Udda upplevelse att komma ut på en skola igen efter att ha varit borta från den miljön ett tag. Udda känsla att befinna sig i ett klassrum, men inte ha ansvaret. Praktik är en så konstlad situation. Att lära sig att bli lärare genom att observera en situation som aldrig kan bli helt autentisk (såvida du inte filmar en lektion i smyg, vilket ju inte är så väldigt lagligt). Fick mig att komma att tänka på det här:
måndag 25 oktober 2010
fredag 22 oktober 2010
Ett ämnes status
Vad är det som ger ett ämne status? Varför har en del ämnen högre status än andra? Varför anser föräldrar att det är viktigare att deras ungar får bra betyg i matte än i bild?
Har det med användningsområdet i yrkeslivet att göra? De yrken som är naturvetenskapligt orienterade har högre status än yrken inom humaniora. Det är "finare" att vara läkare än socionom.
Har det med svårighetsgrad att göra? Graden av abstrakthet? Nytta för mänskligheten? Svårighet exkluderar, vilket ju är en förutsättning för hög status. Något som är lätt kan inte ha hög status. Är det alltså eftersträvansvärt att göra bilden exkluderand i syfte att höja ämnets status i skolan? Skulle det hjälpa? Nej, jag antar att det även måste finnas en högstatusplats ute i arbetslivet, att ämneskompetens kan leda till en lukrativ karriär, vilket det ju endast gör för ett fåtal. Bör man därför trycka mer på hur bild kan användas inom teknik och naturvetenskap och ihop med the all-time-high prestige subject Matematik (med stor bokstan)? Vad skulle hända då?
Är det viktigt att bild som ämne får högre status? För vems skull i så fall? För lärarens? Går det att jobba för bildämnets status utan att förlora dess essens? Vad är essensen?
Så många frågor, så få svar...
En sak är säker - ökad teoretisering höjer inte statusen för bildämnet vare sig i universitetsvärlden eller ute i lärarrummen. Bara för att man talar om ett ämne med femstaviga termer innebär det inte att ämnet får högre legitimitet i budgetplaneringar, tjänstefördelning och schemaläggning. Antingen accepterar vi att bild är ett praktisk-estetiskt ämne med fokus på material och hantverk och slåss sedan om pengar för material och utrymme, eller så försöker vi integrera ämnet med de mer akademiska och teoretiska och riskerar att bli av med det helt - det överlåts åt SO, NO- och språklärarna, för om bild inte längre ska anses som ett hantverk, så kan lika gärna personer utbildade i språk, samhällsanalys och naturvetenskap göra jobbet.
Allvarligt talat - det som behövs förändras är samhällets attityd till hantverksyrken (och alla andra yrken som inte kräver en massa högskolepoäng), vilket ju har att göra med...pengar igen. Fundera på vad ni vill att era barn ska arbeta med; vilken framtid ni vill att de ska ha. Tänk sedan på det innan ni uttalar er om olika yrkesgrupper och representanter för dessa som ni stöter på under dagen. Fundera på hur ni och era vänner pratar om olika yrkesgrupper. Jag har redan märkt stor skillnad i hur jag blir behandlad beroende på vilken sysselsättning jag säger mig ha.
Bildämnets status kommer inte öka förrän man tydligt kan se en bildrelaterad yrkesframtid för barnen - då kommer föräldrar att pusha sina barn att kämpa även i detta ämne. Så länge ämnet inte leder till framgång på karriärstrappan kommer det att förbli ett skolämne som mer eller mindre betraktas som en paus från de teoretiska studierna...
Jag tycker att det är viktigt att tala om bilder med eleverna, att prata om vad bilder betyder i samhället, men jag tycker även att det är viktigt att de konstnärligt intresserade, de konstnärligt begåvade också ska få sin chans att bli bekräftade i skolan och det får de inte om bilden blir ytterligare ett ämne där de verbalt aktiva tillåts ta plats under diskussioner på bekostnad av tid för handgripligt skapande. Är det helt OK att de idrottsintresserade eleverna (vanligtvis fotbollstokiga killar) favoriseras i idrottsämnet, kidsen som hänger i replokaler eller som spelar på kommunala musikskolan får sitt i musiken, men att de som har begåvning av annan karaktär ska aldrig få chansen, för att bildlärarna vill räknas in i de akademiska lärarnas skara, eller? Jag känner någonstans att jag kan bjuda på att vara den där flummiga bildläraren i sjalar och pinnar i håret, om de elever (som jag så väl känner igen mig själv i - tecknande miffo som jag alltid varit) kan få känna att de är bäst någon gång...
Har det med användningsområdet i yrkeslivet att göra? De yrken som är naturvetenskapligt orienterade har högre status än yrken inom humaniora. Det är "finare" att vara läkare än socionom.
Har det med svårighetsgrad att göra? Graden av abstrakthet? Nytta för mänskligheten? Svårighet exkluderar, vilket ju är en förutsättning för hög status. Något som är lätt kan inte ha hög status. Är det alltså eftersträvansvärt att göra bilden exkluderand i syfte att höja ämnets status i skolan? Skulle det hjälpa? Nej, jag antar att det även måste finnas en högstatusplats ute i arbetslivet, att ämneskompetens kan leda till en lukrativ karriär, vilket det ju endast gör för ett fåtal. Bör man därför trycka mer på hur bild kan användas inom teknik och naturvetenskap och ihop med the all-time-high prestige subject Matematik (med stor bokstan)? Vad skulle hända då?
Är det viktigt att bild som ämne får högre status? För vems skull i så fall? För lärarens? Går det att jobba för bildämnets status utan att förlora dess essens? Vad är essensen?
Så många frågor, så få svar...
En sak är säker - ökad teoretisering höjer inte statusen för bildämnet vare sig i universitetsvärlden eller ute i lärarrummen. Bara för att man talar om ett ämne med femstaviga termer innebär det inte att ämnet får högre legitimitet i budgetplaneringar, tjänstefördelning och schemaläggning. Antingen accepterar vi att bild är ett praktisk-estetiskt ämne med fokus på material och hantverk och slåss sedan om pengar för material och utrymme, eller så försöker vi integrera ämnet med de mer akademiska och teoretiska och riskerar att bli av med det helt - det överlåts åt SO, NO- och språklärarna, för om bild inte längre ska anses som ett hantverk, så kan lika gärna personer utbildade i språk, samhällsanalys och naturvetenskap göra jobbet.
Allvarligt talat - det som behövs förändras är samhällets attityd till hantverksyrken (och alla andra yrken som inte kräver en massa högskolepoäng), vilket ju har att göra med...pengar igen. Fundera på vad ni vill att era barn ska arbeta med; vilken framtid ni vill att de ska ha. Tänk sedan på det innan ni uttalar er om olika yrkesgrupper och representanter för dessa som ni stöter på under dagen. Fundera på hur ni och era vänner pratar om olika yrkesgrupper. Jag har redan märkt stor skillnad i hur jag blir behandlad beroende på vilken sysselsättning jag säger mig ha.
Bildämnets status kommer inte öka förrän man tydligt kan se en bildrelaterad yrkesframtid för barnen - då kommer föräldrar att pusha sina barn att kämpa även i detta ämne. Så länge ämnet inte leder till framgång på karriärstrappan kommer det att förbli ett skolämne som mer eller mindre betraktas som en paus från de teoretiska studierna...
Jag tycker att det är viktigt att tala om bilder med eleverna, att prata om vad bilder betyder i samhället, men jag tycker även att det är viktigt att de konstnärligt intresserade, de konstnärligt begåvade också ska få sin chans att bli bekräftade i skolan och det får de inte om bilden blir ytterligare ett ämne där de verbalt aktiva tillåts ta plats under diskussioner på bekostnad av tid för handgripligt skapande. Är det helt OK att de idrottsintresserade eleverna (vanligtvis fotbollstokiga killar) favoriseras i idrottsämnet, kidsen som hänger i replokaler eller som spelar på kommunala musikskolan får sitt i musiken, men att de som har begåvning av annan karaktär ska aldrig få chansen, för att bildlärarna vill räknas in i de akademiska lärarnas skara, eller? Jag känner någonstans att jag kan bjuda på att vara den där flummiga bildläraren i sjalar och pinnar i håret, om de elever (som jag så väl känner igen mig själv i - tecknande miffo som jag alltid varit) kan få känna att de är bäst någon gång...
torsdag 21 oktober 2010
Credo redo
"Gör om, gör rätt" läser och hör man lite varstans nuförtiden. Egentligen stör jag mig enormt på den frasen - låter så självgod och förnumstig på något sätt. Så jävla redigt, liksom.
