Funderade vidare på det där med provokationer och på vad som är god konst. Är det så att god konst måste provocera och i så fall; provocera vem? Håller med den självutnämnde (?) konstexperten Ola Gustafsson som driver en litterär rådgivningssite om att provokation för provocerandets skull är meningslös.
Dock undrar jag över begreppet "god" konst - vem annan än jag själv kan egentligen avgöra vad som är god konst för mig och särskilt när det gäller abstrakt konst? Konstvärlden definierar själva vad god konst är och då gäller det att hålla sig väl med konstvärlden och det är svårt, med tanke på hur trendkänslig och nyckfull denna är. Du ska inte bara provocera rätt personer, utan även hålla dig väl med rätt personer.
Marianne Lindberg De Geer vill provocera kultureliten, men frågan är hur lyckad den provokationen är om hon ständigt lyckas ställa ut i kulturelitens hemvister. Att hon trampar någon annan överkänslig konstnär på tårna är väl lite kul, men knappast provocerande, eller? Hade hon verkligen provocerat hade hon väl åkt ut med huvudet före och sålt sin sista staty. En konstkritiker som på allvar blivit provocerad skulle inte skriva en enda rad till som kan tänkas generera försäljning och vinst för konstnären.
En god provokation måste ha ett syfte, ett tydligt syfte som folk köper och för att du ska bli framgångsrik ska det vara "rätt" folk som köper syftet. Blir du hyllad av "fel" folk säljs dina verk på IKEA eller på ett hötorg någonstans.
Nej, jag är inte klar över vad jag vill säga här - det hela är en process. Den är klar när jag säger att den är klar. Jag får fundera mera.
En provocerande grupp hamnade i riksdagen ...
SvaraRaderaSå bra, tänkvärda och intressanta funderingar du har!