Det mesta kan på något vis kopplas till politik och så naturligtvis även det som sker i skolans värld. Det är väl i alla högsta grad politikernas labb/lekstuga. Det mest frustrerande måste väl vara att ens visioner inte kommer att bli realitet förrän några generationer framöver, om ens alls. Detta faktum tycks dock gå de flesta politiker förbi i deras iver att skapa den bästa skolan för alla och ingenvar.
Något som skolan ofta ses som är en konservator av rådande klassuppdelning och något många vill att skolan ska bli är något som motverkar cementerandet av denna. Det talas om snedrekrytering och att vissa samhälssklassers barn stängs ute, då de mer privilegerades barn får för stora fördelar via sina välutbildade föräldrar. Då förstår jag varför skolan av politiska skäl hela tiden tvingas igenom den ena snabba förändringen efter den andra. Avsikten måste ju vara att se till att skolan är en plats som inga högutbildade föräldrar ska kunna känna igen och därigenom kunna ge sina barn fördelar. Den skola jag som akademiker gått igenom ska inte vara densamma som mina barn går i.
Det ter sig ofta för mig att det är något extra fint att komma från ett klassiskt arbetarklasshem (mindre bra att komma från ett medelklasshem) och framförallt att som arbetarbarn ha erhållit en akademisk examen. Att som barn i en akademisk familj få ett gesällbrev - hur ser man på det? Min mamma är läkarsekreterare. Jag är dotter till en läkarsekreterare. Min dotters mor har en magisterexamen. Hmmmm.
Jag finner detta med klass väldigt intressant och väldigt infekterat och oerhört svårt att prata om och har inga illusioner om att sitta på några svar eller lösningar alls, men skulle önska att det vore lika lätt att snacka om som t ex syskonposition, musiksmak, hårfärg, religion, ras och...och....och...
fredag 31 december 2010
First strike out
Funderar ofta på varför läraryrket är så ringaktat. Det talas om legitimation, om skyddande av yrkestitel etc, men som jag ser det är det försent. Vi i Sverige har under många år effektivt och systematiskt monterat ner läraryrkets status. Intressant är att lärarna själva och lärarutbildningen deltar med så stor villighet i denna process genom att ständigt påtala för aspirerande studenter att det i princip inte finns något för dem i skolan att göra annat än att be om ursäkt för århundraden av maktmissbruk. Från min tid på lärarutbildningen är det jag minns tydligast dekonstruktionen och diskvalificeringen av rådande och tidigare verksamhet till förmån för alternativa pedagogiska metoder som i främst tillämpades/tillämpas i friskolor och i synnerhet i verksamhet för yngre barn. Som blivande högstadielärare/gymnasielärare fanns på den tiden inte mycket att hämta vad gäller litteratur eller erfarenhet (majoriteten av lärarutbildarna var fd förskole/låg/mellanstadielärare, alternativt icke varit i tjänst på ca 20 år).
Jag menar inte att läraren ska behandlas eller betraktas som en gud, en ofelbar oemotsägbar auktoritet, men lite mer förtroende än vi får idag hade varit bra, särskilt i avtalsrörelserna, där vårt fack ständigt pissar i LO:s motvind. Lite högre självkänsla som yrkesgrupp hade kanske inte heller suttit fel - det är svårt att förhandla om man inte själv anser sig vara värd något.
Den dagen då den första obehöriga lärarvikarien klev in genom dörren skulle lärarna gått ut i strejk. Tycker du att det är ok att dina egna barn undervisas/betygssätts av t ex en nybakad student på 19 bast, en extraknäckande chalmersstudent eller någon som tycker det är glassigt att leka lärare i väntan på bättre tider? Om så är fallet - vad gör du då på lärarutbildningen? Om inte - hjälp då till med att återupprätta någon sorts yrkesstolthet hos lärarna. Utgå inte och döm inte lärarkåren utifrån dina egna mest taskiga skolminnen. Få din omgivning att fatta att bara för att alla har gått i skolan innebär det inte att alla vet vad läraryrket innebär. Alla har varit hos tandläkaren och de flesta åkt buss. Jag är så trött på att höra hur alla andra vet bäst om mitt jobb. Jag vet banne mig inte bäst om andras.
Jag menar inte att läraren ska behandlas eller betraktas som en gud, en ofelbar oemotsägbar auktoritet, men lite mer förtroende än vi får idag hade varit bra, särskilt i avtalsrörelserna, där vårt fack ständigt pissar i LO:s motvind. Lite högre självkänsla som yrkesgrupp hade kanske inte heller suttit fel - det är svårt att förhandla om man inte själv anser sig vara värd något.
Den dagen då den första obehöriga lärarvikarien klev in genom dörren skulle lärarna gått ut i strejk. Tycker du att det är ok att dina egna barn undervisas/betygssätts av t ex en nybakad student på 19 bast, en extraknäckande chalmersstudent eller någon som tycker det är glassigt att leka lärare i väntan på bättre tider? Om så är fallet - vad gör du då på lärarutbildningen? Om inte - hjälp då till med att återupprätta någon sorts yrkesstolthet hos lärarna. Utgå inte och döm inte lärarkåren utifrån dina egna mest taskiga skolminnen. Få din omgivning att fatta att bara för att alla har gått i skolan innebär det inte att alla vet vad läraryrket innebär. Alla har varit hos tandläkaren och de flesta åkt buss. Jag är så trött på att höra hur alla andra vet bäst om mitt jobb. Jag vet banne mig inte bäst om andras.
måndag 20 december 2010
'tis the season
Var på en skola och besökte en avslutning med allt vad det innebär beträffande otåliga elever, smuliga pepparkakor och ledighetstörstande lärare. Efter att betygen delats ut och gnällts loss på, rusade eleverna hem utan det sedvanliga snöbollskriget och lärarna samlades för att pusta ut. Kändes lite underligt att för en gångs skull inte tillhöra någon av kategorierna.
Det talas mycket om lärarnas lov (nej, deras lov sjungs inte, jag pratar om allt missunnsamt gnäll över lärarnas ledighet). Låt mig få uttrycka mig som så här: loven är inte en förmån, det är en förutsättning. Jag kan inte komma på något annat jobb som är så intensivt, där du är i "direktsändning" (som det populärt kallas av lärarutbildare) hela tiden och där kravet på att ständigt vara på topp är högre.
Du ska vara snäll, tålmodig, sträng, rättvis, engagerad, entusiastisk, inspirerande, jämn i humöret, förutsägbar, lyhörd, altruistisk och rättrådig och inte nog med detta - du ska ha fingertoppskänsla, ha civilkurage, uppvisa psykologisk expertis och uppfostringsförmåga. Du ska som sagt vara engagerad, men inte ta åt dig personligt om du så får spottloskor, förolämpningar eller snöbollar slängda i ansiktet (för barn menar inte vad de gör och säger) och du får inte svära eller brusa upp, utan tänka på att vara den vuxne i alla situationer.
En sjuksköterska på akutmottagningen på ett av de större sjukhusen här i sta'n sa till mig att hon aldrig skulle vilja byta jobb. Hennes jobb är oerhört stressigt och innebär dåligt betalt, obekväma arbetstider och frustrerade, rädda och arga människor, men en sak påpekade hon som ändå gör lärarjobbet så mycket mer påfrestande: alla de egenskaper som nämnts ovan skall uppvisas för samma personer, dag efter dag, år efter år. Hon sa att visst stöter hon på patienter som verkligen inte är lätta att ha att göra med, men efter några timmar är denna patient inte hennes ansvar längre. Om jag har en sämre relation med en elev/förälder/kollega så är jag fast i den relationen i åratal, fast med samma krav på mig att ständigt vara den vuxne och tillmötesgående.
Visst - vi har alla kollegor vi kommer mindre väl överens med och som vi måste jobba med varje dag, men elever är inte kollegor. Deras föräldrar är inte kollegor. Men vi fungerar som dessa barns arbetsledare/chefer, men helt utan en chefs möjlighet att ekonomiskt bereda möjligheter och möta behov, dock med ansvaret och bördan att göra livsviktiga bedömningar i form av betygssättning. Vi har även ansvaret att se till att de inte kränker varandra, att de lyckas både akademiskt och socialt och att de inte byter skola (för då blir rektor ledsen). Vad gäller kollegor, så menar jag att på en skola blir konsekvenserna av dålig stämning större än på många andra arbetsplatser, då det påverkar tredje part på ett mer genomgående sätt.
Trötta, frustrerade och arga människor orkar inte göra ett bra jobb - oavsett vad det jobbet är och som lärare drabbar dina tillkortakommanden och brister personer vars framtid i mångt och mycket hänger på dig. Därför är det viktigt att man som lärare orkar vara en bra lärare och då är dessa pauser nödvändiga. Du måste få en paus från alla dessa mycket intensiva relationer du har med kanske hundratals elever. Även eleverna behöver den pausen.
När jag nu för första gången på många år går in i julfirande och julledighet utan att ha varit en hårt arbetande lärare, kan jag ändå glädjas djupt med mina fd kollegor och tänka att det är dem jävligt väl förunnat att få gå hem och ta en paus från den där direktsändningen.
Det talas mycket om lärarnas lov (nej, deras lov sjungs inte, jag pratar om allt missunnsamt gnäll över lärarnas ledighet). Låt mig få uttrycka mig som så här: loven är inte en förmån, det är en förutsättning. Jag kan inte komma på något annat jobb som är så intensivt, där du är i "direktsändning" (som det populärt kallas av lärarutbildare) hela tiden och där kravet på att ständigt vara på topp är högre.
Du ska vara snäll, tålmodig, sträng, rättvis, engagerad, entusiastisk, inspirerande, jämn i humöret, förutsägbar, lyhörd, altruistisk och rättrådig och inte nog med detta - du ska ha fingertoppskänsla, ha civilkurage, uppvisa psykologisk expertis och uppfostringsförmåga. Du ska som sagt vara engagerad, men inte ta åt dig personligt om du så får spottloskor, förolämpningar eller snöbollar slängda i ansiktet (för barn menar inte vad de gör och säger) och du får inte svära eller brusa upp, utan tänka på att vara den vuxne i alla situationer.
En sjuksköterska på akutmottagningen på ett av de större sjukhusen här i sta'n sa till mig att hon aldrig skulle vilja byta jobb. Hennes jobb är oerhört stressigt och innebär dåligt betalt, obekväma arbetstider och frustrerade, rädda och arga människor, men en sak påpekade hon som ändå gör lärarjobbet så mycket mer påfrestande: alla de egenskaper som nämnts ovan skall uppvisas för samma personer, dag efter dag, år efter år. Hon sa att visst stöter hon på patienter som verkligen inte är lätta att ha att göra med, men efter några timmar är denna patient inte hennes ansvar längre. Om jag har en sämre relation med en elev/förälder/kollega så är jag fast i den relationen i åratal, fast med samma krav på mig att ständigt vara den vuxne och tillmötesgående.
Visst - vi har alla kollegor vi kommer mindre väl överens med och som vi måste jobba med varje dag, men elever är inte kollegor. Deras föräldrar är inte kollegor. Men vi fungerar som dessa barns arbetsledare/chefer, men helt utan en chefs möjlighet att ekonomiskt bereda möjligheter och möta behov, dock med ansvaret och bördan att göra livsviktiga bedömningar i form av betygssättning. Vi har även ansvaret att se till att de inte kränker varandra, att de lyckas både akademiskt och socialt och att de inte byter skola (för då blir rektor ledsen). Vad gäller kollegor, så menar jag att på en skola blir konsekvenserna av dålig stämning större än på många andra arbetsplatser, då det påverkar tredje part på ett mer genomgående sätt.
Trötta, frustrerade och arga människor orkar inte göra ett bra jobb - oavsett vad det jobbet är och som lärare drabbar dina tillkortakommanden och brister personer vars framtid i mångt och mycket hänger på dig. Därför är det viktigt att man som lärare orkar vara en bra lärare och då är dessa pauser nödvändiga. Du måste få en paus från alla dessa mycket intensiva relationer du har med kanske hundratals elever. Även eleverna behöver den pausen.
När jag nu för första gången på många år går in i julfirande och julledighet utan att ha varit en hårt arbetande lärare, kan jag ändå glädjas djupt med mina fd kollegor och tänka att det är dem jävligt väl förunnat att få gå hem och ta en paus från den där direktsändningen.
fredag 17 december 2010
Kreera, krevera II
Satt och läste en artikel i en facklig tidning för lärare. En professor i kognitiv neurovetenskap/internationell konsertpianist (all rolled into one), Fredrik Ullén, pratar om kreativitet och kreativa miljöer. Han verkar vara en anhängare av både Howard Gardner och Mihaly Csikszentmihalyis (nej, skrevs inte alls med tidningen liggande på tangentbordet).
Ullén definierar kreativitet som "förmågan att ta fram originella och nya idéer och samband" i kombination med "förmågan att fånga upp, strukturera och slutföra de bra idéerna" och menar därmed att kreativitet handlar om balans mellan "skapandets frihet och den naturvetenskapliga metodiken". (Skolvärlden, nr 10, 2010).
När Ullén sedan berättar om egna erfarenheter av kreativa miljöer, pratar han inte om färggranna väggar eller visst möblemang eller musik på eller av under lektionstid. Han betonar lärarens roll och att det är en genuint entusiastiska lärare som skapar kreativa miljöer.
Det finns mycket att säga om lärarrollen och om hur den påverkas av politiska beslut och hur läraren ska tillåtas vara lärare, detta tvista de lärde och framförallt olärde om. Dock måste vi skapa en skola där lärarna ORKAR vara genuint entusiastiska och detta sker genom att ge lärarna dels status, dels tid - inte mer tid MED elever, utan mer tid FÖR elever. Vi behöver få större förtroende från de vi tjänar, inte ständigt få slängt i ansiktet att vem som helst kan göra vårt jobb och att vi minsann har så otroligt mycket mer ledig tid. Så många snackar skit om oss och vårt yrke, ändå verkar minsann ingen vilja byta! Konstigt. Varför vill ingen ha det där glassiga jobbet, som vem som helst klarar av och som innebär så mycket ledigt tid?
Jag håller med Fredrik Ullén - det är genuint entusiastiska lärare som skapar de mest kreativa miljöerna och då spelar faktiskt metodik, didaktik och andra -iker mindre roll. Tänk om lärarutbildningen istället kunde ägna sin verksamhet åt att rusta sina studenter inför ett yrkesliv under ständig lupp och vågade stötta sina studenter i kampen för ett läraryrke där lärare tillåts vara lärare.
Morr i halkan.
Ullén definierar kreativitet som "förmågan att ta fram originella och nya idéer och samband" i kombination med "förmågan att fånga upp, strukturera och slutföra de bra idéerna" och menar därmed att kreativitet handlar om balans mellan "skapandets frihet och den naturvetenskapliga metodiken". (Skolvärlden, nr 10, 2010).
När Ullén sedan berättar om egna erfarenheter av kreativa miljöer, pratar han inte om färggranna väggar eller visst möblemang eller musik på eller av under lektionstid. Han betonar lärarens roll och att det är en genuint entusiastiska lärare som skapar kreativa miljöer.
Det finns mycket att säga om lärarrollen och om hur den påverkas av politiska beslut och hur läraren ska tillåtas vara lärare, detta tvista de lärde och framförallt olärde om. Dock måste vi skapa en skola där lärarna ORKAR vara genuint entusiastiska och detta sker genom att ge lärarna dels status, dels tid - inte mer tid MED elever, utan mer tid FÖR elever. Vi behöver få större förtroende från de vi tjänar, inte ständigt få slängt i ansiktet att vem som helst kan göra vårt jobb och att vi minsann har så otroligt mycket mer ledig tid. Så många snackar skit om oss och vårt yrke, ändå verkar minsann ingen vilja byta! Konstigt. Varför vill ingen ha det där glassiga jobbet, som vem som helst klarar av och som innebär så mycket ledigt tid?
Jag håller med Fredrik Ullén - det är genuint entusiastiska lärare som skapar de mest kreativa miljöerna och då spelar faktiskt metodik, didaktik och andra -iker mindre roll. Tänk om lärarutbildningen istället kunde ägna sin verksamhet åt att rusta sina studenter inför ett yrkesliv under ständig lupp och vågade stötta sina studenter i kampen för ett läraryrke där lärare tillåts vara lärare.
Morr i halkan.
torsdag 16 december 2010
Individen i centrum, vem nu den där Individen är...
Läste precis i en facktidning för lärare om buller och att ett visst buller i klassrummet kan hjälpa elever med koncentrationssvårigheter. Forskaren som kommit fram till detta uppmanar lärare att experimentera med olika ljudmiljöer och se vad som passar den enskilde eleven bäst. En del elever behöver veta att de kan resa sig från sin stol och gå ett varv. En del elever behöver få lyssna på musik i lurar. Andra elever måste få "prata sig till kunskap". En del elever funkar bäst i grupp, andra ensamma. En del elever vill ha föreläsningar, andra vill ha ren handledning.
Det är intressant att vissa elever ska anpassa sig och lära sig att acceptera andras olikheter, medan andra typer av elever tillåts styra hur ett klassrum ska fungera. De "tysta, duktiga flickorna" ska acceptera och lära sig tolerera de "stökiga pojkarna" som inte kan sitta still. De "starka" eleverna ska användas som lärarnas hjälpredor som stötdämpare och assistenter med motiveringen att det stärker deras sociala och empatiska kompetens.
Det är ett faktum att allas behov inte är lika mycket värda i skolan, trots alla vackra ord om eleven i centrum och individanpassad undervisning. Det är vissa elevers behov och vissa typer av individer man ska utgå ifrån. Individanpassad undervisning är en pedagogisk teori i sig och som alla andra teorier är den svår att omsätta i praktik och i slutändan är det ändå individerna som får anpassa sig efter teorin.
Det är intressant att vissa elever ska anpassa sig och lära sig att acceptera andras olikheter, medan andra typer av elever tillåts styra hur ett klassrum ska fungera. De "tysta, duktiga flickorna" ska acceptera och lära sig tolerera de "stökiga pojkarna" som inte kan sitta still. De "starka" eleverna ska användas som lärarnas hjälpredor som stötdämpare och assistenter med motiveringen att det stärker deras sociala och empatiska kompetens.
Det är ett faktum att allas behov inte är lika mycket värda i skolan, trots alla vackra ord om eleven i centrum och individanpassad undervisning. Det är vissa elevers behov och vissa typer av individer man ska utgå ifrån. Individanpassad undervisning är en pedagogisk teori i sig och som alla andra teorier är den svår att omsätta i praktik och i slutändan är det ändå individerna som får anpassa sig efter teorin.
söndag 12 december 2010
Övergripande ämnen
Kilskrift - om konstarter och matematik i lärandet av Madeleine Hjort är en antologi i vilken olika författare med olika bakgrund inom skola och lärarutbildning diskuterar hur man genom olika konstarter kan förbättra elevers förståelse och utveckling inom framförallt ämnet matematik, som så ofta betraktas som de estetiska ämnenas motsats.
Flera artiklar var intressanta, flera kändes mer som insparkande av öppna dörrar. Ofta nickar jag igenkännande, ibland provoceras jag av vad jag upplever som naivitet, av kategoriserande och arrogans. Jag känner viss grad av inspiration och önskan av att pröva själv, men känner viss uppgivenhet, då just min egen erfarenhet av ämnesövergripande projekt illustreras av ett ständigt strandade på en flodbank av frustration, tidsbrist, svag ledning och prestige.
Jag finner det oerhört intressant att läsa om dansen i ett tvärvetenskapligt/pedagogiskt sammanhang och funderar över varför de flesta jag känner inte har några som helst problem med att röra sig i takt till musik, men så många (i synnerhet jag själv) har oerhört svårt att ta den enklaste, mest okomplicerade koreografi under exempelvis aerobics-eller yogapass. Vad händer i huvudet egentligen? Det känns som att det då blir så tydligt att det är olika processer i hjärnan som sätts igång i olika sammanhang.
Jag funderar även över det här med skolans uppgift och fastnar hela tiden i "hönan-ägget". Kan skolan tjäna allmänheten, när samtidigt skolan skapar allmänheten? Är inte hela utbildningsapparaten en självmotsägelse, en paradox? Finns det någon poäng i att ha lärarutbildningen, när vi vet att det är en omöjlighet att veta vilka utbildningsbehov dagens lärarstudenter kommer att möta och vilka förväntningar de kommer att ha på sig?
Jag tror det handlar om att ännu tydligare försöka definiera VAD vi de facto kan (vågar-man-skriva-det?) överföra i fråga om kunskap/erfarenhet. Teoretiker och lärarutbildare tenderar att helt diskvalificera allt gammalt till förmån för det nya och kastar ofta ut ungen med badvattnet och diskvalificerar samtidigt sig själva. De är själva en produkt av den utbildning de själva förkastar - antingen som konserverare och reproducerare av den, eller som motreaktörer av densamma (nu hittade jag nog på nya ord...). All the same - de kan inte frigöra sig från den och en reaktion står fortfarande i relation till det som det protesteras mot och denna protest kommer i sin tur att skapa en reaktion, som kommer att gå stick i stäv. Pendeln svänger. Så är det.
Nåväl, nu ska jag snart åter utsätta min samarbetsovilliga hjärna för utmaningar inom det kinetiska området.
Flera artiklar var intressanta, flera kändes mer som insparkande av öppna dörrar. Ofta nickar jag igenkännande, ibland provoceras jag av vad jag upplever som naivitet, av kategoriserande och arrogans. Jag känner viss grad av inspiration och önskan av att pröva själv, men känner viss uppgivenhet, då just min egen erfarenhet av ämnesövergripande projekt illustreras av ett ständigt strandade på en flodbank av frustration, tidsbrist, svag ledning och prestige.
Jag finner det oerhört intressant att läsa om dansen i ett tvärvetenskapligt/pedagogiskt sammanhang och funderar över varför de flesta jag känner inte har några som helst problem med att röra sig i takt till musik, men så många (i synnerhet jag själv) har oerhört svårt att ta den enklaste, mest okomplicerade koreografi under exempelvis aerobics-eller yogapass. Vad händer i huvudet egentligen? Det känns som att det då blir så tydligt att det är olika processer i hjärnan som sätts igång i olika sammanhang.
Jag funderar även över det här med skolans uppgift och fastnar hela tiden i "hönan-ägget". Kan skolan tjäna allmänheten, när samtidigt skolan skapar allmänheten? Är inte hela utbildningsapparaten en självmotsägelse, en paradox? Finns det någon poäng i att ha lärarutbildningen, när vi vet att det är en omöjlighet att veta vilka utbildningsbehov dagens lärarstudenter kommer att möta och vilka förväntningar de kommer att ha på sig?
Jag tror det handlar om att ännu tydligare försöka definiera VAD vi de facto kan (vågar-man-skriva-det?) överföra i fråga om kunskap/erfarenhet. Teoretiker och lärarutbildare tenderar att helt diskvalificera allt gammalt till förmån för det nya och kastar ofta ut ungen med badvattnet och diskvalificerar samtidigt sig själva. De är själva en produkt av den utbildning de själva förkastar - antingen som konserverare och reproducerare av den, eller som motreaktörer av densamma (nu hittade jag nog på nya ord...). All the same - de kan inte frigöra sig från den och en reaktion står fortfarande i relation till det som det protesteras mot och denna protest kommer i sin tur att skapa en reaktion, som kommer att gå stick i stäv. Pendeln svänger. Så är det.
Nåväl, nu ska jag snart åter utsätta min samarbetsovilliga hjärna för utmaningar inom det kinetiska området.
torsdag 9 december 2010
Kreera, krevera
Vad är kreativitet? Vad innebär det att skapa? Det känns som att varenda människa nuförtiden ska uttrycka sig och visa sin kreativa sida. Det pyntas och putsas i hem, i trädgårdar, i grytor och ansikten. Allt ska förändras, förbättras och utvecklas och aldrig får man vara nöjd.
Jag vet inte om jag tycker att det främjar kreativitet. Jag får snarare ångest i halsen av att gå in på Panduro och se alla som hysteriskt letar fina papper till sitt scrapbookande.
Anna Carlsson pratade under sin föreläsning om kreativitet i anknytning till problemlösning och ja, det känns ju helt riktigt. Att se ett problem är att inse att förändring behövs och att genomföra den förändringen är ju att skapa, eftersom du då sätter igång något nytt.
På samma sätt känns det även korrekt att påstå att konst föds ur smärta, om konst ska ses som ett uttryck för kreativitet. Konstnären upplever någon form av kris, ur vilken h*n behöver ta sig ur och uttrycket för denna vilja/frustration resulterar i någon typ av verk. Ett verk med endast ett dekorativt syfte ses antingen som hötorgskonst eller design.
Jag finner att jag ständigt återvänder till en pjäs/bok som även filmatiserats med Michael Caine och Julie Walters. För mig handlar denna pjäs om kreativitet. Jag såg filmen på TV 1991 och sedan återkom pjäsen både under min folkhögskoletid och under min lärarutbildning på litteraturlistan på A-kursen i engelska. Jag skrev min D-uppsats om den och jag finner den ständigt relevant.
Pjäsen heter "Educating Rita" och hade premiär 1980, filmades 1983. Den handlar om förändring och om val. Vikten av att känna att man har ett val är det centrala och det är något som jag ser som något starkt förknippat med kreativitet.
Att uppleva att man har ett val och inte en slav under andras önskemål är nog det som kännetecknar känslan av frihet. Det spelar ingen roll vad du gör, hur du lever ditt liv så länge du upplever att det är ditt eget val och för att kunna ha det valet krävs bildning, inte nödvändigtvis formell utbildning, men ofta så, eftersom det västerländska samhället är utformat som så att för att få makten över sin tid, krävs pengar och för att tjäna tillräckligt med pengar för att få makten över sin tid, så krävs ofta den typ av kvalifikationer som en längre utbildning ger.
Vi upplever nog ofta att våra val är våra egna, men dessa styrs av förväntningar som formas under vår uppväxt, av föräldrar, släkt och vänner och massmedia. Antingen formar vi våra liv som utifrån dessa förväntningar, eller så formar vi våra liv som ett uttryck för protest mot vad vi upplever som rådande normer. Dock kvarstår då dessa normer som formgivande - därför ter sig ofta subkulturer och proteströrelser så konformistiska, då de är en spegelbild av den konformism de protesterar mot.
Sammanfattningsvis: Ur frustration föds kreativitet, men kravet på kreativitet kan i sig skapa frustration som i sin tur leder till kreativitet och så går vi runt en enebärsbuske (eller pulsar runt, som det ser ut i skrivande stund).
Bifogar en egen illustration av hur kreativitet och frustration möttes i mitt huvud för ett tag sedan.
Lägger till en klipp som nog de flesta av er redan sett, men som för mig är ett gott exempel på kreativitet i kombination med originalitet och hantverk som väcker både tankar och känslor, alltså vad jag personligen betraktar som konst.
Jag vet inte om jag tycker att det främjar kreativitet. Jag får snarare ångest i halsen av att gå in på Panduro och se alla som hysteriskt letar fina papper till sitt scrapbookande.
Anna Carlsson pratade under sin föreläsning om kreativitet i anknytning till problemlösning och ja, det känns ju helt riktigt. Att se ett problem är att inse att förändring behövs och att genomföra den förändringen är ju att skapa, eftersom du då sätter igång något nytt.
På samma sätt känns det även korrekt att påstå att konst föds ur smärta, om konst ska ses som ett uttryck för kreativitet. Konstnären upplever någon form av kris, ur vilken h*n behöver ta sig ur och uttrycket för denna vilja/frustration resulterar i någon typ av verk. Ett verk med endast ett dekorativt syfte ses antingen som hötorgskonst eller design.
Jag finner att jag ständigt återvänder till en pjäs/bok som även filmatiserats med Michael Caine och Julie Walters. För mig handlar denna pjäs om kreativitet. Jag såg filmen på TV 1991 och sedan återkom pjäsen både under min folkhögskoletid och under min lärarutbildning på litteraturlistan på A-kursen i engelska. Jag skrev min D-uppsats om den och jag finner den ständigt relevant.
Pjäsen heter "Educating Rita" och hade premiär 1980, filmades 1983. Den handlar om förändring och om val. Vikten av att känna att man har ett val är det centrala och det är något som jag ser som något starkt förknippat med kreativitet.
Att uppleva att man har ett val och inte en slav under andras önskemål är nog det som kännetecknar känslan av frihet. Det spelar ingen roll vad du gör, hur du lever ditt liv så länge du upplever att det är ditt eget val och för att kunna ha det valet krävs bildning, inte nödvändigtvis formell utbildning, men ofta så, eftersom det västerländska samhället är utformat som så att för att få makten över sin tid, krävs pengar och för att tjäna tillräckligt med pengar för att få makten över sin tid, så krävs ofta den typ av kvalifikationer som en längre utbildning ger.
Vi upplever nog ofta att våra val är våra egna, men dessa styrs av förväntningar som formas under vår uppväxt, av föräldrar, släkt och vänner och massmedia. Antingen formar vi våra liv som utifrån dessa förväntningar, eller så formar vi våra liv som ett uttryck för protest mot vad vi upplever som rådande normer. Dock kvarstår då dessa normer som formgivande - därför ter sig ofta subkulturer och proteströrelser så konformistiska, då de är en spegelbild av den konformism de protesterar mot.
Sammanfattningsvis: Ur frustration föds kreativitet, men kravet på kreativitet kan i sig skapa frustration som i sin tur leder till kreativitet och så går vi runt en enebärsbuske (eller pulsar runt, som det ser ut i skrivande stund).
Bifogar en egen illustration av hur kreativitet och frustration möttes i mitt huvud för ett tag sedan.
Lägger till en klipp som nog de flesta av er redan sett, men som för mig är ett gott exempel på kreativitet i kombination med originalitet och hantverk som väcker både tankar och känslor, alltså vad jag personligen betraktar som konst.
måndag 6 december 2010
söndag 5 december 2010
Syns inte, finns inte
Mitt i denna måstenas högtider, då 80-talets välgörenhetslåtar går på repeat på radion och Absolut X-massamlingar funderar jag på det där med måsten.
Vad måste man egentligen göra? Varifrån kommer alla dessa måsten? Våra morsor? Våra solsidoknarkande kompisar? Disney?
Jag måste äta, sova och hålla lagom kroppstemperatur. Allt annat har med sociala koder att göra, vad flocken tycker och längtan efter tillhörighet. Många påstår att de skiter blankt i vad folk tycker, något jag inte tror ett skit på. Har aldrig stött på en människa som konsekvent struntar i vad folk tycker - alla har någon eller några vars åsikter väger väldigt tungt, låt gå för at denna någon eller några kanske inte platsar i heminredningsprogrammen eller i Vi Föräldrar. Faktum är att de som starkast hävdar att de skiter i andras åsikter ofta uppför sig som att det är just andras åsikter som de går igång på. Att själva ignorerandet av andras synpunkter är själva motivationen till deras eget handlande. De sätter någon typ av stolthet i att gå emot strömmen och det är ju definitivt att uppmärksamma opinionen.
Jag tror att när människans basala behov är tillgodosedda vidtar andra behov - framförallt det mycket starka behovet av bekräftelse, bevis på att man finns för någon. Detta på gott och på ont. Gott för magsårsmedicinstillverkarna. Ont för plånboken. Det kostar att bekräftas. Du ska ha alla de rätta attiraljerna, om det sedan handlar om rätt inredningsdetaljer, rätt klädesmärken, rätt hemelektronik eller rätt tatueringar. Att synas är inte gratis.
Borde vi då återgå till att ägna all vår tid åt att fixa käk för dagen (inte fylla frysen) och att fylla på kodynga på hyddorna när det blir kallt? Då hade vi inte tid med att hålla på att synas för att få bekräftelse hela tiden. Inte vet jag. Jag ger mig och böjer mig för måstena, plockar fram dammsugaren och tänder den där förbannade adventsljusstaken och skäms i takt till "Do they know it's Christmas?".
Vad måste man egentligen göra? Varifrån kommer alla dessa måsten? Våra morsor? Våra solsidoknarkande kompisar? Disney?
Jag måste äta, sova och hålla lagom kroppstemperatur. Allt annat har med sociala koder att göra, vad flocken tycker och längtan efter tillhörighet. Många påstår att de skiter blankt i vad folk tycker, något jag inte tror ett skit på. Har aldrig stött på en människa som konsekvent struntar i vad folk tycker - alla har någon eller några vars åsikter väger väldigt tungt, låt gå för at denna någon eller några kanske inte platsar i heminredningsprogrammen eller i Vi Föräldrar. Faktum är att de som starkast hävdar att de skiter i andras åsikter ofta uppför sig som att det är just andras åsikter som de går igång på. Att själva ignorerandet av andras synpunkter är själva motivationen till deras eget handlande. De sätter någon typ av stolthet i att gå emot strömmen och det är ju definitivt att uppmärksamma opinionen.
Jag tror att när människans basala behov är tillgodosedda vidtar andra behov - framförallt det mycket starka behovet av bekräftelse, bevis på att man finns för någon. Detta på gott och på ont. Gott för magsårsmedicinstillverkarna. Ont för plånboken. Det kostar att bekräftas. Du ska ha alla de rätta attiraljerna, om det sedan handlar om rätt inredningsdetaljer, rätt klädesmärken, rätt hemelektronik eller rätt tatueringar. Att synas är inte gratis.
Borde vi då återgå till att ägna all vår tid åt att fixa käk för dagen (inte fylla frysen) och att fylla på kodynga på hyddorna när det blir kallt? Då hade vi inte tid med att hålla på att synas för att få bekräftelse hela tiden. Inte vet jag. Jag ger mig och böjer mig för måstena, plockar fram dammsugaren och tänder den där förbannade adventsljusstaken och skäms i takt till "Do they know it's Christmas?".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)