Mitt i denna måstenas högtider, då 80-talets välgörenhetslåtar går på repeat på radion och Absolut X-massamlingar funderar jag på det där med måsten.
Vad måste man egentligen göra? Varifrån kommer alla dessa måsten? Våra morsor? Våra solsidoknarkande kompisar? Disney?
Jag måste äta, sova och hålla lagom kroppstemperatur. Allt annat har med sociala koder att göra, vad flocken tycker och längtan efter tillhörighet. Många påstår att de skiter blankt i vad folk tycker, något jag inte tror ett skit på. Har aldrig stött på en människa som konsekvent struntar i vad folk tycker - alla har någon eller några vars åsikter väger väldigt tungt, låt gå för at denna någon eller några kanske inte platsar i heminredningsprogrammen eller i Vi Föräldrar. Faktum är att de som starkast hävdar att de skiter i andras åsikter ofta uppför sig som att det är just andras åsikter som de går igång på. Att själva ignorerandet av andras synpunkter är själva motivationen till deras eget handlande. De sätter någon typ av stolthet i att gå emot strömmen och det är ju definitivt att uppmärksamma opinionen.
Jag tror att när människans basala behov är tillgodosedda vidtar andra behov - framförallt det mycket starka behovet av bekräftelse, bevis på att man finns för någon. Detta på gott och på ont. Gott för magsårsmedicinstillverkarna. Ont för plånboken. Det kostar att bekräftas. Du ska ha alla de rätta attiraljerna, om det sedan handlar om rätt inredningsdetaljer, rätt klädesmärken, rätt hemelektronik eller rätt tatueringar. Att synas är inte gratis.
Borde vi då återgå till att ägna all vår tid åt att fixa käk för dagen (inte fylla frysen) och att fylla på kodynga på hyddorna när det blir kallt? Då hade vi inte tid med att hålla på att synas för att få bekräftelse hela tiden. Inte vet jag. Jag ger mig och böjer mig för måstena, plockar fram dammsugaren och tänder den där förbannade adventsljusstaken och skäms i takt till "Do they know it's Christmas?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar