Vad är det som ger ett ämne status? Varför har en del ämnen högre status än andra? Varför anser föräldrar att det är viktigare att deras ungar får bra betyg i matte än i bild?
Har det med användningsområdet i yrkeslivet att göra? De yrken som är naturvetenskapligt orienterade har högre status än yrken inom humaniora. Det är "finare" att vara läkare än socionom.
Har det med svårighetsgrad att göra? Graden av abstrakthet? Nytta för mänskligheten? Svårighet exkluderar, vilket ju är en förutsättning för hög status. Något som är lätt kan inte ha hög status. Är det alltså eftersträvansvärt att göra bilden exkluderand i syfte att höja ämnets status i skolan? Skulle det hjälpa? Nej, jag antar att det även måste finnas en högstatusplats ute i arbetslivet, att ämneskompetens kan leda till en lukrativ karriär, vilket det ju endast gör för ett fåtal. Bör man därför trycka mer på hur bild kan användas inom teknik och naturvetenskap och ihop med the all-time-high prestige subject Matematik (med stor bokstan)? Vad skulle hända då?
Är det viktigt att bild som ämne får högre status? För vems skull i så fall? För lärarens? Går det att jobba för bildämnets status utan att förlora dess essens? Vad är essensen?
Så många frågor, så få svar...
En sak är säker - ökad teoretisering höjer inte statusen för bildämnet vare sig i universitetsvärlden eller ute i lärarrummen. Bara för att man talar om ett ämne med femstaviga termer innebär det inte att ämnet får högre legitimitet i budgetplaneringar, tjänstefördelning och schemaläggning. Antingen accepterar vi att bild är ett praktisk-estetiskt ämne med fokus på material och hantverk och slåss sedan om pengar för material och utrymme, eller så försöker vi integrera ämnet med de mer akademiska och teoretiska och riskerar att bli av med det helt - det överlåts åt SO, NO- och språklärarna, för om bild inte längre ska anses som ett hantverk, så kan lika gärna personer utbildade i språk, samhällsanalys och naturvetenskap göra jobbet.
Allvarligt talat - det som behövs förändras är samhällets attityd till hantverksyrken (och alla andra yrken som inte kräver en massa högskolepoäng), vilket ju har att göra med...pengar igen. Fundera på vad ni vill att era barn ska arbeta med; vilken framtid ni vill att de ska ha. Tänk sedan på det innan ni uttalar er om olika yrkesgrupper och representanter för dessa som ni stöter på under dagen. Fundera på hur ni och era vänner pratar om olika yrkesgrupper. Jag har redan märkt stor skillnad i hur jag blir behandlad beroende på vilken sysselsättning jag säger mig ha.
Bildämnets status kommer inte öka förrän man tydligt kan se en bildrelaterad yrkesframtid för barnen - då kommer föräldrar att pusha sina barn att kämpa även i detta ämne. Så länge ämnet inte leder till framgång på karriärstrappan kommer det att förbli ett skolämne som mer eller mindre betraktas som en paus från de teoretiska studierna...
Jag tycker att det är viktigt att tala om bilder med eleverna, att prata om vad bilder betyder i samhället, men jag tycker även att det är viktigt att de konstnärligt intresserade, de konstnärligt begåvade också ska få sin chans att bli bekräftade i skolan och det får de inte om bilden blir ytterligare ett ämne där de verbalt aktiva tillåts ta plats under diskussioner på bekostnad av tid för handgripligt skapande. Är det helt OK att de idrottsintresserade eleverna (vanligtvis fotbollstokiga killar) favoriseras i idrottsämnet, kidsen som hänger i replokaler eller som spelar på kommunala musikskolan får sitt i musiken, men att de som har begåvning av annan karaktär ska aldrig få chansen, för att bildlärarna vill räknas in i de akademiska lärarnas skara, eller? Jag känner någonstans att jag kan bjuda på att vara den där flummiga bildläraren i sjalar och pinnar i håret, om de elever (som jag så väl känner igen mig själv i - tecknande miffo som jag alltid varit) kan få känna att de är bäst någon gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar