Pronomen

"Ingångar till samtal om Interkulturalitet:

Subjektets position i samhällskontexten.

Har alla något att bidra med i gemensamheten?
Hur menar du då?

Vilka är vi?"
______________________________________________________________
Läste precis en blogg i vilken bloggaren skriver om sina tankar efter att ha läst böcker om interkulturalitet och hur vi tenderar att definiera personer utifrån negationer, dvs att vi i definitionen fokuserar det någon INTE är, snarare än vad de är.

Ska man hårddra det, så är det väl så med alla benämningar. Att vara man innebär att man inte är kvinna. Att man är vuxen innebär att man inte längre är ett barn, att vara invandrare innebär att man inte är infödd osv.

Ett "vi" är alltid exkluderande och existerar inte utan ett "ni" eller "de".

Interkulturalitet definieras som ett begrepp närbesläktat med ordet mångkulturalitet eller multikulturalitet och dessa ord dyker oftast upp i sammanhang där kultur och etnicitet avhandlas. Kultur är inte bara etnicitet. Jag är lite mätt på mångkulturalitetsdiskussionen så som den oftast ser ut. Den är så infekterad av politisk korrekthet, av politisk färg och framförallt av brist på ödmjukhet och lyhördhet. Det vilar en sådan ängslan över diskussioner som berör etnicitet och kultur.

Jag har länge jobbat med "invandrarelever", vad nu det är. Som om det vore en homogen grupp, buntas de ihop i fråga om både budgetförslag och i läromedel på lärarutbildningarna. De demoniseras eller offerförklaras - lika illa båda delarna. Antingen ska man vara rädd för dem, eller så ska man helgonförklara. Inget bidrar till vare sig integration eller ökad förståelse mellan olika grupper. Ängsliga pedagoger, journalister och andra åsiktsmaskiner/spridare darrar i rädsla för att säga något generaliserande, men ändå talas det om förortskids, språkförbistring och det anställs sk "integrationsunderlättare" och liknande kompetenser i skolorna, trots att varje elev ju ska ses som en individ. Om kurdiska Kalle nu i första hand är Kalle och inte kurd - varför antas Kalle behöva en landsman i personalen? Kurdiska Kalle kanske inte har ett skit gemensamt med denne. Kultur är ju så mycket mer! Vi fastnar så ofta i etnicitetsfrågan när vi avhandlar kultur att vi glömmer de socioekonomiska faktorerna. En föreläsare i socialantropologi tog en gång upp detta genom att påpeka att en högutbildad storstadsbo i t ex Teheran troligtvis har mer gemensamt med en högutbildad Stockholmare än med en lantbrukare från bergstrakterna i Iran.

Själv har jag ett utseende som gör att frågor om kultur och etnicitet ofta dyker upp och det har fått mig att dels fundera en del över vad kultur är. Vad är svensk kultur? Vem får vara svensk?

Åter hamnar jag i detta att det är språket som är centralt. Det är språket som ger mig nyckeln till den svenska kulturen, som gör mig välkommen och som är min biljett in i det svenska folkhemmet. Mitt sätt att tala väcker igenkännande hos folk och gör att de tryggt kan placera mig i ett fack där vi alla har samma referenser, t ex julfirande, midsommarsill, etc.

Jag ska följa upp detta senare, när jag läst lämplig litteratur, för det var visst något som stilla gick mig förbi.