Final separation

Så, då var det dags för det sista inlägget. 

Egon är utsatt, på riktigt, på alla sätt. 

Hej då, Egon. Hej då, HDK.

Goda råd är dyra och oftast a waste

Youth is wasted on the young, eller något sånt.
Nåväl, postar en video vars budskap som på något sätt sammanfattar generationers visdom och precis som alla andra goda råd är aningen bortkastat, då alla måste få göra sina egna misstag...

Final Cu(n)ts

OK, det var ju jättemoget... Kunde inte låta bli...

Dags att knyta ihop säcken. För ett år sedan lämnade jag in handduken, tog ut tjänstledighet utan att ha någon egentlig och säker plan, sökte till den här utbildningen och hoppades på en väg ut.

Året har gått nästan löjligt fort och nu står jag i begrepp att ta tillbaka handduken och slänga mig in i samma cirkus igen. Jag påstår och tror mig ha lärt mig en del om mig själv och nu måste jag omsätta det i praktik, för jag får inte en chans till. Fixar jag det inte denna gång, får jag bränna handduken.

Gestaltningsprojektet har varit det mest givande under detta år, på många sätt och det som jag främst kommer att minnas och ha med mig när jag återvänder till mitt jobb. Jag har lärt mig enormt mycket om kamratrespons, handledarskap, processinriktat arbete och framförallt om att kunna ändra sig. Släppa på prestigen lite och tänka om, om inte rätt så åtminstone nytt eller annorlunda, för om sanningen ska fram - hur bra har mitt gamla sätt att tänka och förhålla mig till vissa saker funkat, egentligen...?

Jag har litegrann kommit över mitt motstånd jag känt inför teknikens värld och gjort ett antal små filmer/musikvideor/stillbildfilmer (vad ska jag kalla dem?). Jag vill inte ha med dem i vår gemensamma utställning, för jag känner mig inte alls bekväm med det - jag gjorde dem helt och hållet som en form av reflektion och dokumentation med avsikten att de endast skulle användas som presentation. Jag lägger ändå upp dem här, eftersom även bloggen har haft den funktionen.

 

The end is the beginning is the end

Egon och jag ska snart skiljas åt. Det är med kluvna känslor jag slänger ut honom i offentligheten, dels i skolan, men framförallt den slutliga separationen. 

Det har varit en intressant tid, med många oväntade vändningar och insikter, egentligen mer plågsam än rolig, men icke desto mindre givande.

Jag skapade Egon i syfte att illustrera hur konflikter kan sätta sig i kroppen. Jag valde bubbelplast och silvertejp och ironin i det hela är att jag nog inte tål materialet så bra, men upptäckte inte det förrän jag lyckats bli såpass "fäst" vid Egon att jag inte ville avbryta. Nu ligger han i bakluckan på min bil, i väntan på sin sista färd. 

Jag gjorde en testseparation och det kändes jobbigt på många sätt, men jag ska ändå slutföra separationen och lämna honom där jag planerade att göra det. Det blir lite av en symbolisk handling, då platsen erbjuder viss möjlighet till uppföljning - jag befinner mig i närheten ganska ofta. Tidpunkten kommer också vara avgörande, då det blir lite av ett ihopknytande av en separationssäck.

Separation - Edvard Munch

Jag har jobbat mycket med stillbildsfilmer under gestaltningen - ett faktum som förvånar mig själv stort - jag har alltid undvikit teknik så långt det är möjligt. När jag började min lärarutbildning 1995, var min vanligaste fråga "får man lämna in handskrivet?" Nu har jag fått ihop ett antal musikvideor och har valt ut två som jag känner mig tillräckligt nöjd med. Jag funderade igår på att klippa ner en av dem i längd, men kom fram till att jag inte vill klippa i låten. Det ligger för mig något symboliskt att det är plågsamt utdraget - det är sådana mina avsked alltid varit.

Här är musiken jag har valt till en av mina små filmer:

Vad har jag lärt mig? Jag känner att jag svarar olika på den frågan varje gång jag börjar fundera över den. Förutom att jag har lärt mig lite mer om hur man gör sina egna små filmer/videor, så har jag fått med mig en hel del om handledning och kamratrespons. Det kommer jag verkligen kunna använda mig av. Jag har även lärt mig en del om mig själv och om hur jag tänker om konflikter och varför jag hanterar dem så illa. Framförallt har jag börjat fundera väldigt mycket på frågor som jag tidigare förnekat gälla mig. Det gör ont. Det gör mig ödmjuk och jag hoppas att det ska hjälpa mig i framtida möten/krockar och konflikter.

Jag ser nu fram emot att få avsluta gestaltningsprojektet och ta ledigt för att sedan återgå med nya idéer till ett nygammalt jobb.

Separation, separation, separation

Det är vidrigt att vara så beroende av något jag begriper så lite av.

Efter att ha fått ett skrämselskott, vars upphov löstes genom en omstart, sitter jag nu och väntar på att min andra dator (som inte heller är en iPad) ska säkerhetskopieras klart.

Efter dagens handledning känner jag mig dock peppad igen, efter en liten deppdipp. Egons öde är beseglat och en idé om presentation har fötts. Tror jag. I alla fall känns det inte längre tomt.

Jag insåg idag hur jag kan gestalta min egen konflikt. Det handlar om separation. Separationsångesten förklarar det mesta i mitt beteende. Nu måste jag separera(s) från Egon, på samma sätt (?) som någon en gång separerade(s) från mig.

Hej då, Egon.

Mvh
Din mamma

Desperately seeking something

Gav mig i kast med den där jävla silvertejpen igen för att få klart Egon, innan jag avrättar honom nånstans. En liten film blev det och några bilder, men sen får det vara nog. 

Jag funderar på hur mycket jag klarar av att finputsa på filmen - är livrädd för att göra fel och att det ska skita sig  pga av till exempel för låg prestanda eller för litet utrymme på den här antika datorn.

Oavsett - Egon ska ut härifrån, vet bara inte riktigt vart och hur mycket jag ska bry mig om hans fortsatta öden. Om man betraktar honom som en illustration av hur konflikter sätter sig i kroppen borde jag kanske försöka följa upp det, men om jag istället betraktar honom som en gigantisk voodoo-docka, vars bubblor man kan smälla i takt med att man släpper sina konflikter och går vidare - ja, då borde jag bara dumpa honom. 

I'm Doug Stanhope, therefore I drink.

Behövde muntra upp mig själv, men klarade inte det on my ownsies, så jag tog till lite hjälpmedel.