If you can't beat them, join them - blogginlägg om grupparbete

Cuz' if you're not with us, you're against us.

Ordet grupparbete har alltid givit mig rysningar av olust. Jag avskydde det i skolan och kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i det nu, varken som deltagare eller som arrangör (i egenskap av lärare). Jag tror det har med kontrollbehov att göra och mitt kontrollbehov är starkt. Jag vill bestämma vad som ska göras, hur det ska göras när och av vem (helst mig själv), så att jag känner att jag kan stå för resultatet, eftersom resultatet alltid ska bedömas av någon annan, oavsett det är i skol-eller jobbsammanhang.

Varför har jag denna negativa inställning till grupparbete? Har det med position i syskonskaran att göra? Har jag varit med om ett illa planerat grupparbete för mycket under min skoltid eller studietid? Är jag helt enkelt bara inte förmögen att samarbeta? Handlar det om konflikträdsla?

Jag vet inte, men skulle tro att det har med allt detta att göra, så som är fallet med de flesta som har liknande inställning till grupparbete. Det är en blandning av erfarenheter och personlighet som formar oss och gör oss olika.

Det som är intressant är att det fanns en tid, då grupparbete ansågs flummigt och därmed progressivt och i viss mån oacceptabelt att som lärare basera sin undervisning på grupparbeten. Idag är känns det i viss mån tvärtom och som att de individer som inte stöpts i eller trivs i grupparbetsformen anses vara bakåtsträvande, processfientliga och traditionalistiska. Lustigt hur tiderna förändras och att det alltid bara verkar finnas plats för en typ av individ, oavsett hur individ och/ellerbehovsorienterad rådande undervisningsteori är.

När jag står inför en gruppuppgift tar jag antingen kontrollen eller så tar jag ett stort steg tillbaka. Det är nog lite "all or nothing" för mig. Det är viktigt att kunna kompromissa och det är något jag hela tiden måste träna mig i, eftersom kompromiss i mina öron innebär att ingen blir nöjd - alla blir lika missnöjda. Det är inte så kul, men ganska rättvist. Jag tror att jag kanske ser grupprojekt som en typ av tävling och jag är en dålig förlorare och värst av allt är att förlora på annat än ens egna individuella insatser. Jag kan ta ett IG eller en femteplats, men då ska det bero på mina egna misstag, inte någon annans. Kanske därför jag aldrig fallit för lagsporter som fotboll eller basket?

Som lärare i dagens skola tvingas du hela tiden till samarbete och kompromiss och varje dag är en utmaning. Jag jobbar på att tänka på hur jag uttrycker mig i diskussioner (kanske inte alltid märks, dock) och försöker lära mig att se på mitt jobb som just ett jobb och inte hela min tillvaro. Min existens och mitt värde vilar inte på hur bra mina lektionsplaneringar funkar eller på hur mycket av mina egna idéer jag får igenom på lärarkonferenser och dylika möten.

Som student utmanas jag också ständigt i det att jag inte har kontroll eller inflytande. Det är med lärarögon jag betraktar kursen men det är som student mina insatser blir bedömda. Det krockar ofta. Jag tänker ofta "så där skulle inte jag ha gjort" och går sedan hem och gnisslar tänder över det. Jag tränar mig varje dag på att släppa taget och ta det för vad det är (ok, det kanske inte heller märks)- en kurs av många andra jag gått igenom. I slutändan är det som med körkortsutbildning. Man lär sig att köra så att man får sitt körkort, sedan tolkar man reglerna och trafiken utifrån vem man är och handlar därefter, på gott och på ont.