söndag 16 januari 2011

Kinapuffar och geishor.

Efter n-bollsdebatten kände jag mig lite ställd. Som asiat (eller oriental, eller vad jag nu ska kalla mig) känns det som att man ofta hamnar lite utanför all debatt om invandring, segregering och interkulturalitet. På något sätt verkar inte vi snedögda med rakt svart hår vara inkluderade i debatten. De som vanligen avses när invandrarrelaterade frågor dyker upp är svartmuskiga män eller slöjförsedda kvinnor från Mellanöstern eller Afrikas horn. När Ove Sernhede talade om invandrarungdomar var det främst arga unga killar från mellanöstern i munktröjor och burberrymönstrade bandanas som avsågs (ja, och kanske en och annan tjej i översized munkjacka och bandana, arga killar som skriker och vevar med raka armar åt kameran och skriker om hur det är att leva under den blågula flaggan. Rakade, ljushylta killar från förorten som också vevar med raka armar och skriker om att äga den blågula flaggan ingår inte i Sernhedes lösning (vilken lösning???) på problemet med den misslyckade integrationen.

Samtidigt finns det en massa ungdomar i den så omstridda förorten som inte passar in i Sernhedes väldigt schablonartade bild av vad en ungdom med invandrarbakgrund är. De passar inte inte, för de rappar inte, de ser inte tillräckligt mellanöstern eller Afrika ut, de spelar inte basket eller fotboll, de hänger inte i gäng i Nordsta'n och är inte aktiva i autonoma politiska grupper. Ändå finns de där i statistiken, för de möts av samma problem i bostadskön, vad gäller rekrytering till akademiska utbildningsprogram och de har lika svårt att få jobb som sina icke-etniskt-svenska gelikar.

Varför pratas det inte om dessa? Kan det vara så att just den retorik Sernhede m fl använder sig av bidrar till ökad segregering och polarisering, då den ytterligare förstärker den vedertagna och väldigt generaliserande synen på invandrare och förorten?

Vadan nu detta utbrott, då? Ja, jag läste nyligen om att 50% av alla utom-europeiskt födda kvinnor i Sverige saknar anställning/sysselsättning och finner mig själv ingå i den statistiska gruppen. Lucky, lucky me då, som har en anställning (sysselsättning - hmmm...). I det fallet är jag nog invandrare. Oftast inte. För jag har svensk medelklassbakgrund och talar svenska utan brytning. Alltså är jag inte invandrare. Inte ens de "riktiga" invandrarna tycker att jag är det. Vilka nu de där invandrarna är.


En riktig invandrare har muslimsk bakgrund och kommer från ett land i mellanöstern eller från Afrikas horn. Det är oftast en kille som lyckas dåligt i skolan och han säger saker som "jalla" och "sho mannen". Därför är det intressant att höra en vietnamesisk, akademiskt högpresterande, militant ateist (ja, det finns sådana) skrika "wallah bilah" i skolkorridoren.

Asiater räknas ofta inte in någonstans. Det finns lika många nidbilder och klyschor av asiater - t ex överaggressiva karatesparkande killar med kass musiksmak, underdåniga orientaliska tjejer (alternativt skrikiga golddiggers) eller känslokalla datagenier. Dock slår det mig ibland att det verkar mer OK att förlöjliga just asiater. Nu är jag inte särskilt finkänslig själv och jag skämtar mer än gärna, men tycker att det borde finnas någon jäkla rättvisa och jag frågar mig titt som tätt varför chokladdoppade vetepuffar (INTE RIS!!!!) kallas Kina snacks (det hette förresten kinapuffar förr) och varför en chokladpralin med någon typ av crispnougatsfyllning heter Geisha.


OK, kvällens lilla utbrott är över och jag lutar mitt snedögda huvud bakåt i IKEA-soffan, tar en näve kinapuffar till och tittar på "Gökboet" eller något.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar