Har under många år funderat över min roll som lärare och minst sagt gått vilse. Övergav helt min ursprungliga vision om varför jag ville bli lärare. Inte så att jag glömde av det eller min inspirationskälla, men lusten och glädjen drunknade i ett hav av åtgärdsprogram, informella ledare och budgetnedskärningar. Undervisningsglädjen kvävdes av ilska och frustration över att fanimej aldrig räcka till, att äta, dricka och sova skola. Inte så att jag inte fattade att det "bara" är ett jobb, det är bara så, att elevernas öden förföljde mig hem. Mina närmsta vänner jobbade alla på samma skola och på nätterna drömde jag om gråtande elever, soc-tanter och trasiga kopieringsmaskiner. Ju mer frustrerad jag blev, desto starkare blev behovet av kontroll; till slut vågade nog vare sig elever eller kollegor andas i samma rum som mig - jag var ljudkänslig som få. Jag höll lika mycket koll på kollegors förmåga att skriva korrekta omdömen och passa tider som på elevers inlämningsdatum och antal fotbollar i korridoren. Jag blir andfådd av att skriva detta, pulsen och magsyra stiger och klådan tilltar.
Fritiden gick åt till gnäll över bag-in-boxvin och trots att vi ibland försökte införa en "inte-snacka-jobb"-regel, så bröts den efter fem minuters ansträngd tystnad - plågsam då insikten om hur tomt livet blivit sköljde över oss - vi som en gång varit unga, nya visionärer...
Har under det sista året fått anledning (eller ska jag säga möjligheten?) att fundera över framtiden och kommit fram till att jag vill vara lärare. Var nog egentligen aldrig säker på det innan; det var mer ett resultat av ett exkluderande av allt annat. Nu vet jag att jag vill jobba som lärare och jag vet varför och jag har inte tid att gå vilse en gång till. Gör jag det, får jag ta en annan väg och inte streta på bara för att bevisa något.
However; idag fick jag följande bild för ögonen. Läraren som förlösare av kreativitet som inte kanaliserats. Elever med ett enormt behov av att få uttrycka sig och alla har olika behov och olika förutsättningar och det är min uppgift att hjälpa deras inneboende kreativitet att hitta ut ur det som stänger inne. Lite "halleluja" över det och egentligen mår jag nästan lite illa över alla dessa pastellfärger, men för första gången på många år känner jag mig peppad och inspirerad och jävligt redo att gå till jobbet (med betoning på JOBBET).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar