Instant Karma

Saxat från GP 30/9 2010:
"Vad betyder skyltarna?

Det har många besökare undrat vid Marianne Lindberg De Geers utställning med skyltar. Nu är stölden av sju skyltar polisanmäld.

Marianne Lindberg De Geers utställning Under belägring öppnade i Konsthallen i Skövde den 18 september. I den ingår elva stycken skyltar, placerade vid in- och utgångar till Kyrkparken i centrala stan.

Skyltarna är tillverkade av konstenheten och själva skyltprojektet heter Across the Universe.

- Vi förstod att skyltarna skulle väcka uppmärksamhet, det är ju precis vad konstnären önskar. Hon frågar vem som äger rätten att vistas i den offentliga rummet. Något som fickor och kvinnor ofta frågat sig. Skyltarna sätter verkligen fingret på den frågan, säger Ingemar Arnesson, konstchef i Skövde.

Den 29 september fick han anledning att polisanmäla Across the Universe. Då hade sju av de ursprungligen elva skyltarna stulits eller i alla fall plockats från platsen.

- Det visar en oerhörd brist på respekt för Marianne Lindberg De Geers verk. Alla känner kanske inte till att skyltarna tillhör en utställning. De läser väl inte tidningarna, gissar Arnesson.

Han antar att gärningsmännen kan vara flera olika. Det kan vara män eller kvinnor. Runt kyrkparken ligger flera nattklubbar och ofta besöks området av många militärer.

- Skyltarna uppfattas nog som väldigt provocerande, säger Arnesson som är helt överens med Marianne Lindberg De Geer om att polisanmäla stölderna.

Gp.se har inte lyckats nå konstnären för en kommentar.

Eva Heyman 031-62 45 94 eva.heyman@gp.se"

På något sätt otroligt roligt. Med tanke på ifrågasättandet av ägandet i sin utställning "Jag tänker på mig själv" så kan jag inte låta bli att fnissa lite över stölden av skyltarna och ännu mer över att den är polisanmäld. Kommer det forumläret dyka upp i framtida utställningar, tro?

Procrastination

Var och hälsade på mina gamla elever idag och det slog mig hur lätt det är att som lärare helt glömma (förtränga?) hur det är att vara elev/student och därmed i händerna på andra och deras uppfattning om hur tid ska spenderas. Så många gånger som jag predikat för stackars tonåringar om vikten av arbetsmoral och planeringsförmåga...

Dark Days and Informal City

Måndag morgon innebär filmvisning och i måndags såg vi två filmer:
Dark Days och Caracas, the Informal City:

Det har handlat mycket om boende och brist på boende under de senaste veckorna. Det är intressant att se hur desperation kan leda till kreativitet, men även att de som varit där, på botten av samhället kan hitta en väg ut. Mest inspirerande var att se hur de två arkitekterna använder sin kunskap att göra något positivt i en av de farligaste städerna i världen, Caracas.

Intressant att se filmer om boende på denna nivå, på en skola där morgondagens inredningsdesigners formas.

Responsibility to develop

Uppgiften för dagen är att hitta litteratur att använda i basgruppsdiskussionen på fredag på temat "Vad är Utveckling?". Jag har siktat in mig på en bok av Ann Heberlein, teologie doktor i etik. Boken heter Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar (2008) och titeln talar för sig själv. Jag har inte kommit så långt i den ännu, men har hittat en hel del tänkvärt för både människor och lärare (för det är ju inte riktigt samma sak, eller?)



(klicka på bilden så blir den större - mina begränsade datakunskaper tillät mig inte att förstora den ytterligare - och ja, det är mitt ansvar att se till att lära mig mer om sådant...)

Same same but different

Världskulturmuseum. Workshop med deltagare som inte är lärarstudenter, föreläsningar och funderingar kring identitet.

Den första workshopen kändes aningen snuttifierad och den var tydligen egentligen planerad att vara i tre timmar, istället för en. Det förklarar varför det blev så stressigt. En mängd olika uppgifter genomfördes i rasande tempo och jag har i efterhand fått försöka fundera ut hur de olika momenten hörde ihop. Jag tror mig ha förstått andemeningen, men då tid och lokal inte blir vad man planerat för måste man ha en plan B. Jag tror att vi hade vunnit på om några moment hade plockats bort för bättre fokus och tid för eftertanke. Jag hade själv valt bort momentet med texten och fokuserat på gruppindelning och temat lika/samma.

Vad gäller den andra workshopen, så kändes den splittrad och ur fokus. Jag förväntade mig mer aktivt deltagande från åhörarna, men fick något som mer liknade en föreläsning med syfte att sälja böcker. Jag hade själv nog valt antingen att tala om världsmedborgaren ELLER om det goda samtalet.

Det jag känner att jag främst minns av de båda workshops:en är nog tankar om identitet och grupptillhörighet och vad gäller detta är jag inte alls klar över vad jag tycker och tänker ännu, om någonsin.

Jag ställs väldigt ofta inför frågan om hur jag själv identifierar mig. Min svenskhet blir ofta ifrågasatt och jag tillskrivs egenskaper och kultur utifrån hur jag ser ut. Min ovilja att söka mina rötter på "rätt" plats provocerar tydligen många. Andra andas ut med lättnad när jag förklarar varför en sådan som jag pratar svenska så bra.

Allvarligt talat - jag är skittrött på att fundera över min identitet. En individs identitet är bara en individs egen placering i ett vedertaget fack. Jag vill inte fundera på vad jag är i första, andra eller hundrafemtifjartonde hand. Ja, jag vet att vi kategoriserar och sorterar för att få ordning i vår flockdjursomgivning, men varför lägga så mycket energi på något som vi ändå inte kan påverka och som ändå anses politiskt inkorrekt? Det är inte politiskt korrekt att döma folk, sortera folk på basis av...någonting. VI ÄR ALLA INDIVIDER!!!!!



Soraya Post föreläste sedan om romernas situation i Europa förr och nu. Jag är kluven inför hur man ska gå tillväga med integration och upprättelse. Om man nu ska betrakta oss alla som individer och få stopp för etnisk diskriminering, kanske intresseföreningar och stödorganisationer är fel väg att gå. Det skapar lätt ett "vi och de" och i kombination med människors behov av att alltid ha rätt, så blir resultatet inte vad man arbetar för. Det finns många stödgrupper för adopterade, t ex AKF. Jag hörde talas om denna förening först i vuxen ålder och blev förbluffad över dess existens. Ja - det är bra med detta forum, men jag betvivlar att man som vilsen och rotlös finner trygghet och tillhörighet genom att gå med i en grupp med andra vilsna och rotlösa. Man är inte mer vilsen för att man är flera stycken.

Som vanligt har jag inte kommit fram till något under dagens funderingar. Identity, schmidentity...

Provocera mera, sälj till flera

Funderade vidare på det där med provokationer och på vad som är god konst. Är det så att god konst måste provocera och i så fall; provocera vem? Håller med den självutnämnde (?) konstexperten Ola Gustafsson som driver en litterär rådgivningssite om att provokation för provocerandets skull är meningslös.

Dock undrar jag över begreppet "god" konst - vem annan än jag själv kan egentligen avgöra vad som är god konst för mig och särskilt när det gäller abstrakt konst? Konstvärlden definierar själva vad god konst är och då gäller det att hålla sig väl med konstvärlden och det är svårt, med tanke på hur trendkänslig och nyckfull denna är. Du ska inte bara provocera rätt personer, utan även hålla dig väl med rätt personer.

Marianne Lindberg De Geer vill provocera kultureliten, men frågan är hur lyckad den provokationen är om hon ständigt lyckas ställa ut i kulturelitens hemvister. Att hon trampar någon annan överkänslig konstnär på tårna är väl lite kul, men knappast provocerande, eller? Hade hon verkligen provocerat hade hon väl åkt ut med huvudet före och sålt sin sista staty. En konstkritiker som på allvar blivit provocerad skulle inte skriva en enda rad till som kan tänkas generera försäljning och vinst för konstnären.

En god provokation måste ha ett syfte, ett tydligt syfte som folk köper och för att du ska bli framgångsrik ska det vara "rätt" folk som köper syftet. Blir du hyllad av "fel" folk säljs dina verk på IKEA eller på ett hötorg någonstans.

Nej, jag är inte klar över vad jag vill säga här - det hela är en process. Den är klar när jag säger att den är klar. Jag får fundera mera.

Could I paint that?

Filmen "My Kid Could Paint That" fick mig att tänka på vad det är man betalar för om man köper ett konstverk. Är det storyn om konstnären eller själva konstverket? Varför blir en tavla som ena sekunden är helt underbart vacker och originell trivial och ful nästa sekund? Problemet med att avgöra vad som är bra inom abstrakt konst sätts på sin spets i denna film, där en femårings tavlor går åt som smör i solsken tills dess misstanken föds om att det i själva verket är fadern som ligger bakom målandet.

Handlar konsthandel om konst eller marketing?

Vilken story krävs för att sälja min bild?