Den första workshopen kändes aningen snuttifierad och den var tydligen egentligen planerad att vara i tre timmar, istället för en. Det förklarar varför det blev så stressigt. En mängd olika uppgifter genomfördes i rasande tempo och jag har i efterhand fått försöka fundera ut hur de olika momenten hörde ihop. Jag tror mig ha förstått andemeningen, men då tid och lokal inte blir vad man planerat för måste man ha en plan B. Jag tror att vi hade vunnit på om några moment hade plockats bort för bättre fokus och tid för eftertanke. Jag hade själv valt bort momentet med texten och fokuserat på gruppindelning och temat lika/samma.
Vad gäller den andra workshopen, så kändes den splittrad och ur fokus. Jag förväntade mig mer aktivt deltagande från åhörarna, men fick något som mer liknade en föreläsning med syfte att sälja böcker. Jag hade själv nog valt antingen att tala om världsmedborgaren ELLER om det goda samtalet.
Det jag känner att jag främst minns av de båda workshops:en är nog tankar om identitet och grupptillhörighet och vad gäller detta är jag inte alls klar över vad jag tycker och tänker ännu, om någonsin.
Jag ställs väldigt ofta inför frågan om hur jag själv identifierar mig. Min svenskhet blir ofta ifrågasatt och jag tillskrivs egenskaper och kultur utifrån hur jag ser ut. Min ovilja att söka mina rötter på "rätt" plats provocerar tydligen många. Andra andas ut med lättnad när jag förklarar varför en sådan som jag pratar svenska så bra.
Allvarligt talat - jag är skittrött på att fundera över min identitet. En individs identitet är bara en individs egen placering i ett vedertaget fack. Jag vill inte fundera på vad jag är i första, andra eller hundrafemtifjartonde hand. Ja, jag vet att vi kategoriserar och sorterar för att få ordning i vår flockdjursomgivning, men varför lägga så mycket energi på något som vi ändå inte kan påverka och som ändå anses politiskt inkorrekt? Det är inte politiskt korrekt att döma folk, sortera folk på basis av...någonting. VI ÄR ALLA INDIVIDER!!!!!
Soraya Post föreläste sedan om romernas situation i Europa förr och nu. Jag är kluven inför hur man ska gå tillväga med integration och upprättelse. Om man nu ska betrakta oss alla som individer och få stopp för etnisk diskriminering, kanske intresseföreningar och stödorganisationer är fel väg att gå. Det skapar lätt ett "vi och de" och i kombination med människors behov av att alltid ha rätt, så blir resultatet inte vad man arbetar för. Det finns många stödgrupper för adopterade, t ex AKF. Jag hörde talas om denna förening först i vuxen ålder och blev förbluffad över dess existens. Ja - det är bra med detta forum, men jag betvivlar att man som vilsen och rotlös finner trygghet och tillhörighet genom att gå med i en grupp med andra vilsna och rotlösa. Man är inte mer vilsen för att man är flera stycken.
Som vanligt har jag inte kommit fram till något under dagens funderingar. Identity, schmidentity...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar