplever ofta att dessa tankar avfärdas, för de är inte accepterade i rådande akademiskt klimat, men nevertheless är det så här jag tänker just nu - referenser eller inte.

Teaching Creativity

Har under många år funderat över min roll som lärare och minst sagt gått vilse. Övergav helt min ursprungliga vision om varför jag ville bli lärare. Inte så att jag glömde av det eller min inspirationskälla, men lusten och glädjen drunknade i ett hav av åtgärdsprogram, informella ledare och budgetnedskärningar. Undervisningsglädjen kvävdes av ilska och frustration över att fanimej aldrig räcka till, att äta, dricka och sova skola. Inte så att jag inte fattade att det "bara" är ett jobb, det är bara så, att elevernas öden förföljde mig hem. Mina närmsta vänner jobbade alla på samma skola och på nätterna drömde jag om gråtande elever, soc-tanter och trasiga kopieringsmaskiner. Ju mer frustrerad jag blev, desto starkare blev behovet av kontroll; till slut vågade nog vare sig elever eller kollegor andas i samma rum som mig - jag var ljudkänslig som få. Jag höll lika mycket koll på kollegors förmåga att skriva korrekta omdömen och passa tider som på elevers inlämningsdatum och antal fotbollar i korridoren. Jag blir andfådd av att skriva detta, pulsen och magsyra stiger och klådan tilltar.

Fritiden gick åt till gnäll över bag-in-boxvin och trots att vi ibland försökte införa en "inte-snacka-jobb"-regel, så bröts den efter fem minuters ansträngd tystnad - plågsam då insikten om hur tomt livet blivit sköljde över oss - vi som en gång varit unga, nya visionärer...

Har under det sista året fått anledning (eller ska jag säga möjligheten?) att fundera över framtiden och kommit fram till att jag vill vara lärare. Var nog egentligen aldrig säker på det innan; det var mer ett resultat av ett exkluderande av allt annat. Nu vet jag att jag vill jobba som lärare och jag vet varför och jag har inte tid att gå vilse en gång till. Gör jag det, får jag ta en annan väg och inte streta på bara för att bevisa något.

However; idag fick jag följande bild för ögonen. Läraren som förlösare av kreativitet som inte kanaliserats. Elever med ett enormt behov av att få uttrycka sig och alla har olika behov och olika förutsättningar och det är min uppgift att hjälpa deras inneboende kreativitet att hitta ut ur det som stänger inne. Lite "halleluja" över det och egentligen mår jag nästan lite illa över alla dessa pastellfärger, men för första gången på många år känner jag mig peppad och inspirerad och jävligt redo att gå till jobbet (med betoning på JOBBET).

F som i konflikter

Kanondag, även om jag hade önskat att jag någon gång kunde lära mig att hålla tand för tunga eller åtminstone käften.

Handledning i gestaltning av konflikt. Fantastisk grupp - supernöjd på alla sätt. Tack.

Är så oerhört konflikträdd. Funderar på varför. Funderar mycket på det jag spytt ur mig under middagen. Ber om ursäkt för det, btw.

Den person som främst format min oförmåga att hantera konflikter uppvisar en stark ängslan över vad andra ska tycka. Denna ängslan tar sig i uttryck i form av ett stort bekräftelsebehov och självhävdelsebehov. Brister kompenseras med föraktfulla fnysningar, som egentligen bottnar sig i avund. Där - så. Det är jag.

Usch. Dessa ord kommer att ångras, men å andra sidan kommer jag inte komma vidare om jag inte tar denna uppgift på allvar.


Morr.

Obligatoriskt inlägg #1 på tema konflikter

Gestaltningsprojektet har startat och detta känns en aning nervöst. Jag är inte van vid att jobba konstnärligt och experimenterande eller gestaltande alls och framförallt inte van vid att examineras på annat sätt än genom typiskt akademiska metoder. Spännande - ja, men aningen läskigt. Bra, dock, för jag behöver ändra mitt sätt att se på skola och undervisning av flera skäl.

Dels behöver jag tänka om, eftersom jag nu ska börja undervisa i ett helt nytt ämne - har tidigare undervisat i svenska, engelska och svenska som andraspråk. Bild behöver inte alls skilja sig från dessa ämnen, det jag har ambitionen att göra är att istället försöka integrera förhållningssättet jag har till bildämnet med mitt förhållningssätt till mina språkämnen och försöka arbeta processinriktat, vilket jag inte gjort så mycket tidigare.

Jag ska försöka att inte vara så låst i att allt ska vara mätbart, bara för att jag vill ha ryggen fri, gentemot föräldrar och elever. Jag har jobbat i många år och ska inte vara så ängslig. Det tar dessutom död på lusten att undervisa och det begränsar en i planerandet.

Jag måste hitta tillbaka till lusten att undervisa, annars hamnar jag bara i sjukskrivning och stress igen och då kommer jag aldrig att kunna återgå till lärarjobbet och det innebär en massa studieskulder och tid som lagts ner helt i onödan.

Vi ska göra en gestaltning på temat konflikt och till att börja med fundera över hur vi själva definierar begreppet konflikt och hur vi förhåller oss till det. För mig innebär konflikt en kollision och sådana undviker jag helst, för kollisioner medför oftast smärta av något slag.

Ordet känns spretigt och spetsigt och ger inga trevliga associationer.


Jag blir mer och mer medveten om hur jag egentligen tänker just i konflikter med andra. Jag gillar inte konflikter - är inte den typen som medvetet söker dem (men kanske ofta hamnar i dem?), men jag tror att vissa konflikter är nödvändiga för att man ska kunna konfrontera sidor hos sig själv. Under implementeringsarbetet med den nya läroplanen hamnar man ofta i konfliktsituationer, då olika lärares synsätt blottläggs och ställs mot varandra. Det är bra och nödvändigt och jag märker hur det skärper mina egna argument, hur det hjälper mig att formulera mig tydligare och även att ifrågasätta vad jag själv står.

En våldsam diskussion uppstod kring vikten av förmåga att använda passare och linjal. Är kunskap och förmåga att använda olika tekniker ett självändamål eller ett verktyg? Kan man skriva in förmåga att använda ett hjälpmedel som ett mål i sig och även betygsätta denna förmåga?

Jag har deltagit i många ämneskonferenser under mina nästan tio år inom yrket och upphör aldrig att förvånas över hur olika texter kan tolkas och vilka uppslitande konflikter dessa olika tolkningar ger upphov till. Det är svårt att se vad konflikterna egentligen bottnar i. Politik? Socio-ekonomisk bakgrund? Etnicitet, kultur, musiksmak?  Blir nog aldrig klok på detta, men jag tror att det främst handlar om prestige och fåfänga.

Jag ska visa den här videon för framtida elever:

Argument och/and arguments

Tillbaka efter VFU:n och vintern.

Idag skulle vi debattera och inte med nödvändighet försvara våra egna, personliga åsikter. Istället blev vi tilldelade en uppfattning och ställningstagande. Jag gillade upplägget, för det är väldigt applicerbart i en autentisk lektionssituation. Det passar när man ska jobba med argumentationsteknik med ungdomar, då många tycker det är oerhört jobbigt att framföra sina åsikter i gruppen.

Idag skulle ett debattlag stå för en mer processinriktad syn på undervisning och bedömning och det andra debattlaget skulle föreställa ett lärarlag som tror sig jobba processinriktat, men som de facto inte gör så.

Intressant att konstatera att det är lättare att "försvara" den rådande, mer traditionella, produktfokuserande undervisnings/bedömningssynen.

Intressant också att det kom fram att kursplanen för bild på gymnasiet skiljer sig så markant från den som ska användas för högstadiet.

Åter kan man konstatera att högstadiet är den studieperiod som nog är den mest absurda, där metoder, syfte och funktion helt går stick i stäv med varandra. Ska utveckla den tanken vidare i något senare inlägg - måste fundera på hur det ska låta.

Favorit i repris.

Tips och datorfrustration

http://pedagogstockholmblogg.se/maxentin/

En av mina kompisar - även hon lärare (som de flesta av min kompisar...) tipsade mig om den här killen. Jag har inte läst in mig på hans blogg ännu, men verkar underhållande och bitvis tankeväckande.

Har spenderat en stor del av helgen på att vara frustrerad och förbannad på min dator som gör konstiga saker. Jag grämer mig över att jag inte var den där lille datanörden när jag var liten, som fann Commodore 64 ofantligt intressant och som sedan dess djupt intresserat mig för allt i datorväg. Hade jag hyst ett genuint intresse för dessa apparater sedan barnsben hade mitt bankkonto sett annorlunda ut och jag hade inte hjälplöst suttit framför en halvgammal laptop, skrikande över att inte kunna se ett töntigt Youtube-klipp utan att uppdatera gud-vet-vad för bildskärmsdrivrutinerna...

Det är inte läraren i mig som är teknikfientlig och förändringsobenägen så snart kommunen kommer med ytterligare ett IT-projekt för skolan. Det är JAAAAAAG! Den där individen som fanns där innan jag bestämde mig för att gå en lärarutbildning, detta som ett resultat av det faktum att inget mer lukrativt låg för mig. Tro mig, hade jag varit bättre på och gillat datorer och siffror eller försäljning hade jag inte suttit här med kronisk nässelfeber och 490 000 kr i skuld till CSN.

Jag kan fylla huvudet med PLU-nummer och birollsinnehavare i engelska dramaserier, men när det kommer till datorer - BARA FUNKA, FÖR H-E!!! Jag bryr mig verkligen inte om hur eller varför; bara att. När det gäller datorer och andra tekniska prylar - ut med alla didaktiska frågor - effing work, goddamn it!



Morr.

Kollektiv - individ

Fundering efter att ha sett "Säljsekten" på SVT, Dokument inifrån.

Dagens ungdomar slits ut på löpande band i sälj- och servicesektorn i jakten på höga löner och därmed hög status. Fyrtiotalisterna undrar över vad som gått fel och om deras egna arbetsvillkor är en parentes. Samma generation slogs för och vann en oerhört fördelaktig livssituation, generellt och historiskt sett. Framförallt skapades en ny skolpolitik där individen ställdes i centrum, framför kollektivet.

Min kanske något tillspetsade fråga är följande:

Har man med denna individcentrering offrat kollektivet och därmed skapat en generation som har svårt att gå samman hävda sig mot vad som upplevs som starkare, högre och viktigare? Har denna individcentrering även försvårat för andra fokus som t ex förmåga till empati? I vår strävan att se varje individ och sätta varje individs behov och lust främst - har vi då misslyckats i att träna individerna i att hålla ihop?

Ja, det finns exempel där man kämpar i grupp i gemensam sak, men då talar vi om grupper med mer extrema åsikter och/eller metoder - det som ofta får etiketten aktivism. Det är inte det jag avser här, då aktivism av olika slag alltid funnits och ofta är ett uttryck för ungdomlig revolt och frigörelse.

Nej, det jag undrar över och som jag befarar håller på att gå förlorad är det som populärt benämns solidaritet. Jag är som bekant själv kluven till socialism, men kan inte låta bli att fundera på om det är så att just socialdemokraternas skolpolitik som dels syftat till att montera ner auktoriteter men också har satt individens behov främst, just bidragit till att skapa en ängslig och utsatt grupp som nu ska ut i arbetslivet. Dessa individer har inte fostrats med Ådalen i bakhuvudet och har vuxit upp i en samhälle där de fackliga pamparna snarare representerar den överhet men ska hålla ihop mot, än de representerat den anställde.

Jag blir ledsen när jag ser reportage som det ovannämnda och jag hoppas att vi i skolan kan hitta en balans där både individ och kollektiv värnas.

En skola för ingen.

Jag är inte en förespråkare av betyg som så, trots att det nog kan låta så. Jag tycker inte att betyg är ett mått på kunskap och jag tycker inte heller att det nödvändigtvis är så att det skolan lär ut är den kunskap som sedan krävs. Jag är inte heller särskilt förtjust i ämnessegregerad undervisning.

Min vilja står och växer i skogen. Om jag vill förändra skola och samhälle (vilket genererar vilket?), måste jag engagera mig politiskt på min fritid och inte använda skolan som en plattform för mina egna politiska ställningstaganden. Vygotskij talade om skolan som en opolitik plats. Det gäller även MIN politik, hur jävla rätt jag än anser mig ha.

Jag ska erkänna en sak, med risk för att bli lynchad. Jag röstade på djävulen själv och jag ska berätta varför. Jag vill ha en statlig skola. Jag vill inte att skolorna ska konkurrera med varandra. Jag vill inte att någon annan än samhället självt ska profitera på verksamheten och då endast i form av individer som mår bra och kan delta i samhället.

Jag tycker herr B är ute och cyklar på en enorm segelbåt på ett högst irriterande sätt, allt som oftast. B börjar i fel ända, men faktum kvarstår (enligt mig, nota bene) - för att kunna skapa en skola för alla, måste alla få tillgång till samma skola och det kan endast ske om skolan förstatligas. Endast då går det att göra genomgripliga förändringar. Som det är nu, präglas utbildningsväsendet av en djup orättvisa och detta för att skolan tillåtits bli ett politiskt experiment, med tillhörande prestigekamp och maktutövande och de som offras i första hand är eleverna, sedan lärarna och till syvende och sist, hela vårt samhälle.

Failing a test with dignity

Lite mer i linje med veckans serietema. Jättekul, tycker jag.