...but it should have been right...
Varför är vi så upptagna med att alltid ha rätt? Vad är det som är så vansinnigt farligt med att erkänna och acceptera att ibland vet andra bättre än en själv, att andras lösningar kanske är mer effektiva och att man själv inte alltid har rätt infallsvinkel? Är personligen inte särskilt förtjust i att ha fel eller att erkanna att jag har fel, trots att detta antagligen är fallet mer ofta än sällan...
Vad är det med människan och prestige? Finns det något större hinder är denna eviga prestige? På något sätt måste vikten av att känna att man har rätt vara förknippad med identitet och definition av jaget, annars skulle det väl inte vara så bedrövligt att erkänna sina misstag? Det kan inte ha med etnicitet och etniskt betingad kultur att göra heller, eftersom folk över hela detta klot är lika upptagna med att ha rätt. Rätt inför vem? Vem är man så förbannat rädd för att tappa ansiktet inför? Kan det vara den där allsmäktige guden som spökar igen?
Vi är så upptagna med att bevisa att vi har rätt att vi sällan kommer fram till någon vettig lösning och när vi väl gör det är det alltid med en känsla av misslyckande, eftersom de flesta lösningar nås genom någon typ av kompromiss, då alla har fått ge sig en smula och därför hindras från att känna sig helt bekräftade. Lustigt nog är det bara när lösningen visar sig mindre lyckad som alla lite självgott kan mumla ett litet "vad var det jag sa".
Denna eviga prestigeproblematik blir väldigt tydlig i skolan och i diskussionen kring skolan, eftersom alla anser sig veta bäst och då menar jag ALLA - alltifrån osnutna snöbollskastande lågstadieungar till pedagogikprofessorer och ALLA anser sig ha lika stor rätt att uttala sig i ALLT som har med denna verksamhet att göra. Jag kan inte komma på något annat verksamhetsområde som i samma höga grad anses vara samma allmängods och objekt för allas inblandning och lekmannaexpertis.
Extra infekterad blir debatten om skolan av det faktum att de som arbetar inom den är så upptagna med status och prestige sinsemellan - ämnesmässigt, åldersmässigt, stadiemässigt, politiskt etc, etc, etc.
Dock vore det kanske trevligt med någon typ av grundlag som gör att det slutar svänga så förbannat, så att en läroplan någon gång hinner genomdrivas innan den skrotas. En av de få saker jag faktiskt minns från min lärarutbildning är att jag under en föreläsning hörde att det tar i runda slängar 70 år för en läroplan att slå igenom fullt ut. Men jag har antagligen fel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar