Det mesta kan på något vis kopplas till politik och så naturligtvis även det som sker i skolans värld. Det är väl i alla högsta grad politikernas labb/lekstuga. Det mest frustrerande måste väl vara att ens visioner inte kommer att bli realitet förrän några generationer framöver, om ens alls. Detta faktum tycks dock gå de flesta politiker förbi i deras iver att skapa den bästa skolan för alla och ingenvar.
Något som skolan ofta ses som är en konservator av rådande klassuppdelning och något många vill att skolan ska bli är något som motverkar cementerandet av denna. Det talas om snedrekrytering och att vissa samhälssklassers barn stängs ute, då de mer privilegerades barn får för stora fördelar via sina välutbildade föräldrar. Då förstår jag varför skolan av politiska skäl hela tiden tvingas igenom den ena snabba förändringen efter den andra. Avsikten måste ju vara att se till att skolan är en plats som inga högutbildade föräldrar ska kunna känna igen och därigenom kunna ge sina barn fördelar. Den skola jag som akademiker gått igenom ska inte vara densamma som mina barn går i.
Det ter sig ofta för mig att det är något extra fint att komma från ett klassiskt arbetarklasshem (mindre bra att komma från ett medelklasshem) och framförallt att som arbetarbarn ha erhållit en akademisk examen. Att som barn i en akademisk familj få ett gesällbrev - hur ser man på det? Min mamma är läkarsekreterare. Jag är dotter till en läkarsekreterare. Min dotters mor har en magisterexamen. Hmmmm.
Jag finner detta med klass väldigt intressant och väldigt infekterat och oerhört svårt att prata om och har inga illusioner om att sitta på några svar eller lösningar alls, men skulle önska att det vore lika lätt att snacka om som t ex syskonposition, musiksmak, hårfärg, religion, ras och...och....och...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar