Catch 22

Som student ställs man ibland inför motstridiga krav. Den akademiska världen är lite knepig, då den dels förespråkar nytänkande och originalitet, men samtidigt vilar på sekelgamla principer och disciplintraditioner. Det är bara OK att ha en åsikt och tes så länge rätt akademiker tyckt likadant och publicerat det i ett acceptabelt forum. Man får inte dra slutsatser som inte stöds av rätt akademiker, eller som inte refererats till på ett regelrätt korrekt sätt (parenteser eller fotnoter - det är frågan...). 

Även de institutioner som säger sig vilja ställa akademiska traditioner på ända, som anser sig vara lite rebelliska och fritänkande är ändå låsta i de traditioner, modeller och metoder som de vill protestera mot. Om de inte följer reglerna, så räknas nämligen inte deras verksamhet och därmed inte heller deras ifrågasättande av gällande normer.

Man inbillas ibland att tro att det inte finns något rätt och fel, som så - bara rätt eller fel sätt att argumentera på, detta utifrån gällande normer/metoder/discipliner. Dock skulle jag vilja påstå att genom att styra hur man får argumentera, så styr man också vilka teser som får lov att prövas.

Om en elev genom empirisk forskning, argumentation enligt konstens alla regler, gediget förarbete, research och referenser kommer fram till en, för det normerande samhället, vedervärdig slutsats, är det lätt för en handledare/lärare/pedagog att avfärda med hänvisning till svag argumentation, bristande reflektion eller utebliven progression i tankeverksamhet, eller något annat egentligen ganska subjektivt. Det är som sagt inte lätt att bedöma progression, reflektion och utveckling, då det ligger i betraktarens/bedömarens öga att avgöra vad som är tecken på att progression har skett.

Jag upplever ofta att dessa tankar avfärdas, för de är inte accepterade i rådande akademiskt klimat, men nevertheless är det så här jag tänker just nu - referenser eller inte.