Ytterligare en realityserie (yuck) om skolan. "Klass 9A" har startat igen och denna gång med fokus på lärarna. Bra. Det är klart att lärarna spelar en stor roll i skolan. Det gör även eleverna och deras sociala situation. Så även politiker och deras visioner. Det finns mängder av lärare som brister. Det handlar om ledarskap, om ämneskunskap, samarbetsförmåga, empati, simultankapacitet och organisationsförmåga. Det är klart att lärare som brister i kompetens spelar en avgörande roll i hur väl en skola fungerar.
Det som serien gör är dock att skuldbelägga en hel yrkeskår som fastnat mellan curlande föräldrar och idealistiska politikers visioner. Lärare som drunknat i ett hav av administration och klämts fast i kopieringsmaskinen. När svensson sitter hemma och tittar på serien så kan han nicka instämmande och släppa sitt eget ansvar; "Se där, det är inte mitt fel att mitt barn inte lyckas i skolan". Politikerna och alla andra kommunala mellanchefer kan släppa sitt ansvar och luta sig tillbaka och prioritera bort skolan ytterligare i nästa års budget, för "det handlar ju inte om pengar. Det handlar ju om att alla lärare inte är som Gunilla och Stavros!" Då är det ju inte politikernas fel heller.
Titta särskilt på hur Gunilla Superpedagog lämnar Johnny. På vilket sätt lyfte denna superpedagog denne unge, relativt nyutexaminerade lärare? Kritiken var saklig och relevant, men en superpedagog bör även veta hur man framför kritik på ett sätt så att den tas emot på ett konstruktivt sätt och det misslyckas hon kapitalt med.
Johnny är själv en produkt av den moderna svenska skolan som varit mycket noga med att sätta individen i centrum i en problembaserad, induktiv och processinriktad pedagogisk miljö. Helt plötsligt, vid typ 25 års ålder betraktas han mottaglig för ett undervisning/tillrättavisningssätt som under hela hans skoltid/utbildningstid ansetts som bakåtsträvande och kränkande. Han hängs ut i TV som representativ för en misslyckad yrkeskår och får smäll på fingrarna av en lärare som är allt annant än pedagogisk så att han ska lära sig hur han ska vara mer pedagogisk mot sina elever. Wow.
Något som kanske bör lyftas fram i denna anda då, är väl lärarutbildningen, men lärarutbildningen verkar ha fokuserat på att öka läs-och skrivbördan i sin strävan att bli mer vetenskaplig och accepterad i akademiska kretsar, snarare än att fokusera på att jobba med att utrusta sina studenter för klassrummet. Lärarutbildningen verkar fortfarande sträva mer efter att infria egna politiska visioner än att utrusta sina studenter med verktyg som krävs i den skola som faktiskt finns just nu och som de ska verka för.
Det är en svår balans - ska lärarutbildningen vara visionären som leder förändringen av skolan eller ska den se till att de nyutexaminerade studenterna har tillräckligt på fötterna att klara av den skola vi har? Hönan och ägget igen. Kanske hör det visionära hemma i fortbildning, medan "verktygsutrustande utbildning" hör hemma på lärarutbildningen? Kanske det är dags att åter se lärarutbildningen som en yrkesutbildning i första hand och som en akademisk disciplin i andra hand? Det är trots allt ett yrke och därtill ett av de viktigaste vi har. För övrigt anser inte jag att det på något sätt är att sänka statusen för en utbildning genom att se den som en yrkesutbildning. Det är viktigare för mig att vara en god pedagog än att ha en fin och hög examen i...pedagogik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar