There ain't no "I" in team

Ju fler kockar...? Ibland är det lättare att vara ensam. Ett skäl till att det så sällan arbetas ämnesövergripande ute i skolorna kan vara att inte ens lärare med samma ämnesinriktning finner det lätt att komma överens. Jag tror fortfarande att det generellt sett är en viss typ av människor som väljer läraryrket och just denna typ av människor har inte alltid lätt för att samarbeta, då det lite ligger i yrkets karaktär att vara ledare och bäst vetande. Jag säger detta med all ödmjukhet och självinsikt.




Hur som helst var det givande på många sätt att dels försöka planera och genomföra en lektion (om än i mikroformat) och även ta del av andras lektioner. En grupp iscensatte ytterligheter inom pedagogiken och det slår mig hur kategorisk lärarutbildningen alltjämt är. Ut med det gamla, in med det nya och då jävlar menar vi UUUUT!!! Man skäms nästan när man medger att man som elev ibland uppskattar eller till och med längtar efter riktlinjer, struktur, förutsägbarhet och lugn. Man stämplas av ivriga pedagogiska proggare som traumatiserad och bakåtsträvande.

Någon nämnde idag att det finns en poäng i balans, något som också blev extra tydligt idag när vi kastades mellan olika workshops i dubbelt tempo.

En annan sak är även att man som lärare inte bara företräder en metod - man är faktiskt människa också och i viss mån bör man även göra det man är mest bekväm med, då man då också gör bäst ifrån sig. En bra föreläsare kan vara en usel grupparbetsledare och tvärtom. Oavsett jag gillar grupparbete eller föreläsning, så föredrar jag en lärare som vet vad h*n gör - en vilsen lärare är lika meningsfull som en guide utan vare sig karta, lokalsinne eller GPS...