Det mesta kan på något vis kopplas till politik och så naturligtvis även det som sker i skolans värld. Det är väl i alla högsta grad politikernas labb/lekstuga. Det mest frustrerande måste väl vara att ens visioner inte kommer att bli realitet förrän några generationer framöver, om ens alls. Detta faktum tycks dock gå de flesta politiker förbi i deras iver att skapa den bästa skolan för alla och ingenvar.
Något som skolan ofta ses som är en konservator av rådande klassuppdelning och något många vill att skolan ska bli är något som motverkar cementerandet av denna. Det talas om snedrekrytering och att vissa samhälssklassers barn stängs ute, då de mer privilegerades barn får för stora fördelar via sina välutbildade föräldrar. Då förstår jag varför skolan av politiska skäl hela tiden tvingas igenom den ena snabba förändringen efter den andra. Avsikten måste ju vara att se till att skolan är en plats som inga högutbildade föräldrar ska kunna känna igen och därigenom kunna ge sina barn fördelar. Den skola jag som akademiker gått igenom ska inte vara densamma som mina barn går i.
Det ter sig ofta för mig att det är något extra fint att komma från ett klassiskt arbetarklasshem (mindre bra att komma från ett medelklasshem) och framförallt att som arbetarbarn ha erhållit en akademisk examen. Att som barn i en akademisk familj få ett gesällbrev - hur ser man på det? Min mamma är läkarsekreterare. Jag är dotter till en läkarsekreterare. Min dotters mor har en magisterexamen. Hmmmm.
Jag finner detta med klass väldigt intressant och väldigt infekterat och oerhört svårt att prata om och har inga illusioner om att sitta på några svar eller lösningar alls, men skulle önska att det vore lika lätt att snacka om som t ex syskonposition, musiksmak, hårfärg, religion, ras och...och....och...
fredag 31 december 2010
First strike out
Funderar ofta på varför läraryrket är så ringaktat. Det talas om legitimation, om skyddande av yrkestitel etc, men som jag ser det är det försent. Vi i Sverige har under många år effektivt och systematiskt monterat ner läraryrkets status. Intressant är att lärarna själva och lärarutbildningen deltar med så stor villighet i denna process genom att ständigt påtala för aspirerande studenter att det i princip inte finns något för dem i skolan att göra annat än att be om ursäkt för århundraden av maktmissbruk. Från min tid på lärarutbildningen är det jag minns tydligast dekonstruktionen och diskvalificeringen av rådande och tidigare verksamhet till förmån för alternativa pedagogiska metoder som i främst tillämpades/tillämpas i friskolor och i synnerhet i verksamhet för yngre barn. Som blivande högstadielärare/gymnasielärare fanns på den tiden inte mycket att hämta vad gäller litteratur eller erfarenhet (majoriteten av lärarutbildarna var fd förskole/låg/mellanstadielärare, alternativt icke varit i tjänst på ca 20 år).
Jag menar inte att läraren ska behandlas eller betraktas som en gud, en ofelbar oemotsägbar auktoritet, men lite mer förtroende än vi får idag hade varit bra, särskilt i avtalsrörelserna, där vårt fack ständigt pissar i LO:s motvind. Lite högre självkänsla som yrkesgrupp hade kanske inte heller suttit fel - det är svårt att förhandla om man inte själv anser sig vara värd något.
Den dagen då den första obehöriga lärarvikarien klev in genom dörren skulle lärarna gått ut i strejk. Tycker du att det är ok att dina egna barn undervisas/betygssätts av t ex en nybakad student på 19 bast, en extraknäckande chalmersstudent eller någon som tycker det är glassigt att leka lärare i väntan på bättre tider? Om så är fallet - vad gör du då på lärarutbildningen? Om inte - hjälp då till med att återupprätta någon sorts yrkesstolthet hos lärarna. Utgå inte och döm inte lärarkåren utifrån dina egna mest taskiga skolminnen. Få din omgivning att fatta att bara för att alla har gått i skolan innebär det inte att alla vet vad läraryrket innebär. Alla har varit hos tandläkaren och de flesta åkt buss. Jag är så trött på att höra hur alla andra vet bäst om mitt jobb. Jag vet banne mig inte bäst om andras.
Jag menar inte att läraren ska behandlas eller betraktas som en gud, en ofelbar oemotsägbar auktoritet, men lite mer förtroende än vi får idag hade varit bra, särskilt i avtalsrörelserna, där vårt fack ständigt pissar i LO:s motvind. Lite högre självkänsla som yrkesgrupp hade kanske inte heller suttit fel - det är svårt att förhandla om man inte själv anser sig vara värd något.
Den dagen då den första obehöriga lärarvikarien klev in genom dörren skulle lärarna gått ut i strejk. Tycker du att det är ok att dina egna barn undervisas/betygssätts av t ex en nybakad student på 19 bast, en extraknäckande chalmersstudent eller någon som tycker det är glassigt att leka lärare i väntan på bättre tider? Om så är fallet - vad gör du då på lärarutbildningen? Om inte - hjälp då till med att återupprätta någon sorts yrkesstolthet hos lärarna. Utgå inte och döm inte lärarkåren utifrån dina egna mest taskiga skolminnen. Få din omgivning att fatta att bara för att alla har gått i skolan innebär det inte att alla vet vad läraryrket innebär. Alla har varit hos tandläkaren och de flesta åkt buss. Jag är så trött på att höra hur alla andra vet bäst om mitt jobb. Jag vet banne mig inte bäst om andras.
måndag 20 december 2010
'tis the season
Var på en skola och besökte en avslutning med allt vad det innebär beträffande otåliga elever, smuliga pepparkakor och ledighetstörstande lärare. Efter att betygen delats ut och gnällts loss på, rusade eleverna hem utan det sedvanliga snöbollskriget och lärarna samlades för att pusta ut. Kändes lite underligt att för en gångs skull inte tillhöra någon av kategorierna.
Det talas mycket om lärarnas lov (nej, deras lov sjungs inte, jag pratar om allt missunnsamt gnäll över lärarnas ledighet). Låt mig få uttrycka mig som så här: loven är inte en förmån, det är en förutsättning. Jag kan inte komma på något annat jobb som är så intensivt, där du är i "direktsändning" (som det populärt kallas av lärarutbildare) hela tiden och där kravet på att ständigt vara på topp är högre.
Du ska vara snäll, tålmodig, sträng, rättvis, engagerad, entusiastisk, inspirerande, jämn i humöret, förutsägbar, lyhörd, altruistisk och rättrådig och inte nog med detta - du ska ha fingertoppskänsla, ha civilkurage, uppvisa psykologisk expertis och uppfostringsförmåga. Du ska som sagt vara engagerad, men inte ta åt dig personligt om du så får spottloskor, förolämpningar eller snöbollar slängda i ansiktet (för barn menar inte vad de gör och säger) och du får inte svära eller brusa upp, utan tänka på att vara den vuxne i alla situationer.
En sjuksköterska på akutmottagningen på ett av de större sjukhusen här i sta'n sa till mig att hon aldrig skulle vilja byta jobb. Hennes jobb är oerhört stressigt och innebär dåligt betalt, obekväma arbetstider och frustrerade, rädda och arga människor, men en sak påpekade hon som ändå gör lärarjobbet så mycket mer påfrestande: alla de egenskaper som nämnts ovan skall uppvisas för samma personer, dag efter dag, år efter år. Hon sa att visst stöter hon på patienter som verkligen inte är lätta att ha att göra med, men efter några timmar är denna patient inte hennes ansvar längre. Om jag har en sämre relation med en elev/förälder/kollega så är jag fast i den relationen i åratal, fast med samma krav på mig att ständigt vara den vuxne och tillmötesgående.
Visst - vi har alla kollegor vi kommer mindre väl överens med och som vi måste jobba med varje dag, men elever är inte kollegor. Deras föräldrar är inte kollegor. Men vi fungerar som dessa barns arbetsledare/chefer, men helt utan en chefs möjlighet att ekonomiskt bereda möjligheter och möta behov, dock med ansvaret och bördan att göra livsviktiga bedömningar i form av betygssättning. Vi har även ansvaret att se till att de inte kränker varandra, att de lyckas både akademiskt och socialt och att de inte byter skola (för då blir rektor ledsen). Vad gäller kollegor, så menar jag att på en skola blir konsekvenserna av dålig stämning större än på många andra arbetsplatser, då det påverkar tredje part på ett mer genomgående sätt.
Trötta, frustrerade och arga människor orkar inte göra ett bra jobb - oavsett vad det jobbet är och som lärare drabbar dina tillkortakommanden och brister personer vars framtid i mångt och mycket hänger på dig. Därför är det viktigt att man som lärare orkar vara en bra lärare och då är dessa pauser nödvändiga. Du måste få en paus från alla dessa mycket intensiva relationer du har med kanske hundratals elever. Även eleverna behöver den pausen.
När jag nu för första gången på många år går in i julfirande och julledighet utan att ha varit en hårt arbetande lärare, kan jag ändå glädjas djupt med mina fd kollegor och tänka att det är dem jävligt väl förunnat att få gå hem och ta en paus från den där direktsändningen.
Det talas mycket om lärarnas lov (nej, deras lov sjungs inte, jag pratar om allt missunnsamt gnäll över lärarnas ledighet). Låt mig få uttrycka mig som så här: loven är inte en förmån, det är en förutsättning. Jag kan inte komma på något annat jobb som är så intensivt, där du är i "direktsändning" (som det populärt kallas av lärarutbildare) hela tiden och där kravet på att ständigt vara på topp är högre.
Du ska vara snäll, tålmodig, sträng, rättvis, engagerad, entusiastisk, inspirerande, jämn i humöret, förutsägbar, lyhörd, altruistisk och rättrådig och inte nog med detta - du ska ha fingertoppskänsla, ha civilkurage, uppvisa psykologisk expertis och uppfostringsförmåga. Du ska som sagt vara engagerad, men inte ta åt dig personligt om du så får spottloskor, förolämpningar eller snöbollar slängda i ansiktet (för barn menar inte vad de gör och säger) och du får inte svära eller brusa upp, utan tänka på att vara den vuxne i alla situationer.
En sjuksköterska på akutmottagningen på ett av de större sjukhusen här i sta'n sa till mig att hon aldrig skulle vilja byta jobb. Hennes jobb är oerhört stressigt och innebär dåligt betalt, obekväma arbetstider och frustrerade, rädda och arga människor, men en sak påpekade hon som ändå gör lärarjobbet så mycket mer påfrestande: alla de egenskaper som nämnts ovan skall uppvisas för samma personer, dag efter dag, år efter år. Hon sa att visst stöter hon på patienter som verkligen inte är lätta att ha att göra med, men efter några timmar är denna patient inte hennes ansvar längre. Om jag har en sämre relation med en elev/förälder/kollega så är jag fast i den relationen i åratal, fast med samma krav på mig att ständigt vara den vuxne och tillmötesgående.
Visst - vi har alla kollegor vi kommer mindre väl överens med och som vi måste jobba med varje dag, men elever är inte kollegor. Deras föräldrar är inte kollegor. Men vi fungerar som dessa barns arbetsledare/chefer, men helt utan en chefs möjlighet att ekonomiskt bereda möjligheter och möta behov, dock med ansvaret och bördan att göra livsviktiga bedömningar i form av betygssättning. Vi har även ansvaret att se till att de inte kränker varandra, att de lyckas både akademiskt och socialt och att de inte byter skola (för då blir rektor ledsen). Vad gäller kollegor, så menar jag att på en skola blir konsekvenserna av dålig stämning större än på många andra arbetsplatser, då det påverkar tredje part på ett mer genomgående sätt.
Trötta, frustrerade och arga människor orkar inte göra ett bra jobb - oavsett vad det jobbet är och som lärare drabbar dina tillkortakommanden och brister personer vars framtid i mångt och mycket hänger på dig. Därför är det viktigt att man som lärare orkar vara en bra lärare och då är dessa pauser nödvändiga. Du måste få en paus från alla dessa mycket intensiva relationer du har med kanske hundratals elever. Även eleverna behöver den pausen.
När jag nu för första gången på många år går in i julfirande och julledighet utan att ha varit en hårt arbetande lärare, kan jag ändå glädjas djupt med mina fd kollegor och tänka att det är dem jävligt väl förunnat att få gå hem och ta en paus från den där direktsändningen.
fredag 17 december 2010
Kreera, krevera II
Satt och läste en artikel i en facklig tidning för lärare. En professor i kognitiv neurovetenskap/internationell konsertpianist (all rolled into one), Fredrik Ullén, pratar om kreativitet och kreativa miljöer. Han verkar vara en anhängare av både Howard Gardner och Mihaly Csikszentmihalyis (nej, skrevs inte alls med tidningen liggande på tangentbordet).
Ullén definierar kreativitet som "förmågan att ta fram originella och nya idéer och samband" i kombination med "förmågan att fånga upp, strukturera och slutföra de bra idéerna" och menar därmed att kreativitet handlar om balans mellan "skapandets frihet och den naturvetenskapliga metodiken". (Skolvärlden, nr 10, 2010).
När Ullén sedan berättar om egna erfarenheter av kreativa miljöer, pratar han inte om färggranna väggar eller visst möblemang eller musik på eller av under lektionstid. Han betonar lärarens roll och att det är en genuint entusiastiska lärare som skapar kreativa miljöer.
Det finns mycket att säga om lärarrollen och om hur den påverkas av politiska beslut och hur läraren ska tillåtas vara lärare, detta tvista de lärde och framförallt olärde om. Dock måste vi skapa en skola där lärarna ORKAR vara genuint entusiastiska och detta sker genom att ge lärarna dels status, dels tid - inte mer tid MED elever, utan mer tid FÖR elever. Vi behöver få större förtroende från de vi tjänar, inte ständigt få slängt i ansiktet att vem som helst kan göra vårt jobb och att vi minsann har så otroligt mycket mer ledig tid. Så många snackar skit om oss och vårt yrke, ändå verkar minsann ingen vilja byta! Konstigt. Varför vill ingen ha det där glassiga jobbet, som vem som helst klarar av och som innebär så mycket ledigt tid?
Jag håller med Fredrik Ullén - det är genuint entusiastiska lärare som skapar de mest kreativa miljöerna och då spelar faktiskt metodik, didaktik och andra -iker mindre roll. Tänk om lärarutbildningen istället kunde ägna sin verksamhet åt att rusta sina studenter inför ett yrkesliv under ständig lupp och vågade stötta sina studenter i kampen för ett läraryrke där lärare tillåts vara lärare.
Morr i halkan.
Ullén definierar kreativitet som "förmågan att ta fram originella och nya idéer och samband" i kombination med "förmågan att fånga upp, strukturera och slutföra de bra idéerna" och menar därmed att kreativitet handlar om balans mellan "skapandets frihet och den naturvetenskapliga metodiken". (Skolvärlden, nr 10, 2010).
När Ullén sedan berättar om egna erfarenheter av kreativa miljöer, pratar han inte om färggranna väggar eller visst möblemang eller musik på eller av under lektionstid. Han betonar lärarens roll och att det är en genuint entusiastiska lärare som skapar kreativa miljöer.
Det finns mycket att säga om lärarrollen och om hur den påverkas av politiska beslut och hur läraren ska tillåtas vara lärare, detta tvista de lärde och framförallt olärde om. Dock måste vi skapa en skola där lärarna ORKAR vara genuint entusiastiska och detta sker genom att ge lärarna dels status, dels tid - inte mer tid MED elever, utan mer tid FÖR elever. Vi behöver få större förtroende från de vi tjänar, inte ständigt få slängt i ansiktet att vem som helst kan göra vårt jobb och att vi minsann har så otroligt mycket mer ledig tid. Så många snackar skit om oss och vårt yrke, ändå verkar minsann ingen vilja byta! Konstigt. Varför vill ingen ha det där glassiga jobbet, som vem som helst klarar av och som innebär så mycket ledigt tid?
Jag håller med Fredrik Ullén - det är genuint entusiastiska lärare som skapar de mest kreativa miljöerna och då spelar faktiskt metodik, didaktik och andra -iker mindre roll. Tänk om lärarutbildningen istället kunde ägna sin verksamhet åt att rusta sina studenter inför ett yrkesliv under ständig lupp och vågade stötta sina studenter i kampen för ett läraryrke där lärare tillåts vara lärare.
Morr i halkan.
torsdag 16 december 2010
Individen i centrum, vem nu den där Individen är...
Läste precis i en facktidning för lärare om buller och att ett visst buller i klassrummet kan hjälpa elever med koncentrationssvårigheter. Forskaren som kommit fram till detta uppmanar lärare att experimentera med olika ljudmiljöer och se vad som passar den enskilde eleven bäst. En del elever behöver veta att de kan resa sig från sin stol och gå ett varv. En del elever behöver få lyssna på musik i lurar. Andra elever måste få "prata sig till kunskap". En del elever funkar bäst i grupp, andra ensamma. En del elever vill ha föreläsningar, andra vill ha ren handledning.
Det är intressant att vissa elever ska anpassa sig och lära sig att acceptera andras olikheter, medan andra typer av elever tillåts styra hur ett klassrum ska fungera. De "tysta, duktiga flickorna" ska acceptera och lära sig tolerera de "stökiga pojkarna" som inte kan sitta still. De "starka" eleverna ska användas som lärarnas hjälpredor som stötdämpare och assistenter med motiveringen att det stärker deras sociala och empatiska kompetens.
Det är ett faktum att allas behov inte är lika mycket värda i skolan, trots alla vackra ord om eleven i centrum och individanpassad undervisning. Det är vissa elevers behov och vissa typer av individer man ska utgå ifrån. Individanpassad undervisning är en pedagogisk teori i sig och som alla andra teorier är den svår att omsätta i praktik och i slutändan är det ändå individerna som får anpassa sig efter teorin.
Det är intressant att vissa elever ska anpassa sig och lära sig att acceptera andras olikheter, medan andra typer av elever tillåts styra hur ett klassrum ska fungera. De "tysta, duktiga flickorna" ska acceptera och lära sig tolerera de "stökiga pojkarna" som inte kan sitta still. De "starka" eleverna ska användas som lärarnas hjälpredor som stötdämpare och assistenter med motiveringen att det stärker deras sociala och empatiska kompetens.
Det är ett faktum att allas behov inte är lika mycket värda i skolan, trots alla vackra ord om eleven i centrum och individanpassad undervisning. Det är vissa elevers behov och vissa typer av individer man ska utgå ifrån. Individanpassad undervisning är en pedagogisk teori i sig och som alla andra teorier är den svår att omsätta i praktik och i slutändan är det ändå individerna som får anpassa sig efter teorin.
söndag 12 december 2010
Övergripande ämnen
Kilskrift - om konstarter och matematik i lärandet av Madeleine Hjort är en antologi i vilken olika författare med olika bakgrund inom skola och lärarutbildning diskuterar hur man genom olika konstarter kan förbättra elevers förståelse och utveckling inom framförallt ämnet matematik, som så ofta betraktas som de estetiska ämnenas motsats.
Flera artiklar var intressanta, flera kändes mer som insparkande av öppna dörrar. Ofta nickar jag igenkännande, ibland provoceras jag av vad jag upplever som naivitet, av kategoriserande och arrogans. Jag känner viss grad av inspiration och önskan av att pröva själv, men känner viss uppgivenhet, då just min egen erfarenhet av ämnesövergripande projekt illustreras av ett ständigt strandade på en flodbank av frustration, tidsbrist, svag ledning och prestige.
Jag finner det oerhört intressant att läsa om dansen i ett tvärvetenskapligt/pedagogiskt sammanhang och funderar över varför de flesta jag känner inte har några som helst problem med att röra sig i takt till musik, men så många (i synnerhet jag själv) har oerhört svårt att ta den enklaste, mest okomplicerade koreografi under exempelvis aerobics-eller yogapass. Vad händer i huvudet egentligen? Det känns som att det då blir så tydligt att det är olika processer i hjärnan som sätts igång i olika sammanhang.
Jag funderar även över det här med skolans uppgift och fastnar hela tiden i "hönan-ägget". Kan skolan tjäna allmänheten, när samtidigt skolan skapar allmänheten? Är inte hela utbildningsapparaten en självmotsägelse, en paradox? Finns det någon poäng i att ha lärarutbildningen, när vi vet att det är en omöjlighet att veta vilka utbildningsbehov dagens lärarstudenter kommer att möta och vilka förväntningar de kommer att ha på sig?
Jag tror det handlar om att ännu tydligare försöka definiera VAD vi de facto kan (vågar-man-skriva-det?) överföra i fråga om kunskap/erfarenhet. Teoretiker och lärarutbildare tenderar att helt diskvalificera allt gammalt till förmån för det nya och kastar ofta ut ungen med badvattnet och diskvalificerar samtidigt sig själva. De är själva en produkt av den utbildning de själva förkastar - antingen som konserverare och reproducerare av den, eller som motreaktörer av densamma (nu hittade jag nog på nya ord...). All the same - de kan inte frigöra sig från den och en reaktion står fortfarande i relation till det som det protesteras mot och denna protest kommer i sin tur att skapa en reaktion, som kommer att gå stick i stäv. Pendeln svänger. Så är det.
Nåväl, nu ska jag snart åter utsätta min samarbetsovilliga hjärna för utmaningar inom det kinetiska området.
Flera artiklar var intressanta, flera kändes mer som insparkande av öppna dörrar. Ofta nickar jag igenkännande, ibland provoceras jag av vad jag upplever som naivitet, av kategoriserande och arrogans. Jag känner viss grad av inspiration och önskan av att pröva själv, men känner viss uppgivenhet, då just min egen erfarenhet av ämnesövergripande projekt illustreras av ett ständigt strandade på en flodbank av frustration, tidsbrist, svag ledning och prestige.
Jag finner det oerhört intressant att läsa om dansen i ett tvärvetenskapligt/pedagogiskt sammanhang och funderar över varför de flesta jag känner inte har några som helst problem med att röra sig i takt till musik, men så många (i synnerhet jag själv) har oerhört svårt att ta den enklaste, mest okomplicerade koreografi under exempelvis aerobics-eller yogapass. Vad händer i huvudet egentligen? Det känns som att det då blir så tydligt att det är olika processer i hjärnan som sätts igång i olika sammanhang.
Jag funderar även över det här med skolans uppgift och fastnar hela tiden i "hönan-ägget". Kan skolan tjäna allmänheten, när samtidigt skolan skapar allmänheten? Är inte hela utbildningsapparaten en självmotsägelse, en paradox? Finns det någon poäng i att ha lärarutbildningen, när vi vet att det är en omöjlighet att veta vilka utbildningsbehov dagens lärarstudenter kommer att möta och vilka förväntningar de kommer att ha på sig?
Jag tror det handlar om att ännu tydligare försöka definiera VAD vi de facto kan (vågar-man-skriva-det?) överföra i fråga om kunskap/erfarenhet. Teoretiker och lärarutbildare tenderar att helt diskvalificera allt gammalt till förmån för det nya och kastar ofta ut ungen med badvattnet och diskvalificerar samtidigt sig själva. De är själva en produkt av den utbildning de själva förkastar - antingen som konserverare och reproducerare av den, eller som motreaktörer av densamma (nu hittade jag nog på nya ord...). All the same - de kan inte frigöra sig från den och en reaktion står fortfarande i relation till det som det protesteras mot och denna protest kommer i sin tur att skapa en reaktion, som kommer att gå stick i stäv. Pendeln svänger. Så är det.
Nåväl, nu ska jag snart åter utsätta min samarbetsovilliga hjärna för utmaningar inom det kinetiska området.
torsdag 9 december 2010
Kreera, krevera
Vad är kreativitet? Vad innebär det att skapa? Det känns som att varenda människa nuförtiden ska uttrycka sig och visa sin kreativa sida. Det pyntas och putsas i hem, i trädgårdar, i grytor och ansikten. Allt ska förändras, förbättras och utvecklas och aldrig får man vara nöjd.
Jag vet inte om jag tycker att det främjar kreativitet. Jag får snarare ångest i halsen av att gå in på Panduro och se alla som hysteriskt letar fina papper till sitt scrapbookande.
Anna Carlsson pratade under sin föreläsning om kreativitet i anknytning till problemlösning och ja, det känns ju helt riktigt. Att se ett problem är att inse att förändring behövs och att genomföra den förändringen är ju att skapa, eftersom du då sätter igång något nytt.
På samma sätt känns det även korrekt att påstå att konst föds ur smärta, om konst ska ses som ett uttryck för kreativitet. Konstnären upplever någon form av kris, ur vilken h*n behöver ta sig ur och uttrycket för denna vilja/frustration resulterar i någon typ av verk. Ett verk med endast ett dekorativt syfte ses antingen som hötorgskonst eller design.
Jag finner att jag ständigt återvänder till en pjäs/bok som även filmatiserats med Michael Caine och Julie Walters. För mig handlar denna pjäs om kreativitet. Jag såg filmen på TV 1991 och sedan återkom pjäsen både under min folkhögskoletid och under min lärarutbildning på litteraturlistan på A-kursen i engelska. Jag skrev min D-uppsats om den och jag finner den ständigt relevant.
Pjäsen heter "Educating Rita" och hade premiär 1980, filmades 1983. Den handlar om förändring och om val. Vikten av att känna att man har ett val är det centrala och det är något som jag ser som något starkt förknippat med kreativitet.
Att uppleva att man har ett val och inte en slav under andras önskemål är nog det som kännetecknar känslan av frihet. Det spelar ingen roll vad du gör, hur du lever ditt liv så länge du upplever att det är ditt eget val och för att kunna ha det valet krävs bildning, inte nödvändigtvis formell utbildning, men ofta så, eftersom det västerländska samhället är utformat som så att för att få makten över sin tid, krävs pengar och för att tjäna tillräckligt med pengar för att få makten över sin tid, så krävs ofta den typ av kvalifikationer som en längre utbildning ger.
Vi upplever nog ofta att våra val är våra egna, men dessa styrs av förväntningar som formas under vår uppväxt, av föräldrar, släkt och vänner och massmedia. Antingen formar vi våra liv som utifrån dessa förväntningar, eller så formar vi våra liv som ett uttryck för protest mot vad vi upplever som rådande normer. Dock kvarstår då dessa normer som formgivande - därför ter sig ofta subkulturer och proteströrelser så konformistiska, då de är en spegelbild av den konformism de protesterar mot.
Sammanfattningsvis: Ur frustration föds kreativitet, men kravet på kreativitet kan i sig skapa frustration som i sin tur leder till kreativitet och så går vi runt en enebärsbuske (eller pulsar runt, som det ser ut i skrivande stund).
Bifogar en egen illustration av hur kreativitet och frustration möttes i mitt huvud för ett tag sedan.
Lägger till en klipp som nog de flesta av er redan sett, men som för mig är ett gott exempel på kreativitet i kombination med originalitet och hantverk som väcker både tankar och känslor, alltså vad jag personligen betraktar som konst.
Jag vet inte om jag tycker att det främjar kreativitet. Jag får snarare ångest i halsen av att gå in på Panduro och se alla som hysteriskt letar fina papper till sitt scrapbookande.
Anna Carlsson pratade under sin föreläsning om kreativitet i anknytning till problemlösning och ja, det känns ju helt riktigt. Att se ett problem är att inse att förändring behövs och att genomföra den förändringen är ju att skapa, eftersom du då sätter igång något nytt.
På samma sätt känns det även korrekt att påstå att konst föds ur smärta, om konst ska ses som ett uttryck för kreativitet. Konstnären upplever någon form av kris, ur vilken h*n behöver ta sig ur och uttrycket för denna vilja/frustration resulterar i någon typ av verk. Ett verk med endast ett dekorativt syfte ses antingen som hötorgskonst eller design.
Jag finner att jag ständigt återvänder till en pjäs/bok som även filmatiserats med Michael Caine och Julie Walters. För mig handlar denna pjäs om kreativitet. Jag såg filmen på TV 1991 och sedan återkom pjäsen både under min folkhögskoletid och under min lärarutbildning på litteraturlistan på A-kursen i engelska. Jag skrev min D-uppsats om den och jag finner den ständigt relevant.
Pjäsen heter "Educating Rita" och hade premiär 1980, filmades 1983. Den handlar om förändring och om val. Vikten av att känna att man har ett val är det centrala och det är något som jag ser som något starkt förknippat med kreativitet.
Att uppleva att man har ett val och inte en slav under andras önskemål är nog det som kännetecknar känslan av frihet. Det spelar ingen roll vad du gör, hur du lever ditt liv så länge du upplever att det är ditt eget val och för att kunna ha det valet krävs bildning, inte nödvändigtvis formell utbildning, men ofta så, eftersom det västerländska samhället är utformat som så att för att få makten över sin tid, krävs pengar och för att tjäna tillräckligt med pengar för att få makten över sin tid, så krävs ofta den typ av kvalifikationer som en längre utbildning ger.
Vi upplever nog ofta att våra val är våra egna, men dessa styrs av förväntningar som formas under vår uppväxt, av föräldrar, släkt och vänner och massmedia. Antingen formar vi våra liv som utifrån dessa förväntningar, eller så formar vi våra liv som ett uttryck för protest mot vad vi upplever som rådande normer. Dock kvarstår då dessa normer som formgivande - därför ter sig ofta subkulturer och proteströrelser så konformistiska, då de är en spegelbild av den konformism de protesterar mot.
Sammanfattningsvis: Ur frustration föds kreativitet, men kravet på kreativitet kan i sig skapa frustration som i sin tur leder till kreativitet och så går vi runt en enebärsbuske (eller pulsar runt, som det ser ut i skrivande stund).
Bifogar en egen illustration av hur kreativitet och frustration möttes i mitt huvud för ett tag sedan.
Lägger till en klipp som nog de flesta av er redan sett, men som för mig är ett gott exempel på kreativitet i kombination med originalitet och hantverk som väcker både tankar och känslor, alltså vad jag personligen betraktar som konst.
måndag 6 december 2010
söndag 5 december 2010
Syns inte, finns inte
Mitt i denna måstenas högtider, då 80-talets välgörenhetslåtar går på repeat på radion och Absolut X-massamlingar funderar jag på det där med måsten.
Vad måste man egentligen göra? Varifrån kommer alla dessa måsten? Våra morsor? Våra solsidoknarkande kompisar? Disney?
Jag måste äta, sova och hålla lagom kroppstemperatur. Allt annat har med sociala koder att göra, vad flocken tycker och längtan efter tillhörighet. Många påstår att de skiter blankt i vad folk tycker, något jag inte tror ett skit på. Har aldrig stött på en människa som konsekvent struntar i vad folk tycker - alla har någon eller några vars åsikter väger väldigt tungt, låt gå för at denna någon eller några kanske inte platsar i heminredningsprogrammen eller i Vi Föräldrar. Faktum är att de som starkast hävdar att de skiter i andras åsikter ofta uppför sig som att det är just andras åsikter som de går igång på. Att själva ignorerandet av andras synpunkter är själva motivationen till deras eget handlande. De sätter någon typ av stolthet i att gå emot strömmen och det är ju definitivt att uppmärksamma opinionen.
Jag tror att när människans basala behov är tillgodosedda vidtar andra behov - framförallt det mycket starka behovet av bekräftelse, bevis på att man finns för någon. Detta på gott och på ont. Gott för magsårsmedicinstillverkarna. Ont för plånboken. Det kostar att bekräftas. Du ska ha alla de rätta attiraljerna, om det sedan handlar om rätt inredningsdetaljer, rätt klädesmärken, rätt hemelektronik eller rätt tatueringar. Att synas är inte gratis.
Borde vi då återgå till att ägna all vår tid åt att fixa käk för dagen (inte fylla frysen) och att fylla på kodynga på hyddorna när det blir kallt? Då hade vi inte tid med att hålla på att synas för att få bekräftelse hela tiden. Inte vet jag. Jag ger mig och böjer mig för måstena, plockar fram dammsugaren och tänder den där förbannade adventsljusstaken och skäms i takt till "Do they know it's Christmas?".
Vad måste man egentligen göra? Varifrån kommer alla dessa måsten? Våra morsor? Våra solsidoknarkande kompisar? Disney?
Jag måste äta, sova och hålla lagom kroppstemperatur. Allt annat har med sociala koder att göra, vad flocken tycker och längtan efter tillhörighet. Många påstår att de skiter blankt i vad folk tycker, något jag inte tror ett skit på. Har aldrig stött på en människa som konsekvent struntar i vad folk tycker - alla har någon eller några vars åsikter väger väldigt tungt, låt gå för at denna någon eller några kanske inte platsar i heminredningsprogrammen eller i Vi Föräldrar. Faktum är att de som starkast hävdar att de skiter i andras åsikter ofta uppför sig som att det är just andras åsikter som de går igång på. Att själva ignorerandet av andras synpunkter är själva motivationen till deras eget handlande. De sätter någon typ av stolthet i att gå emot strömmen och det är ju definitivt att uppmärksamma opinionen.
Jag tror att när människans basala behov är tillgodosedda vidtar andra behov - framförallt det mycket starka behovet av bekräftelse, bevis på att man finns för någon. Detta på gott och på ont. Gott för magsårsmedicinstillverkarna. Ont för plånboken. Det kostar att bekräftas. Du ska ha alla de rätta attiraljerna, om det sedan handlar om rätt inredningsdetaljer, rätt klädesmärken, rätt hemelektronik eller rätt tatueringar. Att synas är inte gratis.
Borde vi då återgå till att ägna all vår tid åt att fixa käk för dagen (inte fylla frysen) och att fylla på kodynga på hyddorna när det blir kallt? Då hade vi inte tid med att hålla på att synas för att få bekräftelse hela tiden. Inte vet jag. Jag ger mig och böjer mig för måstena, plockar fram dammsugaren och tänder den där förbannade adventsljusstaken och skäms i takt till "Do they know it's Christmas?".
tisdag 30 november 2010
Make over, fake over, take over
Well, screw me gently with a chainsaw and colour me Kaukasian.
Såg just ett helt avskyvärt deprimerande program i genren freakomentär med frekventa kirurgiska inslag och ingrepp. Yuck. Inte för att TV-tablåerna på något vis lider brist på deprimerande dumma dokumentärer, men detta var alldeles särdeles deprimerande. Plastikkirurger på fancy Harley Street som tjänar grova pengar på andras fysiska komplex och bristande självkänsla och sedan rättfärdigar det med att deras verksamhet kan ses som en del i globaliseringsprocessen, i vilken ett utjämnande mellan etniciteter skulle bidra till minskad rasism... Jag slår mig på min olivgula panna, drar ett djupt andetag genom min platta näsa och låter tårarna falla ur mina krokiga tårkanaler.
Ännu lustigare blir det när man börjar snacka om kroppsformer som något främst genetiskt betingat. Som importerad från ett land där majoriteten är oerhört slank (laktosfri sea food, perhaps?), och som uppväxt i ett laktosmunchande land kan jag nog fungera som ett levande bevis på att den där slankheten nog har mer med kosten att göra än med mina chip-chopgener.
Som sagt, det finns många dokumentärer om plastikkirurgi och skönhetsideal, men det var intressant att fundera på det med etnicitet i bakhuvudet. I Japan, Sydkorea och säkerligen även i Kina är det vanligt att man opererar ögonen för ett mer västerländskt utseende, likadant opereras många mellanöstern-näsor till att efterlikna det mer rakryggade (haha) västerländska idealet.
Vi kan tycka vad vi vill om detta, tyvärr - det förändrar ingenting. Det spelar ingen roll att vi sätter svarta peruker på skyltdockorna på JC eller att Tyra Banks leder ANTM år efter år - det är ett faktum att det västerländska skönhetsidealet är det ledande och så kommer det att vara tills dess att en annan etnicitets kultur får samma genomslagskraft på ekonomin.
Det finns tankar (icke på något sätt nödvändigtvis representativa för adopterade, nota bene!) om att det är inhumant att adoptera asiatiska pojkar till väst, då dessa kommer att få svårare att fortplanta sig, då asiatiska män generellt anses som mindre sexuellt attraktiva. Se länkar här
och här
Under denna termin har vi uppmanats att fundera över det här med kultur, identitet och gränser och som jag nämnt tidigare är det begrepp jag oftare än önskat får anledning att fundera över och jag hamnar hela tiden i samma spår - språket är nyckeln, både språk ur ett rent geografiskt synsätt, dvs att det finns en poäng att tala svenska om man ska leva i Sverige, men även vad gäller sociolektsynpunkt - tala med lärde på latin o s v.
Dock påminner mig detta TV-program om att det finns saker inte ens språket rår på och det är hur könsroller/könsidentitet och identitet/etnicitet hänger ihop (har inte ens begreppen klara för mig här).
Mina länkar leder till en person som uttalat/uttalar sig oerhört skarpt och i många stycken extremt, men hans tankar väcker tankar även hos mig, åtminstone vissa dagar.
Till syvende och sist får jag väl helt enkelt sluta mig till att endast teknik och plånbok sätter gränser för människans make-overbesatthet och vad som styr hur och varför dessa make-overs genomförs får jag nog överlåta åt någon som studerar till något annat än bildlärare, t ex socialantropolog, beteendevetare eller kanske etnolog, vad vet jag?
Såg just ett helt avskyvärt deprimerande program i genren freakomentär med frekventa kirurgiska inslag och ingrepp. Yuck. Inte för att TV-tablåerna på något vis lider brist på deprimerande dumma dokumentärer, men detta var alldeles särdeles deprimerande. Plastikkirurger på fancy Harley Street som tjänar grova pengar på andras fysiska komplex och bristande självkänsla och sedan rättfärdigar det med att deras verksamhet kan ses som en del i globaliseringsprocessen, i vilken ett utjämnande mellan etniciteter skulle bidra till minskad rasism... Jag slår mig på min olivgula panna, drar ett djupt andetag genom min platta näsa och låter tårarna falla ur mina krokiga tårkanaler.
Ännu lustigare blir det när man börjar snacka om kroppsformer som något främst genetiskt betingat. Som importerad från ett land där majoriteten är oerhört slank (laktosfri sea food, perhaps?), och som uppväxt i ett laktosmunchande land kan jag nog fungera som ett levande bevis på att den där slankheten nog har mer med kosten att göra än med mina chip-chopgener.
Som sagt, det finns många dokumentärer om plastikkirurgi och skönhetsideal, men det var intressant att fundera på det med etnicitet i bakhuvudet. I Japan, Sydkorea och säkerligen även i Kina är det vanligt att man opererar ögonen för ett mer västerländskt utseende, likadant opereras många mellanöstern-näsor till att efterlikna det mer rakryggade (haha) västerländska idealet.
Vi kan tycka vad vi vill om detta, tyvärr - det förändrar ingenting. Det spelar ingen roll att vi sätter svarta peruker på skyltdockorna på JC eller att Tyra Banks leder ANTM år efter år - det är ett faktum att det västerländska skönhetsidealet är det ledande och så kommer det att vara tills dess att en annan etnicitets kultur får samma genomslagskraft på ekonomin.
Det finns tankar (icke på något sätt nödvändigtvis representativa för adopterade, nota bene!) om att det är inhumant att adoptera asiatiska pojkar till väst, då dessa kommer att få svårare att fortplanta sig, då asiatiska män generellt anses som mindre sexuellt attraktiva. Se länkar här
och här
Under denna termin har vi uppmanats att fundera över det här med kultur, identitet och gränser och som jag nämnt tidigare är det begrepp jag oftare än önskat får anledning att fundera över och jag hamnar hela tiden i samma spår - språket är nyckeln, både språk ur ett rent geografiskt synsätt, dvs att det finns en poäng att tala svenska om man ska leva i Sverige, men även vad gäller sociolektsynpunkt - tala med lärde på latin o s v.
Dock påminner mig detta TV-program om att det finns saker inte ens språket rår på och det är hur könsroller/könsidentitet och identitet/etnicitet hänger ihop (har inte ens begreppen klara för mig här).
Mina länkar leder till en person som uttalat/uttalar sig oerhört skarpt och i många stycken extremt, men hans tankar väcker tankar även hos mig, åtminstone vissa dagar.
Till syvende och sist får jag väl helt enkelt sluta mig till att endast teknik och plånbok sätter gränser för människans make-overbesatthet och vad som styr hur och varför dessa make-overs genomförs får jag nog överlåta åt någon som studerar till något annat än bildlärare, t ex socialantropolog, beteendevetare eller kanske etnolog, vad vet jag?
söndag 28 november 2010
It could be wrong, could be wrong, could be wrong...
...but it should have been right...
Varför är vi så upptagna med att alltid ha rätt? Vad är det som är så vansinnigt farligt med att erkänna och acceptera att ibland vet andra bättre än en själv, att andras lösningar kanske är mer effektiva och att man själv inte alltid har rätt infallsvinkel? Är personligen inte särskilt förtjust i att ha fel eller att erkanna att jag har fel, trots att detta antagligen är fallet mer ofta än sällan...
Vad är det med människan och prestige? Finns det något större hinder är denna eviga prestige? På något sätt måste vikten av att känna att man har rätt vara förknippad med identitet och definition av jaget, annars skulle det väl inte vara så bedrövligt att erkänna sina misstag? Det kan inte ha med etnicitet och etniskt betingad kultur att göra heller, eftersom folk över hela detta klot är lika upptagna med att ha rätt. Rätt inför vem? Vem är man så förbannat rädd för att tappa ansiktet inför? Kan det vara den där allsmäktige guden som spökar igen?
Vi är så upptagna med att bevisa att vi har rätt att vi sällan kommer fram till någon vettig lösning och när vi väl gör det är det alltid med en känsla av misslyckande, eftersom de flesta lösningar nås genom någon typ av kompromiss, då alla har fått ge sig en smula och därför hindras från att känna sig helt bekräftade. Lustigt nog är det bara när lösningen visar sig mindre lyckad som alla lite självgott kan mumla ett litet "vad var det jag sa".
Denna eviga prestigeproblematik blir väldigt tydlig i skolan och i diskussionen kring skolan, eftersom alla anser sig veta bäst och då menar jag ALLA - alltifrån osnutna snöbollskastande lågstadieungar till pedagogikprofessorer och ALLA anser sig ha lika stor rätt att uttala sig i ALLT som har med denna verksamhet att göra. Jag kan inte komma på något annat verksamhetsområde som i samma höga grad anses vara samma allmängods och objekt för allas inblandning och lekmannaexpertis.
Extra infekterad blir debatten om skolan av det faktum att de som arbetar inom den är så upptagna med status och prestige sinsemellan - ämnesmässigt, åldersmässigt, stadiemässigt, politiskt etc, etc, etc.
Dock vore det kanske trevligt med någon typ av grundlag som gör att det slutar svänga så förbannat, så att en läroplan någon gång hinner genomdrivas innan den skrotas. En av de få saker jag faktiskt minns från min lärarutbildning är att jag under en föreläsning hörde att det tar i runda slängar 70 år för en läroplan att slå igenom fullt ut. Men jag har antagligen fel...
Varför är vi så upptagna med att alltid ha rätt? Vad är det som är så vansinnigt farligt med att erkänna och acceptera att ibland vet andra bättre än en själv, att andras lösningar kanske är mer effektiva och att man själv inte alltid har rätt infallsvinkel? Är personligen inte särskilt förtjust i att ha fel eller att erkanna att jag har fel, trots att detta antagligen är fallet mer ofta än sällan...
Vad är det med människan och prestige? Finns det något större hinder är denna eviga prestige? På något sätt måste vikten av att känna att man har rätt vara förknippad med identitet och definition av jaget, annars skulle det väl inte vara så bedrövligt att erkänna sina misstag? Det kan inte ha med etnicitet och etniskt betingad kultur att göra heller, eftersom folk över hela detta klot är lika upptagna med att ha rätt. Rätt inför vem? Vem är man så förbannat rädd för att tappa ansiktet inför? Kan det vara den där allsmäktige guden som spökar igen?
Vi är så upptagna med att bevisa att vi har rätt att vi sällan kommer fram till någon vettig lösning och när vi väl gör det är det alltid med en känsla av misslyckande, eftersom de flesta lösningar nås genom någon typ av kompromiss, då alla har fått ge sig en smula och därför hindras från att känna sig helt bekräftade. Lustigt nog är det bara när lösningen visar sig mindre lyckad som alla lite självgott kan mumla ett litet "vad var det jag sa".
Denna eviga prestigeproblematik blir väldigt tydlig i skolan och i diskussionen kring skolan, eftersom alla anser sig veta bäst och då menar jag ALLA - alltifrån osnutna snöbollskastande lågstadieungar till pedagogikprofessorer och ALLA anser sig ha lika stor rätt att uttala sig i ALLT som har med denna verksamhet att göra. Jag kan inte komma på något annat verksamhetsområde som i samma höga grad anses vara samma allmängods och objekt för allas inblandning och lekmannaexpertis.
Extra infekterad blir debatten om skolan av det faktum att de som arbetar inom den är så upptagna med status och prestige sinsemellan - ämnesmässigt, åldersmässigt, stadiemässigt, politiskt etc, etc, etc.
Dock vore det kanske trevligt med någon typ av grundlag som gör att det slutar svänga så förbannat, så att en läroplan någon gång hinner genomdrivas innan den skrotas. En av de få saker jag faktiskt minns från min lärarutbildning är att jag under en föreläsning hörde att det tar i runda slängar 70 år för en läroplan att slå igenom fullt ut. Men jag har antagligen fel...
fredag 26 november 2010
Limits and borders
Babels torn är en av de mer kända berättelserna ur Bibeln och jag har funderat en del på dessa myter en hel del genom åren och just denna berättelse har fastnat hos mig. Kanske tack vare den berömda målningen, kanske tack vare det välkända temat i texten - människans högmod, kanske för att jag är språkligt intresserad.
Känner människans högmod några gränser alls? Ponera att det finns en gud som sätter stopp - fine and dandy, då borde det stoppet vara på väg ganska snart. En annan inte helt osannolik tanke är ju att det inte finns något sådant väsen och att det därför inte kommer någon varnande hand som sätter stopp.
Bibeln är ju inte ensam om att presentera varnande texter på temat högmod, girighet och andra små laster. Dock är vi här i väst kanske mest bekanta med just de bibliska myterna.
Kan inte låta bli att lite konspiratoriskt spekulera i bästa Discovery-channel-anda. Är det en slump att man talar om kunskapens frukt (ofta lite lustigt nog gestaltat som ett äpple) och att just ett äpple används som logotyp för ett stort företag som levererar verktyg till obegränsad (?) kunskap? Är internet ett Babels torn? Hmmm, hur kommer det där stoppet se ut? Ett enormt virus?
En liten sidotanke; har alltid varit lite fascinerad av hur science-ficiontexter så att säga slår in - The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy är en strålande berättelse och på sin tid en något annorlunda science-fictionbok och när jag läste den i början på 90-talet kunde jag inte i min vildaste (nåja) fantasi föreställa mig hur ett sådant uppslagsverk skulle se ut och voilá - en iPad! (med ett äpple på).
Känner människans högmod några gränser alls? Ponera att det finns en gud som sätter stopp - fine and dandy, då borde det stoppet vara på väg ganska snart. En annan inte helt osannolik tanke är ju att det inte finns något sådant väsen och att det därför inte kommer någon varnande hand som sätter stopp.
Bibeln är ju inte ensam om att presentera varnande texter på temat högmod, girighet och andra små laster. Dock är vi här i väst kanske mest bekanta med just de bibliska myterna.
Kan inte låta bli att lite konspiratoriskt spekulera i bästa Discovery-channel-anda. Är det en slump att man talar om kunskapens frukt (ofta lite lustigt nog gestaltat som ett äpple) och att just ett äpple används som logotyp för ett stort företag som levererar verktyg till obegränsad (?) kunskap? Är internet ett Babels torn? Hmmm, hur kommer det där stoppet se ut? Ett enormt virus?
En liten sidotanke; har alltid varit lite fascinerad av hur science-ficiontexter så att säga slår in - The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy är en strålande berättelse och på sin tid en något annorlunda science-fictionbok och när jag läste den i början på 90-talet kunde jag inte i min vildaste (nåja) fantasi föreställa mig hur ett sådant uppslagsverk skulle se ut och voilá - en iPad! (med ett äpple på).
Happiness and money
Man säger lite rutinmässigt att pengar inte gör en lycklig, men är det verkligen sant? Vad gör en lycklig? Frihet gör en lycklig. Frihet att spendera sin tid som man vill och för att kunna detta, krävs det pengar. Pengar för att inte behöva ägna tid åt sina basbehov, så som att stilla hunger och skydda sig från väder och vind. När dessa behov är fyllda handlar det bara om grader av bekvämlighet och möjlighet att kunna "förverkliga sig själv" - den största lyxvaran av dem alla.
Jag vill kunna sova, träna och måla när jag vill och för att kunna göra detta behöver jag inte bara pengar till material, men även möjlighet att disponera min tid som jag vill och för att kunna göra det behöver jag pengar. För att få dessa pengar, måste jag sälja min tid. Vilken paradox (eller infoga mer passande ord - jag är för trött för att hitta rätt begrepp). Hade jag kunnat disponera min tid som jag vill, hade jag känt mig lite lyckligare - alltså köper pengar mig lycka. Just nu är jag helt hysteriskt sömnig, men eftersom money makes my world go round, sitter jag vaket (nåja) och stirrar på telefonen, som antagligen ringer i samma stund som jag sluter mina sneda och drömmer om en trisslottsvinst eller ett besök från Richard Sjöberg - gren, eller vad nu den där postkodslotterisnubben heter.
Jag vill kunna sova, träna och måla när jag vill och för att kunna göra detta behöver jag inte bara pengar till material, men även möjlighet att disponera min tid som jag vill och för att kunna göra det behöver jag pengar. För att få dessa pengar, måste jag sälja min tid. Vilken paradox (eller infoga mer passande ord - jag är för trött för att hitta rätt begrepp). Hade jag kunnat disponera min tid som jag vill, hade jag känt mig lite lyckligare - alltså köper pengar mig lycka. Just nu är jag helt hysteriskt sömnig, men eftersom money makes my world go round, sitter jag vaket (nåja) och stirrar på telefonen, som antagligen ringer i samma stund som jag sluter mina sneda och drömmer om en trisslottsvinst eller ett besök från Richard Sjöberg - gren, eller vad nu den där postkodslotterisnubben heter.
lördag 20 november 2010
Tastes and trends
Sitter och tittar på Nyhetsmorgon på landets myskanal numero uno, kanalen som prackat på oss flanellklädda inredningsprogram sedan hans helighet vandrade i tofflor. En trädgårdsmästare berättar för tittarna om vilka mysiga blommor vi kan arrangera till adventsupplagan av våra IKEA/MIO-hem. Vitt och grönt. Quelle surprise, verkligen. Och naturligtvis en slump och ett uttryck för den ofrivilliga trendsättaren att det går i vitt och accentuerande grönt. Programledaren påpekar just bristen på starkare färger och antyder att hennes förslag går helt i linje med rådande inredningstrender, men ack nej - hon är heeeeelt ointresserad av trender och utgår baaaara utifrån vad hon själv tycker är fint. Precis som alla andra. Och ändå ser majoriteten av alla svenska hem likadana ut i färg och form. ZZZZZ zzzzz zzzzz.
lördag 6 november 2010
Kultur, ondska och godhet
Såg precis ett klipp i vilket författaren Ann Heberlein (lite av en favorit för mig) pratar om sin bok om ondska.
Jag funderar ofta på det där med ondska och godhet, på avsikt och konsekvens och detta ofta i sammanhang som har med skola och kultur att göra. Skolan är en moralrelativismens och kulturrelativismens stora paradarena, där välmenande vuxna med bristande kunskap, bristande budget och bristande civilkurage försöker uppfostra andras ungar till goda samhällsmedborgare.
Jag tror att anledningen till att det är så känsligt att diskutera kultur är just begreppet ondska. Det spelar väl ingen som helst roll varifrån folk kommer, vilka kläder de har eller vilket språk de talar, så länge man känner att man kommer överens, så länge man känner begriplighet? Det är när vi inte gör det som det börjar bli mer komplicerat och när de andras obegripliga handlingar drabbar någon av oss, ja, då har de skitit i det blå skåpet och då börjar man värdera och jämföra kulturer.
Diskussionen om mångkulturalitet handlar sällan om bara ett samtal om olika kulturer, utan om att alla har en bild av vilken kultur som är bäst och även om i vilka geografiska områden olika kulturuttryck hör hemma. Skit samma om man måste bära slöja på gatorna i Sanaa - här i Västerår gör vi det förbanne mig inte! OK, att man käkar katter i Kina, men här i Motala äter vi bruna bönor med salt griskött.
Jag blir även lite trött på snobbismen inom den intellektuella, politiskt korrekta medelklassen, som fördömer andras skepsis utifrån att andras skepsis är intolerans, medan deras egna skepsis och ifrågasättande alltid har goda moraliska förtecken. Lika lätt som det borde vara att förstå utåtagerande, mobbande Kalle, borde det vara att förstå mobbade tjockisen Lisa och i samma andetag våga fördöma vad Kalle gör. Men ack nej, vi kan inte fördöma handlingar för skarpt, för då kan vi ju råka även få gärningsmannen att känna sig fördömd och det är ju skillnad på sak och person....
ÄR DET? Är du inte dina handlingar? Är du frikopplad från dina tankar och handlingar, från avsikterna och konsekvenserna av dina handlingar? Om Kalle begår onda handlingar - varför är det då så farligt att påpeka detta för honom och faktiskt låta honom skämmas? Det är skammen som gör att vi rättar oss i leden - vi är trots allt flockdjur. Det är inte skadligt att skämmas - om vi inte ska tillåtas skämmas - varför är det då så vansinnigt viktigt att barn lär sig säga förlåt? Skam är en inbyggd känsla, på samma sätt som glädje och sorg och den har alltså sin funktion.
Ok, då kan vi konstatera att jag menar att människor är får och därför står till vilken ondskefull diktators förfogande som helst... Nej, vi måste däremot vara uppmärksamma på vår omgivning, på vad som händer och reflektera över våra egna handlingar utifrån huruvida dessa handlingar och dess konsekvenser är till hela mänsklighetens gagn. Vi måste bedöma det som sker runt om utifrån om vi själva skulle acceptera att bli behandlade på samma sätt - och då detta i minsta lilla situation. Vill jag ha en bussdörr slängd i ansiktet - nej, så håll för fan upp dörren åt nästa! Vill jag att mina barn ska bli retade i skolan - nej, så försvara då för 17 inte när mina egna ungar är taskiga mot andra. Vill jag köra iväg med en bil som är slarvigt ihopskruvad - nej, så då slarvar jag inte heller på mitt montörsjobb osv. Jobbar jag som lärare, får jag försöka vara den lärare jag själv skulle velat ha, eller att mina barn skulle ha.'
Ann Heberlein talar om ökad ondska i ett samhälle där den lilla människan inte känner att hon hör till, där det blir svårare att se sin egen roll i ett större sammanhang och då ökar risken för onda handlingar, då man aldrig känner sig direkt ansvarig. Om jag startat ett eget café i Haga, så kanske jag känner mig mer benägen att göra ett bra jobb med bakverk och service än om jag står i bröd-och kakavdelningen på ett ICA MAXI. Bandet mellan den arbetande människan, hennes uppdragsgivare och hennes klient är så utsträckt att det knappast upplevs existera längre. Vem finns jag för? I en liten butik, liten verksamhet blir det nog mer tydligt och då ökar motivationen att göra att gott jobb, eftersom konsekvenserna av mitt utförande drabbar mig direkt. I en stor organisation, där jag knappt vet vem som är min chef är det svårare och där man visserligen kan få skäll av kunder, men där man hela tiden kan hänvisa bakåt, uppåt - där är inte motivationen och känslan av ansvar så stor.
Det är därför det är så viktigt att alla får känna tillhörighet - oavsett kön, ålder, etnicitet, sexualitet osv. En person som inte känner tillhörighet känner inte ansvar och är därmed mer benägen att begå gärningar som ligger utanför den i sammanhanget rådande normen.
Jag funderar ofta på det där med ondska och godhet, på avsikt och konsekvens och detta ofta i sammanhang som har med skola och kultur att göra. Skolan är en moralrelativismens och kulturrelativismens stora paradarena, där välmenande vuxna med bristande kunskap, bristande budget och bristande civilkurage försöker uppfostra andras ungar till goda samhällsmedborgare.
Jag tror att anledningen till att det är så känsligt att diskutera kultur är just begreppet ondska. Det spelar väl ingen som helst roll varifrån folk kommer, vilka kläder de har eller vilket språk de talar, så länge man känner att man kommer överens, så länge man känner begriplighet? Det är när vi inte gör det som det börjar bli mer komplicerat och när de andras obegripliga handlingar drabbar någon av oss, ja, då har de skitit i det blå skåpet och då börjar man värdera och jämföra kulturer.
Diskussionen om mångkulturalitet handlar sällan om bara ett samtal om olika kulturer, utan om att alla har en bild av vilken kultur som är bäst och även om i vilka geografiska områden olika kulturuttryck hör hemma. Skit samma om man måste bära slöja på gatorna i Sanaa - här i Västerår gör vi det förbanne mig inte! OK, att man käkar katter i Kina, men här i Motala äter vi bruna bönor med salt griskött.
Jag blir även lite trött på snobbismen inom den intellektuella, politiskt korrekta medelklassen, som fördömer andras skepsis utifrån att andras skepsis är intolerans, medan deras egna skepsis och ifrågasättande alltid har goda moraliska förtecken. Lika lätt som det borde vara att förstå utåtagerande, mobbande Kalle, borde det vara att förstå mobbade tjockisen Lisa och i samma andetag våga fördöma vad Kalle gör. Men ack nej, vi kan inte fördöma handlingar för skarpt, för då kan vi ju råka även få gärningsmannen att känna sig fördömd och det är ju skillnad på sak och person....
ÄR DET? Är du inte dina handlingar? Är du frikopplad från dina tankar och handlingar, från avsikterna och konsekvenserna av dina handlingar? Om Kalle begår onda handlingar - varför är det då så farligt att påpeka detta för honom och faktiskt låta honom skämmas? Det är skammen som gör att vi rättar oss i leden - vi är trots allt flockdjur. Det är inte skadligt att skämmas - om vi inte ska tillåtas skämmas - varför är det då så vansinnigt viktigt att barn lär sig säga förlåt? Skam är en inbyggd känsla, på samma sätt som glädje och sorg och den har alltså sin funktion.
Ok, då kan vi konstatera att jag menar att människor är får och därför står till vilken ondskefull diktators förfogande som helst... Nej, vi måste däremot vara uppmärksamma på vår omgivning, på vad som händer och reflektera över våra egna handlingar utifrån huruvida dessa handlingar och dess konsekvenser är till hela mänsklighetens gagn. Vi måste bedöma det som sker runt om utifrån om vi själva skulle acceptera att bli behandlade på samma sätt - och då detta i minsta lilla situation. Vill jag ha en bussdörr slängd i ansiktet - nej, så håll för fan upp dörren åt nästa! Vill jag att mina barn ska bli retade i skolan - nej, så försvara då för 17 inte när mina egna ungar är taskiga mot andra. Vill jag köra iväg med en bil som är slarvigt ihopskruvad - nej, så då slarvar jag inte heller på mitt montörsjobb osv. Jobbar jag som lärare, får jag försöka vara den lärare jag själv skulle velat ha, eller att mina barn skulle ha.'
Ann Heberlein talar om ökad ondska i ett samhälle där den lilla människan inte känner att hon hör till, där det blir svårare att se sin egen roll i ett större sammanhang och då ökar risken för onda handlingar, då man aldrig känner sig direkt ansvarig. Om jag startat ett eget café i Haga, så kanske jag känner mig mer benägen att göra ett bra jobb med bakverk och service än om jag står i bröd-och kakavdelningen på ett ICA MAXI. Bandet mellan den arbetande människan, hennes uppdragsgivare och hennes klient är så utsträckt att det knappast upplevs existera längre. Vem finns jag för? I en liten butik, liten verksamhet blir det nog mer tydligt och då ökar motivationen att göra att gott jobb, eftersom konsekvenserna av mitt utförande drabbar mig direkt. I en stor organisation, där jag knappt vet vem som är min chef är det svårare och där man visserligen kan få skäll av kunder, men där man hela tiden kan hänvisa bakåt, uppåt - där är inte motivationen och känslan av ansvar så stor.
Det är därför det är så viktigt att alla får känna tillhörighet - oavsett kön, ålder, etnicitet, sexualitet osv. En person som inte känner tillhörighet känner inte ansvar och är därmed mer benägen att begå gärningar som ligger utanför den i sammanhanget rådande normen.
torsdag 4 november 2010
Pronomen
"Ingångar till samtal om Interkulturalitet:
Subjektets position i samhällskontexten.
Har alla något att bidra med i gemensamheten?
Hur menar du då?
Vilka är vi?"
______________________________________________________________
Läste precis en blogg i vilken bloggaren skriver om sina tankar efter att ha läst böcker om interkulturalitet och hur vi tenderar att definiera personer utifrån negationer, dvs att vi i definitionen fokuserar det någon INTE är, snarare än vad de är.
Ska man hårddra det, så är det väl så med alla benämningar. Att vara man innebär att man inte är kvinna. Att man är vuxen innebär att man inte längre är ett barn, att vara invandrare innebär att man inte är infödd osv.
Ett "vi" är alltid exkluderande och existerar inte utan ett "ni" eller "de".
Interkulturalitet definieras som ett begrepp närbesläktat med ordet mångkulturalitet eller multikulturalitet och dessa ord dyker oftast upp i sammanhang där kultur och etnicitet avhandlas. Kultur är inte bara etnicitet. Jag är lite mätt på mångkulturalitetsdiskussionen så som den oftast ser ut. Den är så infekterad av politisk korrekthet, av politisk färg och framförallt av brist på ödmjukhet och lyhördhet. Det vilar en sådan ängslan över diskussioner som berör etnicitet och kultur.
Jag har länge jobbat med "invandrarelever", vad nu det är. Som om det vore en homogen grupp, buntas de ihop i fråga om både budgetförslag och i läromedel på lärarutbildningarna. De demoniseras eller offerförklaras - lika illa båda delarna. Antingen ska man vara rädd för dem, eller så ska man helgonförklara. Inget bidrar till vare sig integration eller ökad förståelse mellan olika grupper. Ängsliga pedagoger, journalister och andra åsiktsmaskiner/spridare darrar i rädsla för att säga något generaliserande, men ändå talas det om förortskids, språkförbistring och det anställs sk "integrationsunderlättare" och liknande kompetenser i skolorna, trots att varje elev ju ska ses som en individ. Om kurdiska Kalle nu i första hand är Kalle och inte kurd - varför antas Kalle behöva en landsman i personalen? Kurdiska Kalle kanske inte har ett skit gemensamt med denne. Kultur är ju så mycket mer! Vi fastnar så ofta i etnicitetsfrågan när vi avhandlar kultur att vi glömmer de socioekonomiska faktorerna. En föreläsare i socialantropologi tog en gång upp detta genom att påpeka att en högutbildad storstadsbo i t ex Teheran troligtvis har mer gemensamt med en högutbildad Stockholmare än med en lantbrukare från bergstrakterna i Iran.
Själv har jag ett utseende som gör att frågor om kultur och etnicitet ofta dyker upp och det har fått mig att dels fundera en del över vad kultur är. Vad är svensk kultur? Vem får vara svensk?
Åter hamnar jag i detta att det är språket som är centralt. Det är språket som ger mig nyckeln till den svenska kulturen, som gör mig välkommen och som är min biljett in i det svenska folkhemmet. Mitt sätt att tala väcker igenkännande hos folk och gör att de tryggt kan placera mig i ett fack där vi alla har samma referenser, t ex julfirande, midsommarsill, etc.
Jag ska följa upp detta senare, när jag läst lämplig litteratur, för det var visst något som stilla gick mig förbi.
Subjektets position i samhällskontexten.
Har alla något att bidra med i gemensamheten?
Hur menar du då?
Vilka är vi?"
______________________________________________________________
Läste precis en blogg i vilken bloggaren skriver om sina tankar efter att ha läst böcker om interkulturalitet och hur vi tenderar att definiera personer utifrån negationer, dvs att vi i definitionen fokuserar det någon INTE är, snarare än vad de är.
Ska man hårddra det, så är det väl så med alla benämningar. Att vara man innebär att man inte är kvinna. Att man är vuxen innebär att man inte längre är ett barn, att vara invandrare innebär att man inte är infödd osv.
Ett "vi" är alltid exkluderande och existerar inte utan ett "ni" eller "de".
Interkulturalitet definieras som ett begrepp närbesläktat med ordet mångkulturalitet eller multikulturalitet och dessa ord dyker oftast upp i sammanhang där kultur och etnicitet avhandlas. Kultur är inte bara etnicitet. Jag är lite mätt på mångkulturalitetsdiskussionen så som den oftast ser ut. Den är så infekterad av politisk korrekthet, av politisk färg och framförallt av brist på ödmjukhet och lyhördhet. Det vilar en sådan ängslan över diskussioner som berör etnicitet och kultur.
Jag har länge jobbat med "invandrarelever", vad nu det är. Som om det vore en homogen grupp, buntas de ihop i fråga om både budgetförslag och i läromedel på lärarutbildningarna. De demoniseras eller offerförklaras - lika illa båda delarna. Antingen ska man vara rädd för dem, eller så ska man helgonförklara. Inget bidrar till vare sig integration eller ökad förståelse mellan olika grupper. Ängsliga pedagoger, journalister och andra åsiktsmaskiner/spridare darrar i rädsla för att säga något generaliserande, men ändå talas det om förortskids, språkförbistring och det anställs sk "integrationsunderlättare" och liknande kompetenser i skolorna, trots att varje elev ju ska ses som en individ. Om kurdiska Kalle nu i första hand är Kalle och inte kurd - varför antas Kalle behöva en landsman i personalen? Kurdiska Kalle kanske inte har ett skit gemensamt med denne. Kultur är ju så mycket mer! Vi fastnar så ofta i etnicitetsfrågan när vi avhandlar kultur att vi glömmer de socioekonomiska faktorerna. En föreläsare i socialantropologi tog en gång upp detta genom att påpeka att en högutbildad storstadsbo i t ex Teheran troligtvis har mer gemensamt med en högutbildad Stockholmare än med en lantbrukare från bergstrakterna i Iran.
Själv har jag ett utseende som gör att frågor om kultur och etnicitet ofta dyker upp och det har fått mig att dels fundera en del över vad kultur är. Vad är svensk kultur? Vem får vara svensk?
Åter hamnar jag i detta att det är språket som är centralt. Det är språket som ger mig nyckeln till den svenska kulturen, som gör mig välkommen och som är min biljett in i det svenska folkhemmet. Mitt sätt att tala väcker igenkännande hos folk och gör att de tryggt kan placera mig i ett fack där vi alla har samma referenser, t ex julfirande, midsommarsill, etc.
Jag ska följa upp detta senare, när jag läst lämplig litteratur, för det var visst något som stilla gick mig förbi.
tisdag 2 november 2010
Teacher aka student
Ska villigt erkänna att jag har lite dåligt samvete för min bristande närvaro denna vecka, men jag antar att min gamla lärarhjärna tagit höstlov... Faktum är att jag fokuserar helt på andra saker, som t ex att försöka lyfta höger ben och vänster arm samtidigt. Man ska ju utmana sig själv och herre jädrar i havet vilken utmaning detta tydligen är för mig...
måndag 25 oktober 2010
Back 2 reality
Udda upplevelse att komma ut på en skola igen efter att ha varit borta från den miljön ett tag. Udda känsla att befinna sig i ett klassrum, men inte ha ansvaret. Praktik är en så konstlad situation. Att lära sig att bli lärare genom att observera en situation som aldrig kan bli helt autentisk (såvida du inte filmar en lektion i smyg, vilket ju inte är så väldigt lagligt). Fick mig att komma att tänka på det här:
fredag 22 oktober 2010
Ett ämnes status
Vad är det som ger ett ämne status? Varför har en del ämnen högre status än andra? Varför anser föräldrar att det är viktigare att deras ungar får bra betyg i matte än i bild?
Har det med användningsområdet i yrkeslivet att göra? De yrken som är naturvetenskapligt orienterade har högre status än yrken inom humaniora. Det är "finare" att vara läkare än socionom.
Har det med svårighetsgrad att göra? Graden av abstrakthet? Nytta för mänskligheten? Svårighet exkluderar, vilket ju är en förutsättning för hög status. Något som är lätt kan inte ha hög status. Är det alltså eftersträvansvärt att göra bilden exkluderand i syfte att höja ämnets status i skolan? Skulle det hjälpa? Nej, jag antar att det även måste finnas en högstatusplats ute i arbetslivet, att ämneskompetens kan leda till en lukrativ karriär, vilket det ju endast gör för ett fåtal. Bör man därför trycka mer på hur bild kan användas inom teknik och naturvetenskap och ihop med the all-time-high prestige subject Matematik (med stor bokstan)? Vad skulle hända då?
Är det viktigt att bild som ämne får högre status? För vems skull i så fall? För lärarens? Går det att jobba för bildämnets status utan att förlora dess essens? Vad är essensen?
Så många frågor, så få svar...
En sak är säker - ökad teoretisering höjer inte statusen för bildämnet vare sig i universitetsvärlden eller ute i lärarrummen. Bara för att man talar om ett ämne med femstaviga termer innebär det inte att ämnet får högre legitimitet i budgetplaneringar, tjänstefördelning och schemaläggning. Antingen accepterar vi att bild är ett praktisk-estetiskt ämne med fokus på material och hantverk och slåss sedan om pengar för material och utrymme, eller så försöker vi integrera ämnet med de mer akademiska och teoretiska och riskerar att bli av med det helt - det överlåts åt SO, NO- och språklärarna, för om bild inte längre ska anses som ett hantverk, så kan lika gärna personer utbildade i språk, samhällsanalys och naturvetenskap göra jobbet.
Allvarligt talat - det som behövs förändras är samhällets attityd till hantverksyrken (och alla andra yrken som inte kräver en massa högskolepoäng), vilket ju har att göra med...pengar igen. Fundera på vad ni vill att era barn ska arbeta med; vilken framtid ni vill att de ska ha. Tänk sedan på det innan ni uttalar er om olika yrkesgrupper och representanter för dessa som ni stöter på under dagen. Fundera på hur ni och era vänner pratar om olika yrkesgrupper. Jag har redan märkt stor skillnad i hur jag blir behandlad beroende på vilken sysselsättning jag säger mig ha.
Bildämnets status kommer inte öka förrän man tydligt kan se en bildrelaterad yrkesframtid för barnen - då kommer föräldrar att pusha sina barn att kämpa även i detta ämne. Så länge ämnet inte leder till framgång på karriärstrappan kommer det att förbli ett skolämne som mer eller mindre betraktas som en paus från de teoretiska studierna...
Jag tycker att det är viktigt att tala om bilder med eleverna, att prata om vad bilder betyder i samhället, men jag tycker även att det är viktigt att de konstnärligt intresserade, de konstnärligt begåvade också ska få sin chans att bli bekräftade i skolan och det får de inte om bilden blir ytterligare ett ämne där de verbalt aktiva tillåts ta plats under diskussioner på bekostnad av tid för handgripligt skapande. Är det helt OK att de idrottsintresserade eleverna (vanligtvis fotbollstokiga killar) favoriseras i idrottsämnet, kidsen som hänger i replokaler eller som spelar på kommunala musikskolan får sitt i musiken, men att de som har begåvning av annan karaktär ska aldrig få chansen, för att bildlärarna vill räknas in i de akademiska lärarnas skara, eller? Jag känner någonstans att jag kan bjuda på att vara den där flummiga bildläraren i sjalar och pinnar i håret, om de elever (som jag så väl känner igen mig själv i - tecknande miffo som jag alltid varit) kan få känna att de är bäst någon gång...
Har det med användningsområdet i yrkeslivet att göra? De yrken som är naturvetenskapligt orienterade har högre status än yrken inom humaniora. Det är "finare" att vara läkare än socionom.
Har det med svårighetsgrad att göra? Graden av abstrakthet? Nytta för mänskligheten? Svårighet exkluderar, vilket ju är en förutsättning för hög status. Något som är lätt kan inte ha hög status. Är det alltså eftersträvansvärt att göra bilden exkluderand i syfte att höja ämnets status i skolan? Skulle det hjälpa? Nej, jag antar att det även måste finnas en högstatusplats ute i arbetslivet, att ämneskompetens kan leda till en lukrativ karriär, vilket det ju endast gör för ett fåtal. Bör man därför trycka mer på hur bild kan användas inom teknik och naturvetenskap och ihop med the all-time-high prestige subject Matematik (med stor bokstan)? Vad skulle hända då?
Är det viktigt att bild som ämne får högre status? För vems skull i så fall? För lärarens? Går det att jobba för bildämnets status utan att förlora dess essens? Vad är essensen?
Så många frågor, så få svar...
En sak är säker - ökad teoretisering höjer inte statusen för bildämnet vare sig i universitetsvärlden eller ute i lärarrummen. Bara för att man talar om ett ämne med femstaviga termer innebär det inte att ämnet får högre legitimitet i budgetplaneringar, tjänstefördelning och schemaläggning. Antingen accepterar vi att bild är ett praktisk-estetiskt ämne med fokus på material och hantverk och slåss sedan om pengar för material och utrymme, eller så försöker vi integrera ämnet med de mer akademiska och teoretiska och riskerar att bli av med det helt - det överlåts åt SO, NO- och språklärarna, för om bild inte längre ska anses som ett hantverk, så kan lika gärna personer utbildade i språk, samhällsanalys och naturvetenskap göra jobbet.
Allvarligt talat - det som behövs förändras är samhällets attityd till hantverksyrken (och alla andra yrken som inte kräver en massa högskolepoäng), vilket ju har att göra med...pengar igen. Fundera på vad ni vill att era barn ska arbeta med; vilken framtid ni vill att de ska ha. Tänk sedan på det innan ni uttalar er om olika yrkesgrupper och representanter för dessa som ni stöter på under dagen. Fundera på hur ni och era vänner pratar om olika yrkesgrupper. Jag har redan märkt stor skillnad i hur jag blir behandlad beroende på vilken sysselsättning jag säger mig ha.
Bildämnets status kommer inte öka förrän man tydligt kan se en bildrelaterad yrkesframtid för barnen - då kommer föräldrar att pusha sina barn att kämpa även i detta ämne. Så länge ämnet inte leder till framgång på karriärstrappan kommer det att förbli ett skolämne som mer eller mindre betraktas som en paus från de teoretiska studierna...
Jag tycker att det är viktigt att tala om bilder med eleverna, att prata om vad bilder betyder i samhället, men jag tycker även att det är viktigt att de konstnärligt intresserade, de konstnärligt begåvade också ska få sin chans att bli bekräftade i skolan och det får de inte om bilden blir ytterligare ett ämne där de verbalt aktiva tillåts ta plats under diskussioner på bekostnad av tid för handgripligt skapande. Är det helt OK att de idrottsintresserade eleverna (vanligtvis fotbollstokiga killar) favoriseras i idrottsämnet, kidsen som hänger i replokaler eller som spelar på kommunala musikskolan får sitt i musiken, men att de som har begåvning av annan karaktär ska aldrig få chansen, för att bildlärarna vill räknas in i de akademiska lärarnas skara, eller? Jag känner någonstans att jag kan bjuda på att vara den där flummiga bildläraren i sjalar och pinnar i håret, om de elever (som jag så väl känner igen mig själv i - tecknande miffo som jag alltid varit) kan få känna att de är bäst någon gång...
torsdag 21 oktober 2010
Credo redo
"Gör om, gör rätt" läser och hör man lite varstans nuförtiden. Egentligen stör jag mig enormt på den frasen - låter så självgod och förnumstig på något sätt. Så jävla redigt, liksom.
Trots det känner jag just så just nu vad gäller både skolan, lärarutbildning, men framförallt mig själv och min egen lärargärning. Vart tog visionerna vägen? Drunknade de i ansträngda budgetar, felriktade åtgärder, missriktad välvilja och gränslöshet?
Äsch, orkar inte reflektera över detta just nu - är på för gott humör (för en gångs skull, hahaha!!!).
Istället tänker jag njuta av att ha upplevt en alldeles förträfflig dag i Kernells regi - jag skulle faktiskt kunna sitta och lyssna på honom i timmar. Det är inte många föreläsare som man kan säga det om - kommer på två st. på rak arm.
Lägger in en liten bild som dök upp i huvudet på mig under dagen.
Trots det känner jag just så just nu vad gäller både skolan, lärarutbildning, men framförallt mig själv och min egen lärargärning. Vart tog visionerna vägen? Drunknade de i ansträngda budgetar, felriktade åtgärder, missriktad välvilja och gränslöshet?
Äsch, orkar inte reflektera över detta just nu - är på för gott humör (för en gångs skull, hahaha!!!).
Istället tänker jag njuta av att ha upplevt en alldeles förträfflig dag i Kernells regi - jag skulle faktiskt kunna sitta och lyssna på honom i timmar. Det är inte många föreläsare som man kan säga det om - kommer på två st. på rak arm.
Lägger in en liten bild som dök upp i huvudet på mig under dagen.
onsdag 20 oktober 2010
To go or not to go is the question
I will probably end up not going to school, knowing me. I've kind of slipped back into some sort of high school persona or am I simply the living proof that money makes the world go round (or at least makes most of us at least get out of bed)?
How come I am up already, but already sure of the fact that I will not be at the lecture today? Well, as opposed to how it was way back in high school, I don't choose to stay at home in order to sleep, but because I feel I can do other things instead. Arrogant? Yes. Maybe even stupid - who knows?
Well, the main reason I can't bring myself to go there today is because I cannot stand having to listen to something I feel I could read directly from a book instead and even more so, because I know I wouldn't even open those books again. I have read tons of books on didactic in the past - Piaget, Vygotskij, Freinet and the list goes on and on and it's great to have a clue about different ways of teaching and different views on education, but I can't stand the way we are force fed this at uni.
Don't tell me all this, using a method that you despise. Don't turn your back to half the audience half the time while muttering something inaudible about a book we might wanna read. Don't show me slides I can hardly see and tell me they are funny. I might end up thinking the joke is on me (I guess it is).
I feel I have done all this once and during my nine years of work I can't say that I have found all those books very useful at all. You are in the moment and have to make decisions then and there and when you go home at night, thinking about what you have done and how you handled your day, you don't think in the terms of Piaget and Vygotskij or Socrates.
I think yesterday's lecture with Kernell was excellent - a brief presentation of the main ideas of the most famous educators, not because their names are interesting but because we were offered a buffet of ideas to choose from. We were given a chance to put words to our own ideas and see where they land in relation to the existing ideas and theories.
Monday's lecture seemed more like a history lesson, where as yesterday's lecture seemed like a tool box. I want tools, not history lessons.
When it comes to teaching, I stand by my old credo (which I find from time to time when cleaning the drawers)and when it comes to methods, well - you should stick to the methods you are good at and if you are only good at one teaching method - choose another job. Everybody knows how inspiring it is to listen to a talented lecturer and everybody knows how great it is to participate in a well planned and well organized activity. It's uplifting to participate in a debate/discussion/socratic talk instigated by someone with the talent to arrange one. We all know what it's like when the wrong person is doing the wrong thing, so to speak.
Being a teacher - no, working as a teacher - is to know yourself and knowing yourself means knowing your weaknesses and your strengths and it's not fair to your pupils to subject them to constant experiments just in order to train yourself in different methods. During your teacher training - find out who you are and stick to it when teaching a class. If you want to develop (and you should), educate yourself, go to lectures, workshops and take courses at night, but remember that your pupils only get this chance, those few years. They are not there for you to experiment on. I have had far too many teachers far too keen on trying new things on us, just to realise that it didn't work and that took time away from what we were supposed to be doing.
There something good in each method, the trick is to master it. Find your method and do it well. Don't become your method. The second trick is not go get too comfortable with one, but to expand your range of methods, but doing it without harming others. If you don't appreciate being experimented on, don't do it to others.
Hence, I'm staying at home today. See you on Thursday.
How come I am up already, but already sure of the fact that I will not be at the lecture today? Well, as opposed to how it was way back in high school, I don't choose to stay at home in order to sleep, but because I feel I can do other things instead. Arrogant? Yes. Maybe even stupid - who knows?
Well, the main reason I can't bring myself to go there today is because I cannot stand having to listen to something I feel I could read directly from a book instead and even more so, because I know I wouldn't even open those books again. I have read tons of books on didactic in the past - Piaget, Vygotskij, Freinet and the list goes on and on and it's great to have a clue about different ways of teaching and different views on education, but I can't stand the way we are force fed this at uni.
Don't tell me all this, using a method that you despise. Don't turn your back to half the audience half the time while muttering something inaudible about a book we might wanna read. Don't show me slides I can hardly see and tell me they are funny. I might end up thinking the joke is on me (I guess it is).
I feel I have done all this once and during my nine years of work I can't say that I have found all those books very useful at all. You are in the moment and have to make decisions then and there and when you go home at night, thinking about what you have done and how you handled your day, you don't think in the terms of Piaget and Vygotskij or Socrates.
I think yesterday's lecture with Kernell was excellent - a brief presentation of the main ideas of the most famous educators, not because their names are interesting but because we were offered a buffet of ideas to choose from. We were given a chance to put words to our own ideas and see where they land in relation to the existing ideas and theories.
Monday's lecture seemed more like a history lesson, where as yesterday's lecture seemed like a tool box. I want tools, not history lessons.
When it comes to teaching, I stand by my old credo (which I find from time to time when cleaning the drawers)and when it comes to methods, well - you should stick to the methods you are good at and if you are only good at one teaching method - choose another job. Everybody knows how inspiring it is to listen to a talented lecturer and everybody knows how great it is to participate in a well planned and well organized activity. It's uplifting to participate in a debate/discussion/socratic talk instigated by someone with the talent to arrange one. We all know what it's like when the wrong person is doing the wrong thing, so to speak.
Being a teacher - no, working as a teacher - is to know yourself and knowing yourself means knowing your weaknesses and your strengths and it's not fair to your pupils to subject them to constant experiments just in order to train yourself in different methods. During your teacher training - find out who you are and stick to it when teaching a class. If you want to develop (and you should), educate yourself, go to lectures, workshops and take courses at night, but remember that your pupils only get this chance, those few years. They are not there for you to experiment on. I have had far too many teachers far too keen on trying new things on us, just to realise that it didn't work and that took time away from what we were supposed to be doing.
There something good in each method, the trick is to master it. Find your method and do it well. Don't become your method. The second trick is not go get too comfortable with one, but to expand your range of methods, but doing it without harming others. If you don't appreciate being experimented on, don't do it to others.
Hence, I'm staying at home today. See you on Thursday.
måndag 18 oktober 2010
Do as I say, not as I do
Har i åratal funderat över det där med lärarutbildare och deras metoder. De flesta lärarutbildare jag har stött på (pluggade på lärarutbildningen 1995 - 2001) har betonat vikten av varierade undervisningsmetoder, förkastat traditionella metoder och då framförallt katederundervisningen och föreläsningar. Att som lärare stå och föreläsa och lägga på OH-ark efter OH-ark ansågs/anses som förolämpande mot lyssnarna, då det är vetenskapligt bekräftat att man som lyssnare oavsett ålder endast kan ta in de första sju minuterna effektivt. Detta fick jag höra under en 90 minuters lång föreläsning med tillhörande OH-bilder, därefter påpekade någon i hörsalen att en paus kanske vore på sin plats.
Sitter just nu och funderar över när lärarutbildare anser att man utvecklar mottaglighet för timtal av monotont föreläsande med bildspel, för det kan ju inte gärna anses vara lämpligt att träna upp elever till denna mottaglighet genom exponering, med tanke på hur förkastlig denna undervisningsmetod är...
fredag 15 oktober 2010
TFIF
Nyss hemkommen för lite vila innan kvällsjobb.
Har haft en fantastisk förmiddag - tack alla kursare! Det var så inspirerande och intressant att se allas pecha kuchas (hur böjer man det ordet i plural?). Jag bockar och bugar mig inför all kreativitet! Jag känner nu att jag hade kunnat göra mer och framförallt knutit mitt bildspel mer tydligt till kursplanen, men men - det får duga så här, den här gången.
Jag har även haft roligt när jag tittat runt på bloggarna och kollat in vad folk gjort med den andra uppgiften; dvs aktivt delta i sociala sammanhang på nätet. Själv vågade jag mig inte in i några chattrum - tittade lite på ett, men tyckte det var så rörigt. Jag försökte logga in på "Second Life" men min ålderdomliga dator gillade inte den idén.
Jag har lärt mig en hel del denna vecka, framförallt tekniska saker - trodde inte jag skulle klara av att sätta ihop ett bildspel med ljud och dessutom lägga upp det på Youtube. Jag ser ljuset - kanske jag har chans att INTE bli den där läraren som inte ens vet hur man startar en video...
--------------------------------
Ett par timmar senare - yay! Har lagt till mitt lilla bildspel och till och med lyckats anpassa storleken så att den passar i bloggen. Shit, kanske nobelpris i tekniskt vetande härnäst... (yeah, right...).
And now for something completely different.
Har haft en fantastisk förmiddag - tack alla kursare! Det var så inspirerande och intressant att se allas pecha kuchas (hur böjer man det ordet i plural?). Jag bockar och bugar mig inför all kreativitet! Jag känner nu att jag hade kunnat göra mer och framförallt knutit mitt bildspel mer tydligt till kursplanen, men men - det får duga så här, den här gången.
Jag har även haft roligt när jag tittat runt på bloggarna och kollat in vad folk gjort med den andra uppgiften; dvs aktivt delta i sociala sammanhang på nätet. Själv vågade jag mig inte in i några chattrum - tittade lite på ett, men tyckte det var så rörigt. Jag försökte logga in på "Second Life" men min ålderdomliga dator gillade inte den idén.
Jag har lärt mig en hel del denna vecka, framförallt tekniska saker - trodde inte jag skulle klara av att sätta ihop ett bildspel med ljud och dessutom lägga upp det på Youtube. Jag ser ljuset - kanske jag har chans att INTE bli den där läraren som inte ens vet hur man startar en video...
--------------------------------
Ett par timmar senare - yay! Har lagt till mitt lilla bildspel och till och med lyckats anpassa storleken så att den passar i bloggen. Shit, kanske nobelpris i tekniskt vetande härnäst... (yeah, right...).
And now for something completely different.
onsdag 13 oktober 2010
Too many fish in the sea
Ok, jag betraktar uppgiften som gjord. Jag har varit inne i två sociala rum på nätet och interagerat med andra. Jag känner mig själv och tänker inte ge mig in i något spel bara för att utmana mig själv - jag har redan tillräckligt med tidsdödare, hahaha!
Utmaningen fick bli att ge mig in i diskussioner om känsliga saker, dvs barn och adoptioner. När det handlar om familjebildningsfrågor är det inte många som är neutrala, de flesta har åsikter och de flesta är ganska lättstötta. Därför är det intressant att diskutera. Politik, religion, fotboll - det är alla ämnen som visserligen engagerar en del, men i viss mån krävs en viss förförståelse och förkunskap för att diskussionen ska bli intressant. Det är inte alla som har en åsikt eller ens erfarenhet nog att prata om det. Familj och barn däremot - där är ju alla experter, inte sant?
Jag gav mig in i det för att trampa pianon, men hade svårt att upprätthålla spydighet och provocerande stil, trots att jag var anonym - eftersom ämnena låg nära även mig, så hade jag svårt att distansera mig och det blev för mycket av mig själv i inläggen.
Kanske borde jag försöka igen och ta en helt annan ståndpunkt, men faktum är att det faller på att jag helt enkelt inte tycker att det är intressant. Jag gillar att vara anonym, men att bakom anonymiteten ta en helt annan roll känns lite för mycket "heta linjen" (chatversionen på 80-talet, kids!). Då roade jag mig ofta med att utge mig för att vara någon annan, men tröttnade och har inte blivit sugen på att upprepa det.
Så här är avslutningsvis två screenshots från två av de diskussioner jag ägnat dagen åt:
More fishing
Så, ytterligare ett forum. Har gett mig in i debatten om adoption igen. Det är andra gången jag gör det. Det förra forumet jag brukade delta på lade ner, då debatten, dessa underbara adoptivföräldrar emellan, blev så hätsk och ful. Ganska kul, fast skrämmande.
Uppdatering: Fick napp!
Alter egos go fishing
Så där - jag tror minsann jag lyckats posta en print screen, eller hur nu den korrekta terminologin lyder...
Skapade ett alter ego av den mer bittra sorten och gick loss inne på Amelias damrum. Tror dock ingen nappar, men vi får väl se.
Försökte bli medlem på Flashback forum, men det tar tre dygn innan ens konto aktiveras, om man inte skickar ett SMS för 30 kr. Kommer följaktligen inte hinna göra något med det forumet innan deadline.
tisdag 12 oktober 2010
Remember
är ett ord jag tatuerat på handleden. Något jag måste lära mig att komma ihåg är hur privilegierad jag faktiskt är som får en andra chans att göra något av min något sargade lärarkarriär... Med det menar jag inte att jag inte ska vara kritisk, men att det finns en fin linje mellan att vara konstruktivt kritisk eller bara gnällig. Jag har en tendens att falla ner i gnällträsket och glömma att fokusera på det positiva.
Visst finns det saker som kunde vara bättre i vår utbildning, men jujemej, vad saker har varit sämre för mig och att nu få chansen att göra det jag ursprungligen siktade in mig på, men bangade för - det är faktiskt helt otroligt.
En kursare påminde mig om detta under dagens diskussion, som bitvis blev ganska hetsig. Hon pratade om just det fantastiska i att faktiskt få möjligheten och tiden att förkovra sig i något som intresserar en och hon har så rätt - det är ett privilegium som inte är alla förunnat.
Jag kommer fortsätta att vara kritisk, men kanske försöka att inte fastna i det, utan se detta som en tid att fundera över min lärarroll, eller snarare min roll i förhållande till läraryrket. Jag ska även satsa på att glädjas åt att ha fått chansen att ägna mig åt att kombinera nytta med nöje.
Attans, vad hurtigt detta blev, hahaha!
Visst finns det saker som kunde vara bättre i vår utbildning, men jujemej, vad saker har varit sämre för mig och att nu få chansen att göra det jag ursprungligen siktade in mig på, men bangade för - det är faktiskt helt otroligt.
En kursare påminde mig om detta under dagens diskussion, som bitvis blev ganska hetsig. Hon pratade om just det fantastiska i att faktiskt få möjligheten och tiden att förkovra sig i något som intresserar en och hon har så rätt - det är ett privilegium som inte är alla förunnat.
Jag kommer fortsätta att vara kritisk, men kanske försöka att inte fastna i det, utan se detta som en tid att fundera över min lärarroll, eller snarare min roll i förhållande till läraryrket. Jag ska även satsa på att glädjas åt att ha fått chansen att ägna mig åt att kombinera nytta med nöje.
Attans, vad hurtigt detta blev, hahaha!
måndag 11 oktober 2010
The road to hell is paved with good intentions
Nej, jag kan inte släppa känslan av irritation. Jag ska reflektera loss som bara den en stund.
Jag gillar inte att bli klappad på huvudet av någon som i sitt klappande är precis lika generaliserande som dem som han riktar sin kritik mot. Jag gillar inte offergörandet och generaliserandet av de som anses vara exkluderade. Jag gillar inte att det sätts sådant fokus på en musikstil som i så många avseenden är ytterst exkluderande och intolerant i sig, vad gäller texter, symbolik och kroppsspråk. Det må vara så att Nabila är en stark tjej som lyckas få sin röst hörd (och själv börjar bl en del av kulturetablissemanget); more power to her. Faktum kvarstår dock att för just dessa medelsvenssons som ju det är meningen att man ska nå, för dessa framstår hip-hopen som en stil där materialism, individualism och sexualisering av kvinnor är oerhört framträdande. Om jag som "vit, medelklassig borgarbracka" tittar på musikvideon med Wordsilah, inte känner jag mig särskilt välkommen till Hammarkullen. Inte känner jag att mina fördomar mot Hammarkullen på något sätt ställs på ända. Tvärtom får jag associationer till gängkriminalitet, mörker, aggressivitet och intolerans.
Ove Sernhede får ursäkta, men jag köper inte hans lösning, om han nu över huvud taget presenterade en sådan. Jag uppfattade dagens föreläsning som en historielektion, kombinerad med föreläsarens meritförteckning, lite politisk propaganda och en liten dos moraliserande.
I sin diskussion om minoriteter i dessa områden glömmer han tjejerna, de som inte gillar hip-hop (eller musiscerande alls), de som faktiskt tror på skola i traditionell mening, men som glöms bort i all politisk iver att nå "de utåtagerande och missförstådda". Jag saknar diskussionen om vad som kan göras för de tjejer som drabbas av hederskultur eller helt enkelt en strängt patriarkalisk maktstruktur och som inte får studera vidare. Vad görs för dem? Jag saknar diskussionen om de som växer upp sm minoritet i sitt eget land. Jag undrar vad vi kan göra för killarna som hatar fotboll, för de tysta flickorna eller för de homosexuella som inte vågar komma ut i den starkt religiösa eller machodyrkande miljö som förorten är.
Jag säger inte att insatser för den ena gruppen utesluter insatser för den andra, men ska sanningen fram, så ligger fokus som så ofta på de som skriker högst och åter igen belönas dessa med uppmärksamhet, vilket knappast bryter ett destruktivt mönster.
Jag saknar diskussionen om språkets betydelse. Det hjälper inte att du har världens bästa och längsta utbildning - kan du inte språket funkar det inte ändå. Vi kan inte hitta på yrken utifrån vilka kunskaper människor har eller vill ha. Skolans roll är att förbereda människor på en yrkesverklighet, både ämnesmässigt och socialt. Jag säger inte att det är fel med visioner, men man kan inte offra andra för sina politiska ideal och när skolan tillåts vara en testverkstad för ivriga pedagoger utan verklighetsförankring offras de elever som bara har de där stackars åren på sig.
Jag saknar diskussionen om snedrekryteringen till skolan. När skolan är den enda platsen där nyanlända elever kommer i kontakt med svenskan är det extra viktigt att personalen talar svenska. Istället finns en ambition att anställa personal med annat modersmål i just dessa områden - jävlar vad politiskt inkorrekt det blev nu... Detta är enligt min mening fel väg att gå. Det uppstår massor av situationer och konflikter pga språkförbistring. Varför finns inte ambitionen att anställa tvåspråkig personal i sk etniskt svenska områden? Där har eleverna redan språket hemma och eftersom de har ett språk klarar de även av mötet med någon vars svenska inte är på förstaspråksnivå. Face it - de flesta av eleverna i Angered gör inte det.
Jag har själv i anställningsintervju fått höra att det är bra med färgad pedagogisk personal så att kidsen får se att det finns färgade lärare också.
Det ska inte kvoteras in personal med utländsk bakgrund i Hammarkullen - de ska in på skolor i Askim och Torslanda, om det ska kvoteras alls (gissa vad jag tycker om kvotering).
Ok, färdigskrikit för ikväll.
Jag gillar inte att bli klappad på huvudet av någon som i sitt klappande är precis lika generaliserande som dem som han riktar sin kritik mot. Jag gillar inte offergörandet och generaliserandet av de som anses vara exkluderade. Jag gillar inte att det sätts sådant fokus på en musikstil som i så många avseenden är ytterst exkluderande och intolerant i sig, vad gäller texter, symbolik och kroppsspråk. Det må vara så att Nabila är en stark tjej som lyckas få sin röst hörd (och själv börjar bl en del av kulturetablissemanget); more power to her. Faktum kvarstår dock att för just dessa medelsvenssons som ju det är meningen att man ska nå, för dessa framstår hip-hopen som en stil där materialism, individualism och sexualisering av kvinnor är oerhört framträdande. Om jag som "vit, medelklassig borgarbracka" tittar på musikvideon med Wordsilah, inte känner jag mig särskilt välkommen till Hammarkullen. Inte känner jag att mina fördomar mot Hammarkullen på något sätt ställs på ända. Tvärtom får jag associationer till gängkriminalitet, mörker, aggressivitet och intolerans.
Ove Sernhede får ursäkta, men jag köper inte hans lösning, om han nu över huvud taget presenterade en sådan. Jag uppfattade dagens föreläsning som en historielektion, kombinerad med föreläsarens meritförteckning, lite politisk propaganda och en liten dos moraliserande.
I sin diskussion om minoriteter i dessa områden glömmer han tjejerna, de som inte gillar hip-hop (eller musiscerande alls), de som faktiskt tror på skola i traditionell mening, men som glöms bort i all politisk iver att nå "de utåtagerande och missförstådda". Jag saknar diskussionen om vad som kan göras för de tjejer som drabbas av hederskultur eller helt enkelt en strängt patriarkalisk maktstruktur och som inte får studera vidare. Vad görs för dem? Jag saknar diskussionen om de som växer upp sm minoritet i sitt eget land. Jag undrar vad vi kan göra för killarna som hatar fotboll, för de tysta flickorna eller för de homosexuella som inte vågar komma ut i den starkt religiösa eller machodyrkande miljö som förorten är.
Jag säger inte att insatser för den ena gruppen utesluter insatser för den andra, men ska sanningen fram, så ligger fokus som så ofta på de som skriker högst och åter igen belönas dessa med uppmärksamhet, vilket knappast bryter ett destruktivt mönster.
Jag saknar diskussionen om språkets betydelse. Det hjälper inte att du har världens bästa och längsta utbildning - kan du inte språket funkar det inte ändå. Vi kan inte hitta på yrken utifrån vilka kunskaper människor har eller vill ha. Skolans roll är att förbereda människor på en yrkesverklighet, både ämnesmässigt och socialt. Jag säger inte att det är fel med visioner, men man kan inte offra andra för sina politiska ideal och när skolan tillåts vara en testverkstad för ivriga pedagoger utan verklighetsförankring offras de elever som bara har de där stackars åren på sig.
Jag saknar diskussionen om snedrekryteringen till skolan. När skolan är den enda platsen där nyanlända elever kommer i kontakt med svenskan är det extra viktigt att personalen talar svenska. Istället finns en ambition att anställa personal med annat modersmål i just dessa områden - jävlar vad politiskt inkorrekt det blev nu... Detta är enligt min mening fel väg att gå. Det uppstår massor av situationer och konflikter pga språkförbistring. Varför finns inte ambitionen att anställa tvåspråkig personal i sk etniskt svenska områden? Där har eleverna redan språket hemma och eftersom de har ett språk klarar de även av mötet med någon vars svenska inte är på förstaspråksnivå. Face it - de flesta av eleverna i Angered gör inte det.
Jag har själv i anställningsintervju fått höra att det är bra med färgad pedagogisk personal så att kidsen får se att det finns färgade lärare också.
Det ska inte kvoteras in personal med utländsk bakgrund i Hammarkullen - de ska in på skolor i Askim och Torslanda, om det ska kvoteras alls (gissa vad jag tycker om kvotering).
Ok, färdigskrikit för ikväll.
Senare samma dag...
Tre timmars föreläsning i Folkets Hus, Hammarkulletorget. Ove Sernhede pratade om Göteborgs omvandling från industristad till kunskapsstad. Han talar om territoriell stigmatisering, gentrifiering och informella läromiljöer. Han talar om ungdomskultur som mötesplatser och visar exempel på ungdomskultur i form av två musikvideor:
Det handlade mer om teorier om varför dagens situation uppstått, snarare än om lösningar på de problem vi ser och jag upplever som så ofta på denna utbildning att det är oerhört politiskt. Jag hade gärna hört mer om vad Sernhede tycker ska göras för att det ska bli bättre och då om saker som faktiskt är genomförbara. Ju mer han upprepar att han inte kritiserar eller klandrar skolan och lärarna, desto mer misstänker jag att det är exakt det han gör, då skolan och dess personal ju till största delen består av vad jag uppfattar han ser som roten till problemet, dvs vit medelklass boende i innerstaden, typ Masthugget...
Jag upplever inte att jag lärt mig något nytt idag, men är glad att jag kom ut till Hammarkullen eftersom jag sprang på en av mina elever och fick höra att saker fungerar väl i klassen.
The Delicious
En kortfilm som kan ses i två delar på Youtube - inte bästa ljudet i världen, men det funkar.
Det är intressant att se hur många som verkar förakta det moderna yuppielivet där pengar och rätt adress är måttet på framgång. Så många filmer och böcker handar om att bryta sig fri från detta ytliga, enformiga och själadödande liv, men ändå så fortgår det. En efter en fastnar i ekorrhjulet. Det vi finner så tilltalande och modigt i konstnärligt utförda kortfilmer skulle inte alls uppfattas som så charmigt om det verkligen hände och det beror nog på att om det gjorde det, så skulle man själv vara en del av det som någon annan uppenbarligen fått nog av - inte lika charmigt, antar jag. Oj, trevlig mening...
Nu ska jag snart bege mig till Hammarkullen, sno åt mig en parkering på min gamla skola och fundera över varför lektioner i mångkulturalitet alltd sker i en viss kulturell kontext. Blev en gång uppmanad av en föreläsare på Pedagogen att ta 7:ans vagn till Bergsjön. Fann det lite störande, faktiskt. Dels gick han helt på fördomen om snedrektyteringen till lärarutbildningen och utgick från att alla i salen var vita medelklassungar. Dels pratade han om 7:an spårvagn som ett slags social turist-attraktion och det enda som saknades var ett "mata inte djuren". Jag vet att intentionen var god, men det kändes aningen underligt. Vi kunde väl lika gärna blivit uppmanade att ta bussen till Hovås eller Billdal?
Nåja, jag hoppas eftermiddagen blir givande.
Det är intressant att se hur många som verkar förakta det moderna yuppielivet där pengar och rätt adress är måttet på framgång. Så många filmer och böcker handar om att bryta sig fri från detta ytliga, enformiga och själadödande liv, men ändå så fortgår det. En efter en fastnar i ekorrhjulet. Det vi finner så tilltalande och modigt i konstnärligt utförda kortfilmer skulle inte alls uppfattas som så charmigt om det verkligen hände och det beror nog på att om det gjorde det, så skulle man själv vara en del av det som någon annan uppenbarligen fått nog av - inte lika charmigt, antar jag. Oj, trevlig mening...
Nu ska jag snart bege mig till Hammarkullen, sno åt mig en parkering på min gamla skola och fundera över varför lektioner i mångkulturalitet alltd sker i en viss kulturell kontext. Blev en gång uppmanad av en föreläsare på Pedagogen att ta 7:ans vagn till Bergsjön. Fann det lite störande, faktiskt. Dels gick han helt på fördomen om snedrektyteringen till lärarutbildningen och utgick från att alla i salen var vita medelklassungar. Dels pratade han om 7:an spårvagn som ett slags social turist-attraktion och det enda som saknades var ett "mata inte djuren". Jag vet att intentionen var god, men det kändes aningen underligt. Vi kunde väl lika gärna blivit uppmanade att ta bussen till Hovås eller Billdal?
Nåja, jag hoppas eftermiddagen blir givande.
söndag 10 oktober 2010
fredag 8 oktober 2010
And the prize goes to...
En fängslad kines har vunnit fredspriset och Kina tar till brösttonerna och hotar med sämre relationer, då priset gått till någon som bryter mot kinesisk lag...jujemej.
Har ofta tänkt på det där - hur olika etniciteter betraktas här way out west. Att man som oriental står högre i kurs än vad folk från Mellanöstern, Afrika och östeuropeiska länder gör, är för mig inte en myt utan en sanning - även om en del bara vill ha en som något att ställa ölglaset på...
Skämt åsido - varför är det så? Vi (och nu inkluderar jag mig i det vita, dalahästsverige) verkar inte uppleva orientaler som ett så stort hot - de är ambitiösa, duktiga i matte (ej genetiskt, kan tilläggas) och inte muslimer (gubevars...). Dessutom håller de sig för sig själva och kräver inte en massa plats i form av moskéer eller andra tempel. Deras religion är ju oförarglig också, jag menar Richard Gere är ju också buddhist, höhö.
Varför är riktas västvärldens aggressivitet och misstänksamhet så ofta mot muslimer och folk som ser ut att vara muslimer? Varför ser vi en religion (ganska snarlik vår egen, som vi visserligen fjärmat oss en del ifrån) som ett större hot än marknadskrafter?
Återigen vet jag inte vad jag vill säga här - sitter och har någon typ av sokratiskt samtal med mig själv, TV:n och katterna... Vilken är min sokratiska värdefråga?
Har ofta tänkt på det där - hur olika etniciteter betraktas här way out west. Att man som oriental står högre i kurs än vad folk från Mellanöstern, Afrika och östeuropeiska länder gör, är för mig inte en myt utan en sanning - även om en del bara vill ha en som något att ställa ölglaset på...
Skämt åsido - varför är det så? Vi (och nu inkluderar jag mig i det vita, dalahästsverige) verkar inte uppleva orientaler som ett så stort hot - de är ambitiösa, duktiga i matte (ej genetiskt, kan tilläggas) och inte muslimer (gubevars...). Dessutom håller de sig för sig själva och kräver inte en massa plats i form av moskéer eller andra tempel. Deras religion är ju oförarglig också, jag menar Richard Gere är ju också buddhist, höhö.
Varför är riktas västvärldens aggressivitet och misstänksamhet så ofta mot muslimer och folk som ser ut att vara muslimer? Varför ser vi en religion (ganska snarlik vår egen, som vi visserligen fjärmat oss en del ifrån) som ett större hot än marknadskrafter?
Återigen vet jag inte vad jag vill säga här - sitter och har någon typ av sokratiskt samtal med mig själv, TV:n och katterna... Vilken är min sokratiska värdefråga?
Itchy and Scratchy
Ok, detta är en skolblogg, inte ett privat gnällforum, men jag vill bara förklara en sak. Klockan är halv fyra, natten till fredag och jag vet inte om jag orkar gå till skolan om några timmar, trots att just denna fredags aktiviteter känns oerhört intressanta. Jag vill verkligen inte missa övningarna i sokratiska samtal, men jag vet inte om jag pallar.
Jag kan inte sova och anledningen heter "urtikaria" och det är rent ut sagt för jävligt! De utredningar som gjorts visar inte på ett skit och inga mediciner hjälper direkt. Det går inte från en dag till en annan förutse hur man ska må och när ett utbrott kommer så sitter man och undrar vad i helvete man ätit, druckit, tänkt, känt, gjort etc, men man vet att det inte lönar sig ett skit, för det kan helt enkelt bara handla om att man är i fel period i hormoncykeln eller att någon fjäril slagit med sina vingar någonstans i Kinas djungler...
Enligt läkare jag träffat (många...) och hemsidor som tar upp sjukdomen så är de flesta patienter besvärsfria inom ett år. Jag lever på hoppet, men kan säga att de få jag känner med dessa besvär har levt med det i över tio år. Jag länkar här till en blogg, skriven av en vän jag kom i kontakt med då jag desperat letade efter info om urtikaria.
Klockan närmar sig fyra och det känns som att jag sitter i en myrstack med mygg och knott vinandes runt huvudet och förgäves som tusen gånger förr under det senaste halvåret undrar jag vad i helvete jag nu gjort för att det ska vara så här...
Jag kan inte sova och anledningen heter "urtikaria" och det är rent ut sagt för jävligt! De utredningar som gjorts visar inte på ett skit och inga mediciner hjälper direkt. Det går inte från en dag till en annan förutse hur man ska må och när ett utbrott kommer så sitter man och undrar vad i helvete man ätit, druckit, tänkt, känt, gjort etc, men man vet att det inte lönar sig ett skit, för det kan helt enkelt bara handla om att man är i fel period i hormoncykeln eller att någon fjäril slagit med sina vingar någonstans i Kinas djungler...
Enligt läkare jag träffat (många...) och hemsidor som tar upp sjukdomen så är de flesta patienter besvärsfria inom ett år. Jag lever på hoppet, men kan säga att de få jag känner med dessa besvär har levt med det i över tio år. Jag länkar här till en blogg, skriven av en vän jag kom i kontakt med då jag desperat letade efter info om urtikaria.
Klockan närmar sig fyra och det känns som att jag sitter i en myrstack med mygg och knott vinandes runt huvudet och förgäves som tusen gånger förr under det senaste halvåret undrar jag vad i helvete jag nu gjort för att det ska vara så här...
torsdag 7 oktober 2010
Speaking words of wisdom
En otroligt givande dag; detta sagt utan tillstymmelse av sarkasm.
Ann S Pihlgren föreläste om sokratiska samtal i undervisningen och sedan fick vi pröva på ett antal sådana, både i egenskap av samtalsledare och som deltagare.
Jag har under alla år som lärare tyckt att det är svårt att vara samtalsledare i klassrummet, särskilt att styra upp kring brännande laddade ämnen. Det är svårt att förhindra elever från att kränka varandra. Det är svårt att avhålla sig ifrån att lägga sig i för mycket. Det är svårt att hitta ämnen som fungerar och det är svårt att bedöma. Ann S Pihlgren täckte upp allt. Grädden på moset för en aningens alltför konventionell högstadielärare var att få en bedömningsmatris i handen.
Jag har tagit tjänstledigt i ett år för att studera till bildlärare, men nu sitter jag och längtar tillbaka till jobbet, då jag vill testa det här arbetssättet snarast möjligt. En för mig okaraktäristisk entusiasm riktigt bubblar inom mig.
Jag avslutar med en liten sång som liksom legat på lur under dagen.
Ann S Pihlgren föreläste om sokratiska samtal i undervisningen och sedan fick vi pröva på ett antal sådana, både i egenskap av samtalsledare och som deltagare.
Jag har under alla år som lärare tyckt att det är svårt att vara samtalsledare i klassrummet, särskilt att styra upp kring brännande laddade ämnen. Det är svårt att förhindra elever från att kränka varandra. Det är svårt att avhålla sig ifrån att lägga sig i för mycket. Det är svårt att hitta ämnen som fungerar och det är svårt att bedöma. Ann S Pihlgren täckte upp allt. Grädden på moset för en aningens alltför konventionell högstadielärare var att få en bedömningsmatris i handen.
Jag har tagit tjänstledigt i ett år för att studera till bildlärare, men nu sitter jag och längtar tillbaka till jobbet, då jag vill testa det här arbetssättet snarast möjligt. En för mig okaraktäristisk entusiasm riktigt bubblar inom mig.
Jag avslutar med en liten sång som liksom legat på lur under dagen.
tisdag 5 oktober 2010
There ain't no "I" in team
Ju fler kockar...? Ibland är det lättare att vara ensam. Ett skäl till att det så sällan arbetas ämnesövergripande ute i skolorna kan vara att inte ens lärare med samma ämnesinriktning finner det lätt att komma överens. Jag tror fortfarande att det generellt sett är en viss typ av människor som väljer läraryrket och just denna typ av människor har inte alltid lätt för att samarbeta, då det lite ligger i yrkets karaktär att vara ledare och bäst vetande. Jag säger detta med all ödmjukhet och självinsikt.
Hur som helst var det givande på många sätt att dels försöka planera och genomföra en lektion (om än i mikroformat) och även ta del av andras lektioner. En grupp iscensatte ytterligheter inom pedagogiken och det slår mig hur kategorisk lärarutbildningen alltjämt är. Ut med det gamla, in med det nya och då jävlar menar vi UUUUT!!! Man skäms nästan när man medger att man som elev ibland uppskattar eller till och med längtar efter riktlinjer, struktur, förutsägbarhet och lugn. Man stämplas av ivriga pedagogiska proggare som traumatiserad och bakåtsträvande.
Någon nämnde idag att det finns en poäng i balans, något som också blev extra tydligt idag när vi kastades mellan olika workshops i dubbelt tempo.
En annan sak är även att man som lärare inte bara företräder en metod - man är faktiskt människa också och i viss mån bör man även göra det man är mest bekväm med, då man då också gör bäst ifrån sig. En bra föreläsare kan vara en usel grupparbetsledare och tvärtom. Oavsett jag gillar grupparbete eller föreläsning, så föredrar jag en lärare som vet vad h*n gör - en vilsen lärare är lika meningsfull som en guide utan vare sig karta, lokalsinne eller GPS...
Hur som helst var det givande på många sätt att dels försöka planera och genomföra en lektion (om än i mikroformat) och även ta del av andras lektioner. En grupp iscensatte ytterligheter inom pedagogiken och det slår mig hur kategorisk lärarutbildningen alltjämt är. Ut med det gamla, in med det nya och då jävlar menar vi UUUUT!!! Man skäms nästan när man medger att man som elev ibland uppskattar eller till och med längtar efter riktlinjer, struktur, förutsägbarhet och lugn. Man stämplas av ivriga pedagogiska proggare som traumatiserad och bakåtsträvande.
Någon nämnde idag att det finns en poäng i balans, något som också blev extra tydligt idag när vi kastades mellan olika workshops i dubbelt tempo.
En annan sak är även att man som lärare inte bara företräder en metod - man är faktiskt människa också och i viss mån bör man även göra det man är mest bekväm med, då man då också gör bäst ifrån sig. En bra föreläsare kan vara en usel grupparbetsledare och tvärtom. Oavsett jag gillar grupparbete eller föreläsning, så föredrar jag en lärare som vet vad h*n gör - en vilsen lärare är lika meningsfull som en guide utan vare sig karta, lokalsinne eller GPS...
måndag 4 oktober 2010
A Gucci veil
Vi såg tre kortfilmer, varav den första, "Stranger in her own city" och den sista, "Kids and Money" var som ett slag i ansiktet.
Den första filmen handlar om en 13-årig flicka, Najmia i Sanaa, Yemen. Hon vägrar bära slöja, spelar boll med pojkarna och hänger ute på kvällarna. Hennes omgivning provoceras enormt av hennes frimodighet, men som västerländsk tittare provoceras man enormt av hur omgivningen behandlar henne. Man fattar inte varifrån hon får sitt mod.
Den sista filmen "Kids and Money" handlar om shoppingfixeringen, märkesfixeringen bland tonåringar i Los Angeles.
För andra gången denna måndagmorgon gnisslar jag tänder av ilska. Jag blir så vansinnigt provocerad av att se dessa bortskämda materialistiska ungar.
Det som sedan slår mig är att dessa ungdomar väljer en Guccislöja och är lika ofria som de beslöjade flickorna i Yemen. Najmia vägrar låta sig fångas av ett klädesplagg, medan flickorna i Hollywood och Beverly Hills glatt låter sig fångas av en annan sorts slöja.
Sorgligt.
Filmen vi såg mellan de två jag nämner ovan heter "Hidden" och handlar om Giancarlo, en avvisningshotad flyktingpojke som vid tiden för filmen levde gömd någonstans i Sverige. Naturligtvis blir man berörd av hans öde, men filmen kändes inte lika stark som de andra två filmerna. Kanske för att jag länge arbetat med just den typen av problem och därför är en aning luttrad. Jag var under flera år engagerad i en gömd familj och även om jag blir väldigt upprörd av hur barn behandlas av myndigheters beslut, så tror jag min frustration och upprördhet gått över i ett slags apati och resignation.
Den första filmen handlar om en 13-årig flicka, Najmia i Sanaa, Yemen. Hon vägrar bära slöja, spelar boll med pojkarna och hänger ute på kvällarna. Hennes omgivning provoceras enormt av hennes frimodighet, men som västerländsk tittare provoceras man enormt av hur omgivningen behandlar henne. Man fattar inte varifrån hon får sitt mod.
Den sista filmen "Kids and Money" handlar om shoppingfixeringen, märkesfixeringen bland tonåringar i Los Angeles.
För andra gången denna måndagmorgon gnisslar jag tänder av ilska. Jag blir så vansinnigt provocerad av att se dessa bortskämda materialistiska ungar.
Det som sedan slår mig är att dessa ungdomar väljer en Guccislöja och är lika ofria som de beslöjade flickorna i Yemen. Najmia vägrar låta sig fångas av ett klädesplagg, medan flickorna i Hollywood och Beverly Hills glatt låter sig fångas av en annan sorts slöja.
Sorgligt.
Filmen vi såg mellan de två jag nämner ovan heter "Hidden" och handlar om Giancarlo, en avvisningshotad flyktingpojke som vid tiden för filmen levde gömd någonstans i Sverige. Naturligtvis blir man berörd av hans öde, men filmen kändes inte lika stark som de andra två filmerna. Kanske för att jag länge arbetat med just den typen av problem och därför är en aning luttrad. Jag var under flera år engagerad i en gömd familj och även om jag blir väldigt upprörd av hur barn behandlas av myndigheters beslut, så tror jag min frustration och upprördhet gått över i ett slags apati och resignation.
söndag 3 oktober 2010
Yes Men fix the world
En elev sa till mig en gång att ett ord som han precis hade lärt sig plötsligt verkade dyka upp överallt. Han hörde det på TV, såg det i tidningar och böcker och hörde folk säga det lite varstans. Jag minns inte vilket ord det var.
Samma sak upplever jag nu. Många av de saker vi gör på utbildningen verkar liksom dyka upp lite varstans. GP rapporterar om Marianne Lindberg De Geer och hennes stulna skyltar, veckan efter att jag varit på hennes utställning. SVT visar en film av the Yes Men, som bl a tar upp problematik med hemlöshet, just när vi på utbildningen fokuserat så på boende och även sett en film med the Yes Men.
Samma sak upplever jag nu. Många av de saker vi gör på utbildningen verkar liksom dyka upp lite varstans. GP rapporterar om Marianne Lindberg De Geer och hennes stulna skyltar, veckan efter att jag varit på hennes utställning. SVT visar en film av the Yes Men, som bl a tar upp problematik med hemlöshet, just när vi på utbildningen fokuserat så på boende och även sett en film med the Yes Men.
lördag 2 oktober 2010
Vad är utveckling?
Fredag 1 oktober - diskussion om vad utveckling är. Intressant att se vad alla andra hade valt att läsa. Uppgiften bestod i att välja ut en bok man på något sätt anser berör begreppet utveckling och boklistan innehåller böcker av många skilda sorter: barnböcker, pedagogikböcker, självhjälpsböcker och facklitteratur i arkitektur och mode.
Seminariet leddes av Lars-Åke Kernell och det kändes roligt att bli glatt överraskad ibland. Lärarutbildare har jag sällan tyckt varit särskilt givande eller fängslande att lyssna på, men jag tycker att Lars-Åke Kernell uppvisade en närvaro och ett engagemang jag sällan varit med om på kurser i Pedagogens regi.
Jag hade tidigare varit lite skeptisk till att så fritt välja bok utifrån ett sådant vitt begrepp, men Kernell förklarade var i vinningen ligger och jag är böjd att hålla med och är i framtiden beredd att arbeta på ett för mig annorlunda sätt. Att läsa en bok med öppet sinne och koncentrera sig på att lista ut vad författaren egentligen vill säga är så mycket mer lärorikt än att läsa utifrån instuderingsuppgifter - det säger ju sig själv, men som lärare har jag ofta gått i fällan och försökt jobba med läsförståelse på ett mycket snävare sätt. Jag tror det ofta handlar om överdrivet kontrollbehov och tidsbrist, samt svårigheter att motivera eleverna. Hatten av, säger jag.
Vidare talade Lars-Åke om hur synen på undervisning skiftar med åren och att det tunga fokus som lagts på att utforma en mer icke-auktoritär lärarroll med mindre styrning numera inte är lika viktigt. Dagens barn redan är medvetna om sina rättigheter och behandlas som självtänkande individer av föräldrar och skolpersonal. Nu ligger det mer poäng i att bygga upp stramare strukturer igen för att hjälpa barnen att sålla i informationsflödet. Detta var lite befriande att höra, då mina år ute i grundskolan givit mig uppfattningen om att det inte är MER frihet och elevinflytande som behövs, utan mer struktur och något barnen kan förhålla sig till. Utan normer finns inga väggar att slå in för revolterande tonåringar och då går gärna den revolten över styr.
Och nu åter till dagens traumatik...
Seminariet leddes av Lars-Åke Kernell och det kändes roligt att bli glatt överraskad ibland. Lärarutbildare har jag sällan tyckt varit särskilt givande eller fängslande att lyssna på, men jag tycker att Lars-Åke Kernell uppvisade en närvaro och ett engagemang jag sällan varit med om på kurser i Pedagogens regi.
Jag hade tidigare varit lite skeptisk till att så fritt välja bok utifrån ett sådant vitt begrepp, men Kernell förklarade var i vinningen ligger och jag är böjd att hålla med och är i framtiden beredd att arbeta på ett för mig annorlunda sätt. Att läsa en bok med öppet sinne och koncentrera sig på att lista ut vad författaren egentligen vill säga är så mycket mer lärorikt än att läsa utifrån instuderingsuppgifter - det säger ju sig själv, men som lärare har jag ofta gått i fällan och försökt jobba med läsförståelse på ett mycket snävare sätt. Jag tror det ofta handlar om överdrivet kontrollbehov och tidsbrist, samt svårigheter att motivera eleverna. Hatten av, säger jag.
Vidare talade Lars-Åke om hur synen på undervisning skiftar med åren och att det tunga fokus som lagts på att utforma en mer icke-auktoritär lärarroll med mindre styrning numera inte är lika viktigt. Dagens barn redan är medvetna om sina rättigheter och behandlas som självtänkande individer av föräldrar och skolpersonal. Nu ligger det mer poäng i att bygga upp stramare strukturer igen för att hjälpa barnen att sålla i informationsflödet. Detta var lite befriande att höra, då mina år ute i grundskolan givit mig uppfattningen om att det inte är MER frihet och elevinflytande som behövs, utan mer struktur och något barnen kan förhålla sig till. Utan normer finns inga väggar att slå in för revolterande tonåringar och då går gärna den revolten över styr.
Och nu åter till dagens traumatik...
fredag 1 oktober 2010
All nerves, no guts
Off topic igen. Förbereder för egotripp i vardagsrummet och är vansinnigt nervös. Snacka om gränser - ska åter visa upp resultatet av mitt totala breakdown. Min beundran för riktiga, verksamma konstnärer som ställer ut för allmänhet bara växer.
Ps. Shit, vad jag är röksugen!!!!!
Ps. Shit, vad jag är röksugen!!!!!
torsdag 30 september 2010
Instant Karma
Saxat från GP 30/9 2010:
"Vad betyder skyltarna?
Det har många besökare undrat vid Marianne Lindberg De Geers utställning med skyltar. Nu är stölden av sju skyltar polisanmäld.
Marianne Lindberg De Geers utställning Under belägring öppnade i Konsthallen i Skövde den 18 september. I den ingår elva stycken skyltar, placerade vid in- och utgångar till Kyrkparken i centrala stan.
Skyltarna är tillverkade av konstenheten och själva skyltprojektet heter Across the Universe.
- Vi förstod att skyltarna skulle väcka uppmärksamhet, det är ju precis vad konstnären önskar. Hon frågar vem som äger rätten att vistas i den offentliga rummet. Något som fickor och kvinnor ofta frågat sig. Skyltarna sätter verkligen fingret på den frågan, säger Ingemar Arnesson, konstchef i Skövde.
Den 29 september fick han anledning att polisanmäla Across the Universe. Då hade sju av de ursprungligen elva skyltarna stulits eller i alla fall plockats från platsen.
- Det visar en oerhörd brist på respekt för Marianne Lindberg De Geers verk. Alla känner kanske inte till att skyltarna tillhör en utställning. De läser väl inte tidningarna, gissar Arnesson.
Han antar att gärningsmännen kan vara flera olika. Det kan vara män eller kvinnor. Runt kyrkparken ligger flera nattklubbar och ofta besöks området av många militärer.
- Skyltarna uppfattas nog som väldigt provocerande, säger Arnesson som är helt överens med Marianne Lindberg De Geer om att polisanmäla stölderna.
Gp.se har inte lyckats nå konstnären för en kommentar.
Eva Heyman 031-62 45 94 eva.heyman@gp.se"
På något sätt otroligt roligt. Med tanke på ifrågasättandet av ägandet i sin utställning "Jag tänker på mig själv" så kan jag inte låta bli att fnissa lite över stölden av skyltarna och ännu mer över att den är polisanmäld. Kommer det forumläret dyka upp i framtida utställningar, tro?
"Vad betyder skyltarna?
Det har många besökare undrat vid Marianne Lindberg De Geers utställning med skyltar. Nu är stölden av sju skyltar polisanmäld.
Marianne Lindberg De Geers utställning Under belägring öppnade i Konsthallen i Skövde den 18 september. I den ingår elva stycken skyltar, placerade vid in- och utgångar till Kyrkparken i centrala stan.
Skyltarna är tillverkade av konstenheten och själva skyltprojektet heter Across the Universe.
- Vi förstod att skyltarna skulle väcka uppmärksamhet, det är ju precis vad konstnären önskar. Hon frågar vem som äger rätten att vistas i den offentliga rummet. Något som fickor och kvinnor ofta frågat sig. Skyltarna sätter verkligen fingret på den frågan, säger Ingemar Arnesson, konstchef i Skövde.
Den 29 september fick han anledning att polisanmäla Across the Universe. Då hade sju av de ursprungligen elva skyltarna stulits eller i alla fall plockats från platsen.
- Det visar en oerhörd brist på respekt för Marianne Lindberg De Geers verk. Alla känner kanske inte till att skyltarna tillhör en utställning. De läser väl inte tidningarna, gissar Arnesson.
Han antar att gärningsmännen kan vara flera olika. Det kan vara män eller kvinnor. Runt kyrkparken ligger flera nattklubbar och ofta besöks området av många militärer.
- Skyltarna uppfattas nog som väldigt provocerande, säger Arnesson som är helt överens med Marianne Lindberg De Geer om att polisanmäla stölderna.
Gp.se har inte lyckats nå konstnären för en kommentar.
Eva Heyman 031-62 45 94 eva.heyman@gp.se"
På något sätt otroligt roligt. Med tanke på ifrågasättandet av ägandet i sin utställning "Jag tänker på mig själv" så kan jag inte låta bli att fnissa lite över stölden av skyltarna och ännu mer över att den är polisanmäld. Kommer det forumläret dyka upp i framtida utställningar, tro?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)