Var går gränsen? Sitter med ett halvsvårt beslut framför mig och försöker utröna om mina resonemang faller under rubriken "Ursäkter för fegisar" eller "Förnuftiga skäl för förnuftig person".
Det där med att lyssna till sin inre röst - hur vet man vilken av en det är som pratar? Är det mitt äventyrligare jag (en genom åren inte alltför framträdande figur) eller den sansade förnuftiga (som troligtvis tagit de flesta besluten hittills - how's that been working out for ya?) eller det enormt manisk-neurotiska kontrollfreaket som hatar förändringar?
Uttrycket "lyssna till din inre röst" antyder ju att det finns någon sida inom dig, kanske flera sidor som bör/ej bör konsulteras när livsavgörande beslut ska tas. Jag vet att detta ter sig som en insändare till Veckorevyn (eller kanske Tara, i mitt fall) men jag undrar faktiskt på riktigt - var går gränsen mellan bortförklaringar och ursäkter och reellt förnuft?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar