lördag 19 februari 2011

En skola för ingen.

Jag är inte en förespråkare av betyg som så, trots att det nog kan låta så. Jag tycker inte att betyg är ett mått på kunskap och jag tycker inte heller att det nödvändigtvis är så att det skolan lär ut är den kunskap som sedan krävs. Jag är inte heller särskilt förtjust i ämnessegregerad undervisning.

Min vilja står och växer i skogen. Om jag vill förändra skola och samhälle (vilket genererar vilket?), måste jag engagera mig politiskt på min fritid och inte använda skolan som en plattform för mina egna politiska ställningstaganden. Vygotskij talade om skolan som en opolitik plats. Det gäller även MIN politik, hur jävla rätt jag än anser mig ha.

Jag ska erkänna en sak, med risk för att bli lynchad. Jag röstade på djävulen själv och jag ska berätta varför. Jag vill ha en statlig skola. Jag vill inte att skolorna ska konkurrera med varandra. Jag vill inte att någon annan än samhället självt ska profitera på verksamheten och då endast i form av individer som mår bra och kan delta i samhället.

Jag tycker herr B är ute och cyklar på en enorm segelbåt på ett högst irriterande sätt, allt som oftast. B börjar i fel ända, men faktum kvarstår (enligt mig, nota bene) - för att kunna skapa en skola för alla, måste alla få tillgång till samma skola och det kan endast ske om skolan förstatligas. Endast då går det att göra genomgripliga förändringar. Som det är nu, präglas utbildningsväsendet av en djup orättvisa och detta för att skolan tillåtits bli ett politiskt experiment, med tillhörande prestigekamp och maktutövande och de som offras i första hand är eleverna, sedan lärarna och till syvende och sist, hela vårt samhälle.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar