Social turist

Skylten ovan är resultatet av 2.5 timmar i en busskur på Stigbergstorget.
Skylten nedan är resultatet av ca 45 min på Eriksbergs köpcentrum, samt ca 1 timme ett stenkast från Ostindiefararen nere vid älven.


Jag tog två kartongbitar, ca 50 x 70 cm stora. Överst på vardera skylt skrev jag: "Hjälp mig, snälla. Det är gratis. Vad blir du glad av?" Utrustad med märkpennor begav jag mig till Eriksbergs köpcentrum och satte mig utanför en mataffär (där det brukar sitta Faktumförsäljare, dragspelsspelare, telefoniförsäljare etc). Blev efter ca 45 minuter bortkörd av en butikschef, då inga får stå utanför butiken och göra...öh, någonting.


Mitt plakat fick några ord och bilder utanför affären. Det var främst medelålders kvinnor av typen kulturtant som vågade närma sig. Jag drog mig ner till Ostindiefararen vid älven. Där fick jag ytterligare ett par bidrag av en mamma och hennes lille son, samt en äldre herre.

Intressant - jag skrev om att jag vill slippa offentligheten och jag lider ofta av scenskräck och agorafobi. Nu har jag upptäckt ett utmärkt sätt att bli i princip osynlig på - sätt er på gatan med en kartongbit i famnen och du blir garanterat lämnad ifred. Dock är man inte osynlig - jag har aldrig blivit så uttittad som idag. Idag har jag mötts av nyfikenhet i bästa fall och äckel, vantro och arrogans. De flesta ignorerade mig.

Efter äventyret utanför butiken på Eriksberg styrde jag kosan mot Stigbergstorget. Regnet öste ner, så jag parkerade mig och ett nytt, tomt plakat i en busskur. Detta plakat fylldes helt under de ca 2,5 timmar jag satt där, mycket tack vare en fd elev som dök upp med hela sin gymnasieklass. Han undrade förstås vad hans fd engelsklärare gjorde med en kartongskylt i en busskur i Majorna. Det undrade nästan jag också. Så gjorde även en fd kollega som kom förbi en timme senare, samt alla som passerade till fots och på vagnen.

Det som var en akt av desperation inför ett projekt jag inte var riktigt bekväm med, utvecklade sig till ett socialt experiment. Jag har inte fått mersmak, men funderade en stund på om jag skulle göra om det i morgon, iklädd andra typer av kläder, typ "business suit". Idag var jag klädd i cargopants, luvjacka och jeansjacka. En annan sak som slog mig var att mitt mindre europeiska utseende bidrog till folks reaktioner, men jag kan ju inte ändra på just den saken.

Människa - material. Hmm. Jag vet inte hur det hade blivit om jag valt en mer genomarbetad skylt - troligtvis hade det blivit mindre "tiggare" över det, men då hade det inte blivit samma uttryck för frustration och desperation, vilket jag kände när jag bestämde mig för att göra detta. Jag kanske borde testa att köra med en ordentlig skylt och med andra kläder, men faktum är att jag inte känner mig riktigt bekväm med det. Dels för att det helt enkelt kändes jobbigt att bli betraktad på det sätt jag blev av många, men även för att det på ett vis känns stötande, av följande skäl:



En textsnutt som ifnns med på skivan, men inte i videoversionen av låten:

"Like a dog lying in a corner
They will bite you and never warn you
Look out.
They'll tear your insides out
`cos everybody hates a tourist
Especially one who thinks it's all such a laugh
Yeah and the chip stain and grease will come out in the bath"

Och nu, en liten whiskypinne som belöning, methinks.