Efter att ha sett Marianne Lindberg De Geers utställning på Bohusläns Museum, börjar jag fundera på vad ägande är, det privata och det offentliga. När upphör det du skapat vara ditt? Om någon betalat för det, får köparen göra vad h*n vill med det? Får någon annan tjäna pengar på det?
Tavlor och skulpturer är beständiga och konkreta och att "förgripa" sig på ett konstuttryck av denna sort är så påtagligt. På samma sätt känns det som ett mer konkret ägande att inneha en tavla eller en skulptur.
Verket "45 år senare" i vilket Inger Nilsson spelar en vuxen Pippi Långstrump i ett polisförhör väcker frågan om litterära figurer och äganderätten till dessa. Skådespelaren Inger Nilsson spelade Pippi i sin barndom, valde sedan en skådespelarkarriär, men har förblivit synonym med sin genomslagsroll, en av Astrid Lindgrens mest kända skapelse. Vad är Ingers verk, vad är Astrid Lindgrens verk? Var går gränsen mellan de två?
Författaren Bengt Ohlsson skrev en roman baserad på en karaktär ur Hjalmar Söderbergs klassiska roman "Doktor Glas", "Gregorius" Var går gränsen mellan stöld och inspiration (i brist på bättre term). Någon klippte in Pippi i ett pornografiskt sammanhang. Var i ligger den egentliga skillnaden, förutom att det är en fråga om tycke och smak? Vem har rätt att avgöra?
När det gäller musik är gränserna än mer luddiga. I dagens musik vimlar det av samplingar, covers och remixar. Vem är egentligen ägaren? Man kan köpa rättigheter, dvs betala för att få cred för någon annans skapelse. Skumt. Samtidigt, i denna musikvärld där mixande och samplande utvecklat sig till en genre i sig, går debatten för högtryck om piratkopiering och nedladdningar. Ännu skummare.
Vad har jag lärt mig? Att det vore fel av mig att rita streckgubbar på Marianne Lindberg De Geers upphängda tavlor på Bohusläns Museum, för jag är inte ägare till dem. Hmmm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar