Kultur, ondska och godhet

Såg precis ett klipp i vilket författaren Ann Heberlein (lite av en favorit för mig) pratar om sin bok om ondska.

Jag funderar ofta på det där med ondska och godhet, på avsikt och konsekvens och detta ofta i sammanhang som har med skola och kultur att göra. Skolan är en moralrelativismens och kulturrelativismens stora paradarena, där välmenande vuxna med bristande kunskap, bristande budget och bristande civilkurage försöker uppfostra andras ungar till goda samhällsmedborgare.

Jag tror att anledningen till att det är så känsligt att diskutera kultur är just begreppet ondska. Det spelar väl ingen som helst roll varifrån folk kommer, vilka kläder de har eller vilket språk de talar, så länge man känner att man kommer överens, så länge man känner begriplighet? Det är när vi inte gör det som det börjar bli mer komplicerat och när de andras obegripliga handlingar drabbar någon av oss, ja, då har de skitit i det blå skåpet och då börjar man värdera och jämföra kulturer.

Diskussionen om mångkulturalitet handlar sällan om bara ett samtal om olika kulturer, utan om att alla har en bild av vilken kultur som är bäst och även om i vilka geografiska områden olika kulturuttryck hör hemma. Skit samma om man måste bära slöja på gatorna i Sanaa - här i Västerår gör vi det förbanne mig inte! OK, att man käkar katter i Kina, men här i Motala äter vi bruna bönor med salt griskött.

Jag blir även lite trött på snobbismen inom den intellektuella, politiskt korrekta medelklassen, som fördömer andras skepsis utifrån att andras skepsis är intolerans, medan deras egna skepsis och ifrågasättande alltid har goda moraliska förtecken. Lika lätt som det borde vara att förstå utåtagerande, mobbande Kalle, borde det vara att förstå mobbade tjockisen Lisa och i samma andetag våga fördöma vad Kalle gör. Men ack nej, vi kan inte fördöma handlingar för skarpt, för då kan vi ju råka även få gärningsmannen att känna sig fördömd och det är ju skillnad på sak och person....

ÄR DET? Är du inte dina handlingar? Är du frikopplad från dina tankar och handlingar, från avsikterna och konsekvenserna av dina handlingar? Om Kalle begår onda handlingar - varför är det då så farligt att påpeka detta för honom och faktiskt låta honom skämmas? Det är skammen som gör att vi rättar oss i leden - vi är trots allt flockdjur. Det är inte skadligt att skämmas - om vi inte ska tillåtas skämmas - varför är det då så vansinnigt viktigt att barn lär sig säga förlåt? Skam är en inbyggd känsla, på samma sätt som glädje och sorg och den har alltså sin funktion.

Ok, då kan vi konstatera att jag menar att människor är får och därför står till vilken ondskefull diktators förfogande som helst... Nej, vi måste däremot vara uppmärksamma på vår omgivning, på vad som händer och reflektera över våra egna handlingar utifrån huruvida dessa handlingar och dess konsekvenser är till hela mänsklighetens gagn. Vi måste bedöma det som sker runt om utifrån om vi själva skulle acceptera att bli behandlade på samma sätt - och då detta i minsta lilla situation. Vill jag ha en bussdörr slängd i ansiktet - nej, så håll för fan upp dörren åt nästa! Vill jag att mina barn ska bli retade i skolan - nej, så försvara då för 17 inte när mina egna ungar är taskiga mot andra. Vill jag köra iväg med en bil som är slarvigt ihopskruvad - nej, så då slarvar jag inte heller på mitt montörsjobb osv. Jobbar jag som lärare, får jag försöka vara den lärare jag själv skulle velat ha, eller att mina barn skulle ha.'

Ann Heberlein talar om ökad ondska i ett samhälle där den lilla människan inte känner att hon hör till, där det blir svårare att se sin egen roll i ett större sammanhang och då ökar risken för onda handlingar, då man aldrig känner sig direkt ansvarig. Om jag startat ett eget café i Haga, så kanske jag känner mig mer benägen att göra ett bra jobb med bakverk och service än om jag står i bröd-och kakavdelningen på ett ICA MAXI. Bandet mellan den arbetande människan, hennes uppdragsgivare och hennes klient är så utsträckt att det knappast upplevs existera längre. Vem finns jag för? I en liten butik, liten verksamhet blir det nog mer tydligt och då ökar motivationen att göra att gott jobb, eftersom konsekvenserna av mitt utförande drabbar mig direkt. I en stor organisation, där jag knappt vet vem som är min chef är det svårare och där man visserligen kan få skäll av kunder, men där man hela tiden kan hänvisa bakåt, uppåt - där är inte motivationen och känslan av ansvar så stor.


Det är därför det är så viktigt att alla får känna tillhörighet - oavsett kön, ålder, etnicitet, sexualitet osv. En person som inte känner tillhörighet känner inte ansvar och är därmed mer benägen att begå gärningar som ligger utanför den i sammanhanget rådande normen.