'tis the season

Var på en skola och besökte en avslutning med allt vad det innebär beträffande otåliga elever, smuliga pepparkakor och ledighetstörstande lärare. Efter att betygen delats ut och gnällts loss på, rusade eleverna hem utan det sedvanliga snöbollskriget och lärarna samlades för att pusta ut. Kändes lite underligt att för en gångs skull inte tillhöra någon av kategorierna.

Det talas mycket om lärarnas lov (nej, deras lov sjungs inte, jag pratar om allt missunnsamt gnäll över lärarnas ledighet). Låt mig få uttrycka mig som så här: loven är inte en förmån, det är en förutsättning. Jag kan inte komma på något annat jobb som är så intensivt, där du är i "direktsändning" (som det populärt kallas av lärarutbildare) hela tiden och där kravet på att ständigt vara på topp är högre.

Du ska vara snäll, tålmodig, sträng, rättvis, engagerad, entusiastisk, inspirerande, jämn i humöret, förutsägbar, lyhörd, altruistisk och rättrådig och inte nog med detta - du ska ha fingertoppskänsla, ha civilkurage, uppvisa psykologisk expertis och uppfostringsförmåga. Du ska som sagt vara engagerad, men inte ta åt dig personligt om du så får spottloskor, förolämpningar eller snöbollar slängda i ansiktet (för barn menar inte vad de gör och säger) och du får inte svära eller brusa upp, utan tänka på att vara den vuxne i alla situationer.

En sjuksköterska på akutmottagningen på ett av de större sjukhusen här i sta'n sa till mig att hon aldrig skulle vilja byta jobb. Hennes jobb är oerhört stressigt och innebär dåligt betalt, obekväma arbetstider och frustrerade, rädda och arga människor, men en sak påpekade hon som ändå gör lärarjobbet så mycket mer påfrestande: alla de egenskaper som nämnts ovan skall uppvisas för samma personer, dag efter dag, år efter år. Hon sa att visst stöter hon på patienter som verkligen inte är lätta att ha att göra med, men efter några timmar är denna patient inte hennes ansvar längre. Om jag har en sämre relation med en elev/förälder/kollega så är jag fast i den relationen i åratal, fast med samma krav på mig att ständigt vara den vuxne och tillmötesgående.

Visst - vi har alla kollegor vi kommer mindre väl överens med och som vi måste jobba med varje dag, men elever är inte kollegor. Deras föräldrar är inte kollegor. Men vi fungerar som dessa barns arbetsledare/chefer, men helt utan en chefs möjlighet att ekonomiskt bereda möjligheter och möta behov, dock med ansvaret och bördan att göra livsviktiga bedömningar i form av betygssättning. Vi har även ansvaret att se till att de inte kränker varandra, att de lyckas både akademiskt och socialt och att de inte byter skola (för då blir rektor ledsen). Vad gäller kollegor, så menar jag att på en skola blir konsekvenserna av dålig stämning större än på många andra arbetsplatser, då det påverkar tredje part på ett mer genomgående sätt.

Trötta, frustrerade och arga människor orkar inte göra ett bra jobb - oavsett vad det jobbet är och som lärare drabbar dina tillkortakommanden och brister personer vars framtid i mångt och mycket hänger på dig. Därför är det viktigt att man som lärare orkar vara en bra lärare och då är dessa pauser nödvändiga. Du måste få en paus från alla dessa mycket intensiva relationer du har med kanske hundratals elever. Även eleverna behöver den pausen.

När jag nu för första gången på många år går in i julfirande och julledighet utan att ha varit en hårt arbetande lärare, kan jag ändå glädjas djupt med mina fd kollegor och tänka att det är dem jävligt väl förunnat att få gå hem och ta en paus från den där direktsändningen.