Trots det känner jag just så just nu vad gäller både skolan, lärarutbildning, men framförallt mig själv och min egen lärargärning. Vart tog visionerna vägen? Drunknade de i ansträngda budgetar, felriktade åtgärder, missriktad välvilja och gränslöshet?
Äsch, orkar inte reflektera över detta just nu - är på för gott humör (för en gångs skull, hahaha!!!).
Istället tänker jag njuta av att ha upplevt en alldeles förträfflig dag i Kernells regi - jag skulle faktiskt kunna sitta och lyssna på honom i timmar. Det är inte många föreläsare som man kan säga det om - kommer på två st. på rak arm.
Lägger in en liten bild som dök upp i huvudet på mig under dagen.
Trots det känner jag just så just nu vad gäller både skolan, lärarutbildning, men framförallt mig själv och min egen lärargärning. Vart tog visionerna vägen? Drunknade de i ansträngda budgetar, felriktade åtgärder, missriktad välvilja och gränslöshet?
Äsch, orkar inte reflektera över detta just nu - är på för gott humör (för en gångs skull, hahaha!!!).
Istället tänker jag njuta av att ha upplevt en alldeles förträfflig dag i Kernells regi - jag skulle faktiskt kunna sitta och lyssna på honom i timmar. Det är inte många föreläsare som man kan säga det om - kommer på två st. på rak arm.
Lägger in en liten bild som dök upp i huvudet på mig under dagen.
onsdag 20 oktober 2010
To go or not to go is the question
I will probably end up not going to school, knowing me. I've kind of slipped back into some sort of high school persona or am I simply the living proof that money makes the world go round (or at least makes most of us at least get out of bed)?
How come I am up already, but already sure of the fact that I will not be at the lecture today? Well, as opposed to how it was way back in high school, I don't choose to stay at home in order to sleep, but because I feel I can do other things instead. Arrogant? Yes. Maybe even stupid - who knows?
Well, the main reason I can't bring myself to go there today is because I cannot stand having to listen to something I feel I could read directly from a book instead and even more so, because I know I wouldn't even open those books again. I have read tons of books on didactic in the past - Piaget, Vygotskij, Freinet and the list goes on and on and it's great to have a clue about different ways of teaching and different views on education, but I can't stand the way we are force fed this at uni.
Don't tell me all this, using a method that you despise. Don't turn your back to half the audience half the time while muttering something inaudible about a book we might wanna read. Don't show me slides I can hardly see and tell me they are funny. I might end up thinking the joke is on me (I guess it is).
I feel I have done all this once and during my nine years of work I can't say that I have found all those books very useful at all. You are in the moment and have to make decisions then and there and when you go home at night, thinking about what you have done and how you handled your day, you don't think in the terms of Piaget and Vygotskij or Socrates.
I think yesterday's lecture with Kernell was excellent - a brief presentation of the main ideas of the most famous educators, not because their names are interesting but because we were offered a buffet of ideas to choose from. We were given a chance to put words to our own ideas and see where they land in relation to the existing ideas and theories.
Monday's lecture seemed more like a history lesson, where as yesterday's lecture seemed like a tool box. I want tools, not history lessons.
When it comes to teaching, I stand by my old credo (which I find from time to time when cleaning the drawers)and when it comes to methods, well - you should stick to the methods you are good at and if you are only good at one teaching method - choose another job. Everybody knows how inspiring it is to listen to a talented lecturer and everybody knows how great it is to participate in a well planned and well organized activity. It's uplifting to participate in a debate/discussion/socratic talk instigated by someone with the talent to arrange one. We all know what it's like when the wrong person is doing the wrong thing, so to speak.
Being a teacher - no, working as a teacher - is to know yourself and knowing yourself means knowing your weaknesses and your strengths and it's not fair to your pupils to subject them to constant experiments just in order to train yourself in different methods. During your teacher training - find out who you are and stick to it when teaching a class. If you want to develop (and you should), educate yourself, go to lectures, workshops and take courses at night, but remember that your pupils only get this chance, those few years. They are not there for you to experiment on. I have had far too many teachers far too keen on trying new things on us, just to realise that it didn't work and that took time away from what we were supposed to be doing.
There something good in each method, the trick is to master it. Find your method and do it well. Don't become your method. The second trick is not go get too comfortable with one, but to expand your range of methods, but doing it without harming others. If you don't appreciate being experimented on, don't do it to others.
Hence, I'm staying at home today. See you on Thursday.
How come I am up already, but already sure of the fact that I will not be at the lecture today? Well, as opposed to how it was way back in high school, I don't choose to stay at home in order to sleep, but because I feel I can do other things instead. Arrogant? Yes. Maybe even stupid - who knows?
Well, the main reason I can't bring myself to go there today is because I cannot stand having to listen to something I feel I could read directly from a book instead and even more so, because I know I wouldn't even open those books again. I have read tons of books on didactic in the past - Piaget, Vygotskij, Freinet and the list goes on and on and it's great to have a clue about different ways of teaching and different views on education, but I can't stand the way we are force fed this at uni.
Don't tell me all this, using a method that you despise. Don't turn your back to half the audience half the time while muttering something inaudible about a book we might wanna read. Don't show me slides I can hardly see and tell me they are funny. I might end up thinking the joke is on me (I guess it is).
I feel I have done all this once and during my nine years of work I can't say that I have found all those books very useful at all. You are in the moment and have to make decisions then and there and when you go home at night, thinking about what you have done and how you handled your day, you don't think in the terms of Piaget and Vygotskij or Socrates.
I think yesterday's lecture with Kernell was excellent - a brief presentation of the main ideas of the most famous educators, not because their names are interesting but because we were offered a buffet of ideas to choose from. We were given a chance to put words to our own ideas and see where they land in relation to the existing ideas and theories.
Monday's lecture seemed more like a history lesson, where as yesterday's lecture seemed like a tool box. I want tools, not history lessons.
When it comes to teaching, I stand by my old credo (which I find from time to time when cleaning the drawers)and when it comes to methods, well - you should stick to the methods you are good at and if you are only good at one teaching method - choose another job. Everybody knows how inspiring it is to listen to a talented lecturer and everybody knows how great it is to participate in a well planned and well organized activity. It's uplifting to participate in a debate/discussion/socratic talk instigated by someone with the talent to arrange one. We all know what it's like when the wrong person is doing the wrong thing, so to speak.
Being a teacher - no, working as a teacher - is to know yourself and knowing yourself means knowing your weaknesses and your strengths and it's not fair to your pupils to subject them to constant experiments just in order to train yourself in different methods. During your teacher training - find out who you are and stick to it when teaching a class. If you want to develop (and you should), educate yourself, go to lectures, workshops and take courses at night, but remember that your pupils only get this chance, those few years. They are not there for you to experiment on. I have had far too many teachers far too keen on trying new things on us, just to realise that it didn't work and that took time away from what we were supposed to be doing.
There something good in each method, the trick is to master it. Find your method and do it well. Don't become your method. The second trick is not go get too comfortable with one, but to expand your range of methods, but doing it without harming others. If you don't appreciate being experimented on, don't do it to others.
Hence, I'm staying at home today. See you on Thursday.
måndag 18 oktober 2010
Do as I say, not as I do
Har i åratal funderat över det där med lärarutbildare och deras metoder. De flesta lärarutbildare jag har stött på (pluggade på lärarutbildningen 1995 - 2001) har betonat vikten av varierade undervisningsmetoder, förkastat traditionella metoder och då framförallt katederundervisningen och föreläsningar. Att som lärare stå och föreläsa och lägga på OH-ark efter OH-ark ansågs/anses som förolämpande mot lyssnarna, då det är vetenskapligt bekräftat att man som lyssnare oavsett ålder endast kan ta in de första sju minuterna effektivt. Detta fick jag höra under en 90 minuters lång föreläsning med tillhörande OH-bilder, därefter påpekade någon i hörsalen att en paus kanske vore på sin plats.
Sitter just nu och funderar över när lärarutbildare anser att man utvecklar mottaglighet för timtal av monotont föreläsande med bildspel, för det kan ju inte gärna anses vara lämpligt att träna upp elever till denna mottaglighet genom exponering, med tanke på hur förkastlig denna undervisningsmetod är...
fredag 15 oktober 2010
TFIF
Nyss hemkommen för lite vila innan kvällsjobb.
Har haft en fantastisk förmiddag - tack alla kursare! Det var så inspirerande och intressant att se allas pecha kuchas (hur böjer man det ordet i plural?). Jag bockar och bugar mig inför all kreativitet! Jag känner nu att jag hade kunnat göra mer och framförallt knutit mitt bildspel mer tydligt till kursplanen, men men - det får duga så här, den här gången.
Jag har även haft roligt när jag tittat runt på bloggarna och kollat in vad folk gjort med den andra uppgiften; dvs aktivt delta i sociala sammanhang på nätet. Själv vågade jag mig inte in i några chattrum - tittade lite på ett, men tyckte det var så rörigt. Jag försökte logga in på "Second Life" men min ålderdomliga dator gillade inte den idén.
Jag har lärt mig en hel del denna vecka, framförallt tekniska saker - trodde inte jag skulle klara av att sätta ihop ett bildspel med ljud och dessutom lägga upp det på Youtube. Jag ser ljuset - kanske jag har chans att INTE bli den där läraren som inte ens vet hur man startar en video...
--------------------------------
Ett par timmar senare - yay! Har lagt till mitt lilla bildspel och till och med lyckats anpassa storleken så att den passar i bloggen. Shit, kanske nobelpris i tekniskt vetande härnäst... (yeah, right...).
And now for something completely different.
Har haft en fantastisk förmiddag - tack alla kursare! Det var så inspirerande och intressant att se allas pecha kuchas (hur böjer man det ordet i plural?). Jag bockar och bugar mig inför all kreativitet! Jag känner nu att jag hade kunnat göra mer och framförallt knutit mitt bildspel mer tydligt till kursplanen, men men - det får duga så här, den här gången.
Jag har även haft roligt när jag tittat runt på bloggarna och kollat in vad folk gjort med den andra uppgiften; dvs aktivt delta i sociala sammanhang på nätet. Själv vågade jag mig inte in i några chattrum - tittade lite på ett, men tyckte det var så rörigt. Jag försökte logga in på "Second Life" men min ålderdomliga dator gillade inte den idén.
Jag har lärt mig en hel del denna vecka, framförallt tekniska saker - trodde inte jag skulle klara av att sätta ihop ett bildspel med ljud och dessutom lägga upp det på Youtube. Jag ser ljuset - kanske jag har chans att INTE bli den där läraren som inte ens vet hur man startar en video...
--------------------------------
Ett par timmar senare - yay! Har lagt till mitt lilla bildspel och till och med lyckats anpassa storleken så att den passar i bloggen. Shit, kanske nobelpris i tekniskt vetande härnäst... (yeah, right...).
And now for something completely different.
onsdag 13 oktober 2010
Too many fish in the sea
Ok, jag betraktar uppgiften som gjord. Jag har varit inne i två sociala rum på nätet och interagerat med andra. Jag känner mig själv och tänker inte ge mig in i något spel bara för att utmana mig själv - jag har redan tillräckligt med tidsdödare, hahaha!
Utmaningen fick bli att ge mig in i diskussioner om känsliga saker, dvs barn och adoptioner. När det handlar om familjebildningsfrågor är det inte många som är neutrala, de flesta har åsikter och de flesta är ganska lättstötta. Därför är det intressant att diskutera. Politik, religion, fotboll - det är alla ämnen som visserligen engagerar en del, men i viss mån krävs en viss förförståelse och förkunskap för att diskussionen ska bli intressant. Det är inte alla som har en åsikt eller ens erfarenhet nog att prata om det. Familj och barn däremot - där är ju alla experter, inte sant?
Jag gav mig in i det för att trampa pianon, men hade svårt att upprätthålla spydighet och provocerande stil, trots att jag var anonym - eftersom ämnena låg nära även mig, så hade jag svårt att distansera mig och det blev för mycket av mig själv i inläggen.
Kanske borde jag försöka igen och ta en helt annan ståndpunkt, men faktum är att det faller på att jag helt enkelt inte tycker att det är intressant. Jag gillar att vara anonym, men att bakom anonymiteten ta en helt annan roll känns lite för mycket "heta linjen" (chatversionen på 80-talet, kids!). Då roade jag mig ofta med att utge mig för att vara någon annan, men tröttnade och har inte blivit sugen på att upprepa det.
Så här är avslutningsvis två screenshots från två av de diskussioner jag ägnat dagen åt:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)